Ryska barn från en av Moskva barnhem i svenska familjer.

Ryska barn i svenska familjer i somras.

Stella Soe-Pliatska har skickat bilder som ni får se här.

Två berättelser om ryska barn finns här.

Vårt möte med Alexander - berättelse av Emma, Mats och Veronika

Vi träffade 15 åriga Alexander på Arlanda och på vägen hem sade vi inte så mycket men han blev så fascinerad av vår 5 åriga dotter Emma på en gång eftersom hon sjöng med varje låt som kom i radion – även poplåtar på engelska. Alexander och Emma hittade varandra på en gång faktiskt. Alexander var jätte mån om Emma´s bästa och passade henne hela tiden. Han ville alltid hålla hennes hand, så han visste vart han hade henne när vi skulle gå över gatan och han såg alltid till att hon inte gick för nära bilarna.

Alexander visade sig vara en gentleman och hjälpte alltid till – med tunga kassar när vi gick och handlade. Man behövde aldrig be om hjälp. Mitt förhållande till honom stärktes väldigt fort eftersom jag var hemma med båda Alexander och Emma.

Men han uppfattade mig aldrig som mamma utan mer som en kompis – vilket jag uppskattade. Han var alltid med mig i stallet hos våra hästar och älskade det. Han åkte runt med mig och tittade på travhästar och fick möjligheten att sitta i en sulky bakom en travhäst. Alexander uppskattade det verkligen.

Mats var tvungen att arbeta lite då och då, men när Mats väl var hemma, så tyckte Alexander om att göra saker med Mats. Man märkte att han hade otroligt respekt för oss alla i familjen på ett sunt sätt och han såg mycket upp till Mats eftersom han har ett kroppsligt och manligt yrke, nämligen elektriker.

Men hemma på tomten så var Alexander och Mats alltid ute och arbetade med någonting. Alexander var stolt över att Mats lät honom hålla i motorsågen och såga itu trädstammarna på de fällda träden. De fällde över 30 träd och Alexander var så engagerad i att lära och lyssna på Mats.

Andra kanske tycker att han blev bortskämd hos oss pga att han fick välja att hjälpa till. Vi tvingade honom inte till någonting utan vi har den inställningen att det kanske är roligare att hjälpa om man får välja själv. Först och främst skulle han få ha det lugn och skönt. Han fick sova på morgonen, hade eget rum, TV, DVD, video och stereo.

Första dagarna hoppade han bara runt på studsmattan, spelade badminton, simmade i poolen och spelade fotboll. Alexander var artig vid matbordet. Han tog aldrig först mat utan första portionen fick jag lägga upp åt honom därefter gick det bra att han tog själv. Han åt allt som kom på bordet och han testade allt som han inte ätit förut.

Vi blev först medvetna om hur mycket han egentligen hade fästs sig och öppnat sig för oss när vi skulle ta farväl på Arlanda. Alla andra barnen pratade med varandra och berättade men Alexander stod hos Emma och mig och vejde inte en cm från vår sida.

Jag hade lovat mig själv att inte gråta men jag hade en stor klump i halsen när vi kramades och jag märkte att han inte vill släppa taget. När han gick iväg så tittade han tillbaka en gång till och gjorde jag ”tummen upp” bara för att skulle veta att jag sa ”upp med huvudet grabben och var positiv”. Jag såg att han visste precis vad jag menade – vi förstod varandra utan ord.

För mig vad det beviset att den grabben och jag hade vuxit varandra väldigt nära. Han tog det hårt att Mats inte tog farväl på Arlanda eftersom han var tvungen att arbeta. Alexander är en varm individ med ett stort hjärta, bara man lär känna honom och vi trodde först att han inte ville fästa sig vid oss alls. För det var inte det han helst ville visa.

Men vi vet att Alexander och hans bedårande ryska flickvän alltid är välkomna i vårt hem. Och det visar också att även om vi inte kunde ett ord ryska och Alexander ingen engelska, så pratade vi ett gemensamt språk som bestod av respekt, förtroende och mycket familjär kärlek.

Lite om Alexander Chizhikov.

Mötte honom på Trollhättans flygplats en storögd men jättesöt liten kille som charmade både mig och min väninna direkt. Han hade lite svårt med maten, rynkade lite på näsan men jag sade ta en tugga till ok tyckte han,, jag sade ta två till, han svarade fem till, jag sade ok, så var det första veckan,,, sedan var det inga problem med maten.

Denna lilla kille har verkligen ett stort behov att känna sig bekräftad,, mycket mera än dom andra barnen jag haft. Flera gånger om dagen sade han "mammas pojke" jag svarade nja kanske,, nej sade han stort stort mammas pojke,,, Jag fick massor av pussar och kramar, väldigt kelen och öm, denna charmknutte.

Andra veckan när han var här så helt apropå så när han satt i soffan började han sjunga, vad jag kan förstå var Ryska sånger, han sjöng som en lite operahjälte,,, agerade med både armar och ögon,,,, jag skrattade så jag grät till denna lilla talang.

Likaså när han var i köket och klappade katten med orden "jävla katt", vilket fick mig att också tänka på språket. Också en mycket hjälpsam kille, såg vad som skulle göras utan att jag behövde säga till, speciellt med alla djuren... dom skötte han perfekt.

Älskade att åka bil. Jag saknar honom verkligen, dessa stora snälla ögon, det enda negativa var när han vid tre gånger fick en skarp tillsägelse så dundrade han iväg till sitt rum kröp ihop som en liten boll och vägrade prata, eller bara med en duns satte sig på golvet som en riktig knäppis..

Men med lite prat var han snart mycket glad igen och då med massor av kramar och pussar ifrån hans sida. Hade mycket energi det tog 5 dagar så kunde han cykla, vilket var hans liv att cykla runt på alla skogsvägar. Så pga allt regnande så vart det ju inte så mycket bada...

Han älskade att knalla i skogen och leta svamp, vilket han till min förskräckelse drog iväg alldeles själv, och kom hem med halv hink med kantareller, jag sade han måste säga till när han går, fick då visselpipa med sig om han skulle gå vilse.

Så slutligen denna lilla kille skulle jag verkligen vilja behålla...

Mvh Cathrine