Vad kan man göra åt familjeseparation vid migration?
Hundratusentals familjer över hela världen splittras av olika skäl vid migration och de som drabbas mest är barn. Det händer, exempelvis, att barn kommer bort från sina föräldrar i krig och katastrofer eller det verkar alldeles för svårt för flyktingar och utvandrare att ta barnen med när de flyttar. Barnen lämnas därför hos släktingar med tanken att detta bara blir under en kort tid. Det kan dock ta flera år innan de återförenas. Dessutom kommer en del att aldrig någonsin få se sina nära och kära. Vad är det då som försvårar en familjeåterförening?
Först och främst är det juridiska kollisioner mellan lagar som reglerar vårdnadsfrågor, korsande av statsgränser samt erkännande av handlingar utfärdade av utländska myndigheter. I Danmark, till exempel, är åldersgränsen femton år för återförening med föräldrar praxis. I Sverige erkänns inga handlingar från Somalia; det förekommer också att ett barn separeras från en av föräldrarna vid utvisning när det gäller familjemedlemmar från olika länder. Dessa fall strider mot FNs Barnkonvention. ”Eftersom barnkonventionen inte är svensk lag innebär det i praktiken att lagar kan ges företräde framför barnkonventionens artiklar,” förklarar barnombudsmannen Christopher Carlson.
Ytterligare faktum är att det förekommer utpressning i fall när det krävs medgivande från en av föräldrarna till barnets bosättning med den andra föräldern utomlands. Det handlar exempelvis om föräldrar i post-sovjetiska stater, som har dåliga relationer och inte bor tillsammans. Vanligtvis uppfostrar en mor sitt barn ensam medan en far sällan bryr sig om barnet. En dag gifter sig kvinnan med en europé och vill flytta med barnet till sin nya make i Europa. Då kräver de europeiska lagarna faderns medgivande. För sitt medgivande vill en del fäder gärna ha stora summor pengar eller en bil plus en lägenhet som ”gåva”. En domstolsprocess kan ta upp till två år. Situationen kompliceras av att begreppet ”vårdnadshavare” skiftar i olika länder.
Därtill kommer att det är mycket svårare att kämpa för en familjs rättigheter då de anhöriga befinner sig i olika länder. I synnerhet kräver sådana situationer extra kostnader, exempelvis för utlandssamtal, översättningar, notarius publicus, advokattjänster och, möjligen, långa resor. De fattiga har helt enkelt inte råd med detta. De flesta har dessutom ingen aning vart ska de vända sig. Tiden går medan barnen växer upp. Möjligheterna till återföreningen med föräldrar begränsas i de flesta länder av 18 års ålder för barn.
I Danmark är lagarna speciella: återföreningen tillåts endast till 15 års ålder i regel. Inom en snar framtid ändras lagarna ännu tuffare så ett barn som har fyllt 6 år bara kan ges uppehållstillstånd om det danska migrationsverket bedömer att barnet har förutsättningar till en framgångsrik integration i samhället. Passerar barnen åldersgränsena så blir det ingen återförening.
Konsekvenserna är dramatiska. De övergivna barnen tar skada i sin psykosociala utveckling. De längtar efter sina föräldrar och känner sig bortstötta, otrygga och oskyddade. ”När föräldrarna åker så går barnen igenom samma typ av faser som när någon dör eller blir svårt sjuk. Chock, förnekande, smärta och till slut anpassning. Och ofta är deras liv inte längre kopplade till föräldrarna,” säger psykologen Ineta Zarkevica på ett dagcenter i Riga för socialt utsatta barn. ”Det finns studier som visar att de här barnen är överrepresenterade när det gäller kriminalitet, droger och prostitution, men också tidiga graviditeter. När barn lämnas helt fritt så utsätts de för faror,” varnar Olof Risberg på Rädda barnen (ur 100 000-tals barn övergivna av Sven Bergman, www.svt.se). Vad mer är att i fattiga och farliga länder som Angola, Burundi, Kongo, Etiopien, Rwanda, Sudan och Uganda såsom Afghanistan, Tjetjenien eller Paraguay, riskerar barn att rekryteras till väpnade styrkor och grupper; de förlorar sin barndom (ur Child soldiers Global Report 2001, www.child-soldiers.org).
Vad gäller föräldrar som saknar sina barn - för dem är det ingen rolig situation heller. Deras integration i ett nytt samhälle är försvårad; de lider av samvetskval och oro för sina övergivna barn; de är ständigt överväldigade av funderingar om hur och när de ska hämta eller besöka sitt barn.  Sådan påfrestning leder till psykisk ohälsa, och vissa kan hamna i en svår depression.
Med hänsyn till problemets komplexitet ska det lösas i första hand på internationell nivå. Alla länder som har ratificerat FNs Konvention om barnens rättigheter måste omgående anpassa sina lagar till dessa artiklar.
Efter en viss byråkratisk kamp började faktiskt Sverige genomföra detta. Den 1 juli 2010 inträdde en ändring av Utlänningslagen i kraft vilken avser att hindra familjeseparation där barn är inblandade, fast ändringen omfattar inte alla tillfällen (som tidigare nämnts). Vidare beslöt Migrationsöverdomstolen den 18 januari 2012 att även barn som inte kan få tag på ett giltigt pass ändå kan få uppehållstillstånd på grund av anknytning till en förälder i Sverige om DNA-test visar att de är släkt (1). Bra, men varför förverkligas det så sakta? De som inte har träffat sina barn på flera år, måste vänta ytterligare två år på besked. Det är oacceptabelt.
De ärenden som handlar om barnfamiljers återförening måste tas i förtur och handläggningstider bör minskas till en månad i varje instans; här menar jag alla länder. Enstaka handläggare måste bära ansvar för felaktiga beslut, åtminstone be personligen om ursäkt till de familjer som fick lida av deras fel. Skadestånd av ansvariga myndigheter kommer också väl till pass.
Går man vidare så varför inte vidta sanktioner mot stater som Danmark, som försummar FNs Barnkonvention? "Advokater inom migrationsområdet överklagar negativa beslut som bryter barnens rätt att leva i sin familj till Europadomstolen och den Internationella domstolen i Haag. Alla dessa ärendena går förlorade." påstår advokat Nelli Hjelm på rådgivnings byrån Globаl Family, Danmark (www.globfam.dk). "Enligt domstolarna är rätten till familjeliv sekundär inför varenda stats företrädesrätt att fastställa begränsning av invandring".
Mitt förslag är att byta prioriteringen till förmån för FNs Barnkonvention.
Att lösa problemet kräver alltså globala åtgärder och ett mångårigt samarbete mellan stater och myndigheter. Lika viktigt är att lära föräldrarna hur stor deras roll är i barnets utveckling. Ingen och inget kan ersätta för dem älskade mamma och pappa. Bäst är att inte lämna sina barn - vad som än händer.
Toma Medova, 2012