Utkast till studieplan 2005-06-06
Peter Engberg

DEMOKRATI, FOLKRÖRELSER OCH FÖRENINGSLIV

Innehåll sidan

Vad är en studiecirkel? 2
Demokrati 2
Demokratins historia 4
Mänskliga rättigheter 6
Aktivt medborgarskap 7
Folkrörelser 8
Folkrörelserna i Sverige 11
Folkrörelser och medborgaranda 13
Nya sociala rörelser 14
Rörelserna och medierna 15
Det civila samhället 16
Non-governmental organisations 17
Hur fungerar en bra förening? 18
Vi lever i en brytningstid 19
Demokrati utan partier? 21
Demokratin och marknaden 22
Globaliseringen–ett hot mot demokratin? 24
Ett globalt civilt samhälle? 26
Litteratur 27





Vad är en studiecirkel?

Den metod du möter i studieplanen kallas studiecirkelmetoden. Särskilt i Sverige är studiecirklar mycket vanliga och den tidigare svenske statsministern Olof Palme brukade ibland säga att Sverige i stor utsträckning är en studiecirkeldemokrati. Med det menade han både att studiecirklar spelar en stor roll i samhället och att hela landet fungerar som en stor studiecirkel.. En studiecirkel är helt enkelt en grupp människor, som gemensamt och planmässigt bedriver studier över ett ämne eller problemområde. Gruppen har en studieplan, som föreläggs gruppen från början, är integrerad i studiematerialet eller utarbetas av gruppen själv under de första sammankomsterna. Det är du själv som tillsammans med dina kamrater i cirkeln avgör vilka frågor som ska behandlas, och kanske också kommer på frågor som inte tagits upp. I så fall kan gruppen komplettera studieplanen.

Studiecirkeln har en cirkelledare, som deltar i studierna på liknande sätt som övriga deltagare. Därutöver är det cirkelledarens uppgift att ”hålla ihop” cirkeln, administrera arbetet, rikta frågor till de övriga deltagarna, stimulera de tysta att yttra sig och försöka hålla tillbaka deltagare som dominerar för mycket. Det är bra om den organisation, som ansvarar för verksamheten, kan ge cirkelledarna träning i vuxenpedagogik och gruppdynamik. Cirkel-ledaren bör undvika att tillämpa gammaldags skolpedagogik. Däremot kan det vara lämpligt att ge deltagarna tillfälle att göra egna efterforskningar mellan sammankomsterna och redovisa resultatet inför gruppen. Alla sådana beslut om arbetets uppläggning, valet av studiematerial, studietakt, studiebesök o.s.v. fattas av cirkeln gemensamt.

Varje cirkeldeltagare ska ha ett exemplar av studiematerialet. Denna studieplan är ett exempel på ett studiematerial med integrerad studieplan. Härutöver använder cirkeln böcker, tidningar, tidskrifter, material från Internet o.s.v. Deltagarna med sina olika erfarenheter är cirkelns främsta resurs. Alla kan bidra till arbetet. För att erfarenheterna i gruppen ska vara tillräckligt omfattande bör cirkeln inte vara alltför liten och för att alla ska få komma till tals bör den inte vara alltför stor. I gruppdynamisk forskning har man funnit att omkring tio deltagare är en lämplig storlek och de flesta cirklar består av 5 – 20 deltagare.

Det är vanligast att studiecirklarna träffas på deltagarnas fritid, t. ex. en kväll i veckan med två eller tre timmar vid varje sammankomst. Många cirklar varar några månader eller en termin, men cirkeln kan naturligtvis besluta att fortsätta under längre tid. Det kan vara bra för cirkeln, om man då och då gör ett uppehåll i arbetet och diskuterar cirkelns egna arbetsformer.


Demokrati

Vad är demokrati?
Vad är demokrati? Du får olika svar i olika delar av världen och svaren skiljer sig från individ till individ. Vad menar just du och ni i gruppen med demokrati? Diskutera! Därefter kan ni slå upp begreppet i några uppslagsverk eller leta på nätet. Hur skiljer sig förklaringarna? Varför?

Demokrati på individnivå kan ses som en livsform, ett sätt att tänka, ett sätt att bete sig mot sina medmänniskor. Demokratin blir då som ett normsystem för umgänge människor emellan. Det handlar om privatlivet, förhållandet till familjemedlemmar, släktingar och grannar. Berätta hur demokratisk du själv är. Vem bestämmer i ditt liv? Kan en ”familjetyrann” vara en god demokrat i sitt politiska uppdrag? Hur ser det ut på ditt jobb? Är du själv en demokratisk chef eller har du en demokratisk chef? Hur ska en demokratisk ledare vara? Är det bra med en demokratisk ledare? Ska det vara demokrati för barnen i skolan? I vilken ålder är barn mogna för demokrati? Råder det demokrati i ditt bostadsområde? På vilket sätt i så fall?

Den tyske sociologen Jürgen Habermas, som funderat över villkoren för ett demokratiskt samtal ställer upp följande tre krav: ingen ska få dominera över den andre, man får inte ägna sig åt självbedrägeri och ingen får ha dolda strategiska syften. Finns det flera sådana krav?

Demokratins ABC
Demokrati handlar oftast om vem som fattar beslut - var, när och hur. Ofta hamnar männi-skor, som sluter sig samman för att fatta gemensamma beslut, i ett dilemma: de är oense och vill inte att någon enskild person ska driva igenom sin vilja med makt. De kan då enas om några klassiska grundprinciper (från Democracy and its Critics av Robert A. Dahl):

A. Vars och ens intressen förtjänar lika hänsyn (normen om lika hänsyn)

B. Vuxna människor bedömer i allmänhet bäst själva sina intressen – både de privata och sådana de delar med andra i gruppen (självständighetsregeln)

C. Då är de också kompetenta nog att delta som jämställda medborgare i beslutsfattandet (principen om politisk jämställdhet)

Detta demokratins ABC leder i sin tur vidare till fem mer konkreta kriterier på en demokratisk beslutsordning. Tillsammans utgör de en samling nödvändiga och tillräckliga villkor för en helt demokratisk process:

1. Medborgarskap för alla. Alla vuxna medlemmar är medborgare. Ingen får uteslutas.

2. Kontroll över dagordningen. Medborgarna har själva rätt att avgöra vilka frågor dagordningen ska omfatta.

3. Effektivt deltagande. Alla har lika möjligheter att göra sin ståndpunkt känd samt att ta upp frågor på dagordningen.

4. En medborgare, en röst. När beslutet i frågan tas, har var och en lika inflytande. Det är medborgarnas ställningstaganden vid det här tillfället som fäller utslaget, inget annat.

5. Upplyst förståelse. Var och en har lika möjligheter att komma underfund med vad som ligger i hans eller hennes intressen – både på det gemensamma planet och på det privata.


Att diskutera
* Diskutera demokratins ABC. Instämmer du? Hur vill ni i gruppen definiera demokrati? Vad krävs för att en stat ska kunna kallas demokratisk?

* ”Ingen får uteslutas”. De gamla grekerna bodde i stadsstater istället för i nationer, dvs. staten omfattade endast en stad t. ex. Aten eller Sparta. De hade direkt demokrati istället för indirekt demokrati som hos oss i våra parlament. Men vilka var uteslutna från grekernas demokrati? Jo, kvinnor, utlänningar, slavar och barn. Diskutera när och hur det kom sig att kvinnor fick rösträtt. Fanns det en rösträttskamp? Finns det grupper som fortfarande inte har rösträtt? Varför? Bör de få rösträtt?

* Dagordningen och mötet. Det ligger makt bakom en dagordning. Vem bestäm-mer vilka ärenden som ska tas upp? Vilka ärenden kommer inte upp? Var på dagordningen finns ditt ärende? Har det någon betydelse? Vem leder samman-trädet? Har alla samma möjlighet att yttra sig? Är diskussionen öppen eller kan det antas att vissa ärenden är förberedda på något sätt? Kan man fatta bra och rättvisa beslut utan sammanträden? Fundera över vilka nya sätt som kan finnas för att göra en dagordning och fatta beslut. Inom de nya sociala rörelserna finns nya idéer.

* Hur var det förr? Människor som vill ändra på något i samhället går samman. Hur såg det ut när dina föräldrar var unga eller dina far- och morföräldrar? Vad fanns det som de ville ändra på? Engagerade de sig i en grupp eller rörelse för att förbättra för sig och de sina? Kunde de arbeta demokratiskt? Intervjua äldre människor och fråga dem utifrån demokratins ABC och andra frågor ni i gruppen bestämmer att ni vill ställa. Jämför engagemang förr och nu. Vad ville människor ändra på förr? Hur gjorde de? Vad fick det för resultat?



Demokratins historia

Att diskutera
* Hur är demokratins historia? Vilka sociala motsättningar eller internationella händelser har bidragit till att demokratin förstärkts respektive försvagats under gångna tider?

* Vad beror det på att demokratin vuxit sig stark i hela världen? Vilka historiska faktorer gynnar respektive missgynnar en demokratisk utveckling?


De gammaldemokratiska länderna
Demokratin har vuxit fram successivt under en lång tid. Som exempel kan vi börja med att berätta om demokratin i Storbritannien. I och med revolutionen där 1688 övergick huvuddelen av makten från kungahuset till parlamentet. Men det valdes med en mycket begränsad rösträtt. Före 1832 hade endast storgodsägare och rika affärsmän rätt att delta i parlamentsvalen och de röstberättigade utgjorde endast 4 – 5 procent av landets myndiga befolkning. Rösträtts-reformer under 1800-talet utvidgade rösträtten först till den välbärgade medelklassen utan att storgodsägarna berövades sin ledande ställning, därefter till omkring 1/3 och till sist till omkring 2/3 av de vuxna männen. Rösträttslagen 1918 gav rösträtt till alla män över 21 år och alla kvinnor över 30 år, och 1928 sänktes också den kvinnliga rösträttsåldern till 21 år. Hela tiden bevarades monarkin, men huvuddelen av makten låg i parlamentet. Och där utvecklades tidigt den s. k. parlamentarismen, dvs. det parti som hade majoritet i parlamentet fick bilda regering och övriga partier utgjorde opposition.

Flera andra länder i nordvästra Europa har genomgått en liknande utveckling. Eftersom demokratin här förefaller att ha vuxit fram på ett naturligt sätt under lång tid och med rötter i dessa länders historia, finns det forskare som kallar dem ”gammaldemokratiska”. Om man tar hänsyn till när rösträtten blev allmän och lika för både män och kvinnor, kan man säga att Finland blev demokratiskt 1905, Norge 1913, Danmark 1915, Sverige 1918 och Neder-länderna 1919. Belgien och Frankrike genomgick samma utveckling, men där fick kvinnorna rösträtt senare och i Schweiz mycket senare. I de flesta övriga länder i Europa har ett totalitärt och odemokratiskt styrelsesätt varit vanligt ända in i vår tid.

Det tredje Europa
I många böcker om demokratins historia talas det mest om det germanska Nordvästeuropa med dess ”gammaldemokratiska” traditioner och i någon mån om det latinska Sydeuropa med en intressant utveckling framför allt i Frankrike. Ryssland och övriga – främst slaviska – länder i Östeuropa har en delvis annan historia med en svagare demokratisk tradition. En del historiker talar därför om denna region som ”det tredje Europa”.

Redan under romarriket uppstod en skillnad mellan Västrom och Östrom. När Västrom gick under och Västeuropa gick en ny – så småningom alltmer pluralistisk – utveckling till mötes, kvarstod Östrom som kejsardöme med Konstantinopel som huvudstad ända till 1453. I Väst-europa blev visserligen påven i Rom den viktigaste maktfaktorn under många hundra år, men han hade att konkurrera med världsliga härskare i de olika monarkierna. I Östrom fanns hela tiden kejsaren i samhällstoppen, och de grekisk-ortodoxa patriarkerna var underordnade honom, en ordning som behölls även efter Konstantinopels fall. När en stor del av det grekisk-ortodoxa området hade erövrats av andra folk kvarstod Ryssland som ett slags fortsättning på det östromerska riket.

I diskussionen om demokratins rötter i Europa har det påpekats att det faktum att påvemakten i Västeuropa skiljdes från den statliga makten i olika riken var av stor betydelse för fram-växten av tankefriheten i denna del av världsdelen. Konkurrensen mellan olika maktcentra lade en grund för det pluralistiska tänkande, som är centralt inom demokratin. Man kan fråga sig om det grekisk-ortodoxa arvet i Ryssland kan förklara en del av de totalitära traditionerna där. I alla händelser kom den ryska kyrkan att samexistera på ett passivt sätt både med tsar-väldet och med den kommunistiska diktaturen. Den västeuropeiska humanismen, upplys-ningen och toleransen fick aldrig något starkt genomslag i Ryssland.

Till bilden hör också att Ryssland och en del andra länder i Östeuropa länge varit isolerade från kontakter med Västeuropa beroende på språkskillnader, olika ekonomisk utvecklingsnivå samt tsaristisk och kommunistisk diktatur, som velat begränsa idéutbytet över gränserna. Det har också funnits kulturpersonligheter i den slaviska delen av Europa – t. ex. i den panslavis-tiska rörelsen på 1800-talet – som hävdat att främst Ryssland var att betrakta som en mix av Europa och Asien eller som en egen världsdel med ett annat värdesystem än det som gällt längre västerut. Kanske är detta några av orsakerna till att de demokratiska idéerna inte nått fram så bra i Östeuropa förrän under den allra senaste tiden.

Att diskutera

* Hur genomfördes kampen för demokrati?

* Håller du med om att kampen mellan påven och kungarna i Västeuropa under många hundra år har bidragit till att utveckla ett ”pluralistiskt tänkande” hos människorna och att den annorlunda utvecklingen i Östeuropa kan ha bidragit till den svagare demokratitraditionen där?

* Vilka hot finns det mot demokratin idag? Kan staten, de lokala myndigheterna, de frivilliga organisationerna eller du själv som medborgare göra något för att motverka hoten mot demokratin? Finns det någon risk för att nazistisk, fascistisk eller kommunistisk diktatur kommer tillbaka i Europa? Det tar tid för en demokratisk kultur att växa fram. Vad kan andra länder göra för att stödja den demokratiska utvecklingen i nya demokratier?

* I skolan kan barnen påverkas i demokratisk riktning. Hur ska skolarbetet läggas upp för att främja ett demokratiskt sinnelag hos eleverna? Är det tillräckligt att ge dem teoretiska kunskaper om vad demokrati är eller måste demokratin förenas med praktik? Hur organiseras då elevinflytandet? Ska eleverna ha inflytande över skolmiljön, maten, inredningen, ekonomin, undervisningens innehåll, pedagogiken? Ska elevernas föräldrar ha inflytande? Blir det då inte bara de välutbildade föräldrarna, som har möjlighet att disponera sin tid och som är vana att argumentera, som stärker sin ställning?


Mänskliga rättigheter

Sedan länge har det funnits föreställningar om alla människors lika värde och att vi alla har vissa fri- och rättigheter, som ingen kan ta ifrån oss. Rättigheterna är nedlagda i människans natur och står över de lagar, som stiftas av människor. Naturrätten och det okränkbara människovärdet har hävdats såväl av religiösa förkunnare och rationalistiska rättsfilosofer som av politiska ledare, som bekämpat grymma regimer.

Regler om medborgarnas fri- och rättigheter utformades redan under medeltiden, först i England genom Magna Charta 1215. Med inspiration från upplysningsidéerna under 1700-talet utvecklades den moderna folkrätten och man började med ökad kraft propagera för dessa rättigheters okränkbarhet samt för avskaffandet av tortyr och dödsstraff. Då antogs också 1776 års nordamerikanska och 1789 års franska rättighetsförklaringar och som en reaktion mot krig, diktaturer och folkmord under 1900-talet antog Förenta Nationerna en deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 och Europarådet en konvention i samma ämne 1950.

Bland de trettio artiklarna i FNs deklaration återfinns främst följande: rätten till liv, frihet och personlig säkerhet, förbud mot slaveri och träldom, förbud mot tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling, likhet inför lagen, rätten till opartisk domstolsprövning, förbud mot godtyckliga frihetsberövanden, rätten till skydd av privatliv och korrespondens, rätten till personlig rörelsefrihet, rätten till egendom, rätten till religions-, åsikts- och yttrandefrihet samt rätten till förenings- och församlingsfrihet. I ett särskilt avsnitt behandlas ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, bl. a. rätten till social trygghet.

Under senare år – när pluralism och demokrati införts i syd och öst – har ett nytt begrepp lanserats: Bra regeringsstyre (”Good governance”). En stat med sådant styre ska inte bara ha demokrati med allmän och lika rösträtt för alla vuxna medborgare, utan staten måste också hävda de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer (staten styrs enligt lagarna, domstolarna är oberoende av de politiska organen, medborgarna behandlas lika inför lagen etc.)

Att ta reda på
* Låna några av rättighetsförklaringarna på ett bibliotek och jämför innehållet.

Att diskutera
* Kan man inskränka eller upphäva de mänskliga rättigheterna genom beslut i demokratisk ordning?


Aktivt medborgarskap

Det finns många olika uppfattningar om hur demokratin bör utvecklas. Ett grundläggande problem gäller direkt eller indirekt demokrati. När medlemmarna i en förening beslutar på ett medlemsmöte utövar de direkt demokrati, medan beslutsfattandet i föreningens styrelse är ett exempel på indirekt demokrati. Styrelsen är ju vald för att besluta på medlemmarnas vägnar. Den begränsade demokratin i det antika Grekland liksom tinget i det gamla germanska samhället är också exempel på direkt demokrati och länge ansåg demokratiska debattörer att endast direkt demokrati var värd att kämpa för. I vår tids stora stater och organisationer är det nödvändigt med indirekt demokrati, men inslag av direkt demokrati, t. ex. folkomröstningar, förekommer också. Det oundvikliga avståndet mellan väljarna och deras valda representanter är något som ständigt diskuteras i alla demokratier.

En annan dimension i demokratisynen gäller om det politiska området – den del av livet som kan påverkas genom politiska beslut – ska vara stort eller litet. I allmänhet vill borgerliga partier begränsa det politiska området, dvs. inskränka demokratin, och i stället överlåta makten på individerna, familjen eller marknaden, medan socialistiska partier vill utvidga demokratin till fler områden, t. ex. till det ekonomiska livet genom ”ekonomisk demokrati”.

Redan när de första moderna demokratierna tillkom kunde man konstatera att valdeltagandet varierade både mellan valen och mellan olika grupper av väljare, att resursstarka och välutbildade väljare hade större möjligheter att påverka politiken och att demagogiska och populistiska ledare hade lättare att manipulera väljare, som var dåligt insatta i de politiska frågorna. Ett demokratiskt folkbildningsarbete växte fram. Majoritetsprincipen i demokratin gör det också självklart att välorganiserade grupper av medborgare har större möjligheter att utöva inflytande än enstaka personer. Väljarna såg fördelar med att organisera sig.

Om väljarna i en demokrati endast är aktiva på valdagen, t. ex. vart fjärde år, kan det uppstå samma relation mellan väljaren och den valde representanten som mellan en försäkringstagare och hans försäkringsbolag. Om väljarna däremot deltar i det demokratiska livet även mellan valen får vi ett aktivt medborgarskap, som minskar avståndet mellan väljare och valda och som gör att fler blir delaktiga i beslutsfattandet.

Att diskutera
* Vilken demokratisyn har du? Direkt eller indirekt demokrati? Ska politiken påverka en stor eller en liten del av livet?

* Vilka konsekvenser får ett aktivt medborgarskap för politikerna, organisationerna och massmedierna?

* Är kunniga och bildade medborgare en förutsättning för demokratin?


Folkrörelser

Att diskutera
* Hur definierar du en folkrörelse? Vad är skillnaden mellan en förening och en folkrörelse? Hur används begreppen ”folkrörelse”, ”social rörelse” och ”civilsamhälle”? Varför uppstår en folkrörelse?

Folkrörelsernas framväxt
En viktig roll i demokratin spelar föreningar och organisationer av olika slag. I dessa kan människor vara aktiva och påverka samhällsutvecklingen. Under senare delen av 1800-talet började man i en del länder att kalla sådana massorganisationer för folkrörelser. Ursprung-ligen var det oppositionella draget i förhållande till dåtidens odemokratiska samhälle mycket tydligt. Vid den tiden hade det kapitalistiska produktionssättet blivit dominerande och nya sociala grupper tillkom i samband med industrialiseringen och rationaliseringarna inom jordbruket. En stor del av befolkningen flyttade från landsbygden till städer och industrisamhällen, där de sociala villkoren var eländiga.

Redan under ett tidigare historiskt skede hade det uppstått frivilliga sammanslutningar, men dessa organisationer var ledda av personer från de högre stånden och de slog vakt om det bestående samhället. Trots det kunde en del av dem i vissa länder verka för liberala reformer, t. ex. för införande av allmän skolundervisning. Men många ansåg att dessa liberala och filantropiska organisationer hade spelat ut sin roll. Framför allt i de växande grupperna av industriarbetare uppstod nya organisationer, som bildades och leddes av människorna själva och som eftersträvade omfattande förändringar i samhället. Några av dem var revolutionära och kompromisslösa, men de flesta var inriktade på stegvisa reformer och kompromisser med företrädarna för ”det gamla samhället”.

Termen ”folkrörelse” förekommer i de flesta europeiska språk, men innebörden har växlat beroende på de skiftande förhållandena i olika länder. Ursprungsbetydelsen är ”folk i rörelse” mot missförhållanden i samhället. I vissa språk användes också tidigt beteckningen sociala rörelser i stället för eller parallellt med beteckningen folkrörelser. I ordet ”folkrörelse” markerar förledet ”folk-” att rörelserna utvecklat egna ideologier med målet att förändra hela samhället och i många språk finns närbesläktade ord som folkriksdag, folkrepresentation, folkbildningsarbete, folknykterhet och folkbeväpning.

Vad är en folkrörelse?
Det finns många olika slag av folkrörelser: religiösa rörelser, nykterhetsorganisationer, den fackliga och politiska arbetarrörelsen, konsumentkooperationen, bonderörelsen, kvinno-organisationer, ungdomsorganisationer, idrottsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen o.s.v.

I länder där föreningslivet spelat en stor roll för den demokratiska utvecklingen har man också försökt att definiera begreppet folkrörelse. Som exempel kan nämnas följande definition från en skrift utgiven av Arbetarnas Bildningsförbund i Sverige 1946:

1. Det ska vara en stadigvarande företeelse, som ständigt har till uppgift att bevaka ett folkligt intresse. Tillfälliga rörelser som rösträttsrörelsen, finlandshjälpen osv. saknade permanent karaktär och är inte folkrörelser sin massuppslutning till trots.
2. Det bör vara en rörelse som har ett stort antal medlemmar. Man måste kunna ”räkna de många i samhället som medlemmar och sympatisörer”.
3. Det bör vara en demokratisk rörelse. Den ska vara öppen för alla som kan komma i fråga. På detta sätt utesluts t. ex. den nazistiska rörelsen som inte var demokratiskt uppbyggd eller ämnad för alla berörda.
4. Målet är att i någon mening ”förbättra samhällsförhållanden som är stridande mot flertalets intressen”. En folkrörelse är därför en social rörelse. Hänsynstagandet till varandra, också folkrörelser emellan, hör hit.
5. Om anspråket på att vara en folkrörelse ska gälla, måste man ha ett mötesliv för att diskutera de gemensamma frågorna. Om en sådan skolning inte äger rum, kan medlemmarna lätt missförstå sin organisations arbetssätt och möjligheter.



I en annan skrift trettio år senare från samma förbund angavs följande åtta kännetecken på en folkrörelse:
1. Idéförankring
2. Frivillig anslutning
3. Självständighet i förhållande till myndigheter och företag
4. Varaktighet i tiden
5. Demokratisk organisationsuppbyggnad
6. Stort medlemsantal
7. Geografisk utbredning
8. Socialt innehåll


Andra författare använder liknande definitioner, men vissa variationer finns. En del av dem delar upp rörelserna i mer intressebetonade folkrörelser (t. ex. fackföreningsrörelsen och kooperationen) och mer idébetonade rörelser (t. ex. frikyrkorörelsen och bildningsrörelsen). Under senare år har det också varit vanligt att skilja idérörelser för samhällsförändring från fritidsrörelser för individuella hobbies etc.

Folkrörelsernas förhållande till staten
En viktig principfråga är folkrörelsernas förhållande till staten och kommunerna. Man kan hävda att en ideell organisation i en demokrati ska ha rätt att verka utan godkännande från myndigheterna och till och med utan att behöva registrera sig hos myndigheterna. Statens krav på reglering och beskattning, som gäller bolag, stiftelser och ekonomiska föreningar, bör inte gälla ideella föreningar eftersom dessa inte bedriver någon ekonomisk verksamhet. En mer komplicerad sida av friheten gäller det beroende, som kan uppkomma om staten och organisationerna samarbetar nära, om staten ger bidrag till verksamheten och om dessa båda sektorer i samhället mer och mer växer ihop.

I en del länder med svaga folkrörelser genomförs liknande verksamhet i regi av myndigheter, stiftelser eller företag. Exempelvis kan människor i ett bostadsområde engageras i kulturarbete av en kommunalt anställd kultursekreterare eller kulturanimatör. Det kan också förekomma att aktiviteter, som vi här betraktar som delar av föreningslivet, organiseras av någon eller några enskilda personer på egen bekostnad eller med ekonomiskt stöd från någon privat stiftelse eller från ett företag. Det kan vara intressant att jämföra fördelar och nackdelar med dessa olika modeller.

Det finns forskare, som försökt beskriva processen när en folkrörelse åldras. Först är rörelsen ung, vital och samhällsomstörtande, sedan blir den vuxen, etablerad och samhällsstödd och till sist stelnar den, tappar medlemmar och dör.

Att ta reda på
* Vilken betydelse har folkrörelserna haft? Hur har de påverkat utvecklingen av demokratin, kulturen och det sociala livet?

* Vilken roll spelar folkrörelserna idag? Får de ekonomiskt eller annat stöd av staten och/eller kommunerna? Måste de registrera sig hos myndigheterna för att få arbeta?
Att diskutera
* Har du egna erfarenheter av förenings- och folkrörelsearbete?

* Tror du att ett rikt föreningsliv kan ha positiv inverkan på ett demokratiskt förhållningssätt? I så fall hur?

* Finns det organisationer, som spelar en särskilt positiv roll för utveckling av demokratin? Finns det också organisationer, som kan ha en negativ inverkan? I så fall, vad utmärker sådana organisationer?

* Innebär det fördelar eller risker med ett nära samarbete mellan staten och folkrörelserna?

* Jämför olika organisationsmodeller, t. ex. fritidsverksamhet på en arbetsplats (fackligt organiserad, i regi av personalavdelningen, kommunalt anordnad verksamhet) eller kulturverksamhet i ett bostadsområde (inom en ideell kulturförening, i regi av fastighetsägaren, ordnad av en konstnär som betalas av en privat stiftelse eller ett företag, anordnad av kommunalt anställd kultursekreterare eller kulturanimatör). Fördelar? Nackdelar?

* Måste en organisation till sist stelna och dö eller kan den ständigt vitaliseras?


Folkrörelserna i Sverige

I Sverige har folkrörelserna haft – och har i viss mån fortfarande – en större betydelse för samhällsutvecklingen än i de flesta andra länder. Sverige har en lång tradition med folkligt inflytande på socken- och kyrkostämmor i det gamla jordbrukssamhället samt en etniskt och religiöst homogen befolkning präglad av luthersk pliktkänsla. I landet har det länge funnits en stark legitimitet för statsmakten och de flesta förändringar i samhället har genomförts stegvis utan revolutioner. Under ett par hundra år har svenskarna också sluppit krig och ockupation. Mot denna bakgrund och i en anda av måttfullhet och beredskap för kompromisser växte de svenska folkrörelserna fram.

I 1800-talets Sverige var klasskillnaderna mycket stora. Endast ett fåtal medborgare fick mer än den fyraåriga folkskoleutbildning, som introducerades 1842. Radikala idéer om sociala förändringar kom till landet från England och Tyskland och de fick fotfäste i den växande arbetarklassen. Frikyrkorörelsen startade som en slags protest mot den svenska statskyrkan och verkade för ett mer aktivt religiöst liv, till att börja med genom arbete i smågrupper som träffades i medlemmarnas bostäder för bibelstudier och diskussioner. Sådana privata religiösa sammankomster var förbjudna ända till 1858. Nykterhetsrörelsen uppstod i en tid när de sociala missförhållandena hade lett till ett omfattande alkoholmissbruk. I början samarbetade nykterhetsrörelsen med arbetarrörelsen och gav många människor deras första skolning i föreningskunskap. Konsumentkooperationen byggdes upp av konsumenter, som ville hindra affärsmän att bli rika på deras bekostnad. De köpte in varulager och startade butiker i egen regi. Bonderörelsen började med att bönder byggde upp mejerier och slakterier tillsammans. Idrottsrörelsen, som länge leddes av personer från de högre samhällsklasserna, har breddats och vuxit under lång tid och är nu den numerärt största folkrörelsen i Sverige.

Arbetarrörelsen har varit mest inflytelserik av folkrörelserna och präglat en stor del av det nutida Sverige. Den byggdes upp under slutet av 1800-talet, då befolkningstillväxten och förändringarna inom jordbruket samt de därav följande svårigheterna för många att tjäna sitt uppehälle på landsbygden ledde till att människor flyttade till städer och bruksorter. Där fick de arbete i sågverk, gruvor, järnbruk och andra industrier med usla arbetsvillkor. Den tidiga arbetarrörelsen, som var starkt påverkad från Tyskland, bildade det socialdemokratiska partiet 1889 och den fackliga landsorganisationen 1898. Redan vid den tiden var rörelsen reformistisk. Det kommunistiska partiet har sällan haft fler än fem procent av svenskarna som sympatisörer. Såväl i arbetarrörelsen som i de övriga folkrörelserna spelade folkbildnings-arbetet redan från början en viktig roll. Medlemmarna samlades i studiecirklar av två skäl: bildning var ammunition i klasskampen och medlemmarna behövde öka sina kunskaper för att kunna spela en viktigare roll i samhället. Utöver ordförande, sekreterare och kassör utser de flesta svenska föreningar än i dag också en studieorganisatör, som ordnar studiecirklar för medlemmarna och håller kontakt med det studieförbund där föreningen är medlem.

Socialdemokratin blev representerad i riksdagen (parlamentet) första gången 1896 och ingick tillsammans med liberalerna i den regering, som 1917-20 genomförde demokrati och parlamentarism i landet. Under tiden 1932-76 leddes regeringen av socialdemokrater och av de senaste 30 åren har partiet lett regeringen i 21. Under en stor del av 1900-talet dominerade dessutom arbetarrörelsen – och i viss mån även övriga folkrörelser – det sociala livet för många människor: många bodde i hyreshus, ofta arbetarbostäder där efterhand alltfler blev medlemmar i hyresgästföreningen. De som hade råd kunde köpa en bostadsrättslägenhet i någon av de bostadskooperativa organisationerna, alla var medlemmar i fackföreningen och många fackföreningar var kollektivt anslutna till det socialdemokratiska partiet. En del var också individuellt anslutna till partiet. Man gick i studiecirklar, köpte teaterbiljetter och kanske till och med skaffade sig böcker och konstverk genom olika kulturorganisationer inom arbetarrörelsen. Man handlade i den kooperativa butiken och gick och roade sig i samlingslokalen eller folkparken, som drevs av rörelsen. Det fanns till och med en begravningsförening, som kunde ta hand om en när man lämnade detta livet.

De flesta av dessa organisationer finns fortfarande kvar, men de klassmässiga och geografiska omflyttningarna i samhället, den högre levnadsstandarden, expansionen av skolutbildningen, byggandet av privatfinansierade småhus, den moderna nöjesindustrin och andra företeelser i vårt nutida samhälle har försvagat folkrörelserna och gjort medlemmarna mera ”otrogna” i förhållande till de egna organisationerna.

I Sverige talar man ofta om de tre klassiska folkrörelserna: frikyrkorörelsen, nykterhets-rörelsen och arbetarrörelsen. Ibland nämns också kooperationen och bonderörelsen, mera sällan idrottsrörelsen. Frikyrko- och nykterhetsrörelserna har varit på tillbakagång sedan 1920-talet, medan arbetarrörelsens tillbakagång som social rörelse började först efter andra världskriget. I Sverige finns inga mer betydande folkrörelser med liberal eller konservativ ideologi. En svensk folkrörelsepolitiker angav 1954 följande tre områden som de viktigaste för folkrörelserna:
* att vara medborgarskolor och rekryteringsfält för statliga och kommunala organ samt demokratiska miljöer, t. ex. en väg in i riksdagen
* att sköta funktioner som annars skulle skötas av staten eller kommunerna, t. ex. studiecirkelverksamhet och nykterhetsupplysning
* att vara påverkansorgan (det som nu ofta kallas lobbyverksamhet)

I dag har förhållandena ändrats. Allt färre riksdagsledamöter har folkrörelsebakgrund, studiecirkelverksamheten har ändrat tyngdpunkt och blivit mer hobbyinriktad, nykterhets-upplysning har blivit lite gammaldags i det förenade Europa och privata konsulter och företagsgrupper samt massmedierna är ofta mer framgångsrika än folkrörelserna i sitt lobbyarbete.

Alltjämt är föreningslivet dock mycket omfattande. En utredning 1987 försökte räkna alla organisationer och fann att det totala antalet lokalavdelningar var 140.000 och det totala antalet medlemskap 31 miljoner samt att varje svensk i genomsnitt tillhörde fem föreningar (invånarantalet då var knappt nio miljoner). Av de organisationer, som var verksamma 1979, hade 41 procent bildats före 1950 och 59 procent efter 1950. Utredningen gjorde också en indelning av föreningarna i fyra kategorier: arbetets rörelser (baserade på positionen i arbetslivet som fackföreningar och arbetsgivarorganisationer), idérörelser (baserade på attityder, normer och övertygelser), identitetsrörelser (baserade på föräldraskap, nationell härkomst, kön, handikapp etc.) och interaktionsrörelser (baserade på individuella prestationer och strävan efter gemenskap).


Folkrörelser och medborgaranda

Till de mer uppmärksammade demokratiforskarna hör Robert Putnam, som i Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien (1993) beskriver förutsättningarna för en vital demokrati. En sådan beror på ”civic culture”, med vilket han framför allt menar ett rikt föreningsliv. Om medborgarna regelbundet deltar i föreningsaktiviteter skapas vanor och känslor av ömsesidig tillit, som generaliseras till att gälla samhället i stort.

Såväl Putnam som andra forskare har kunnat visa att ett vitalt civilt samhälle och en fungerande demokratisk infrastruktur påverkar inte bara den offentliga sektorns funktion utan även produktionstillväxten. En del har också kritiserat Putnam för att han tycks tillmäta körer och idrottsklubbar samma betydelse som politiska rörelser. Andra har påpekat att aktions-grupper och mer eller mindre tillfälliga nätverk numera har övertagit många av föreningslivets funktioner.

Putnam har också pekat på att individualismen under senare delen av 1900-talet brett ut sig så mycket, att människors behov av samverkan och solidaritet inte tillgodoses. Utan sådant ”socialt kapital” reduceras demokratin till ett skal utan innehåll, klassklyftorna växer och kriminaliteten breder ut sig. Undersökningar i USA visar att inte bara ideella organisationer har tappat mark, utan även informella sociala aktiviteter – som att spela kort med grannarna, åka på picknick eller gå ut och äta – har minskat. I stället för att bowla tillsammans med lagkamrater har människor börjat att bowla ensamma.

Att diskutera
* Tror du att körer och idrottsklubbar har betydelse för den demokratiska utvecklingen?

* Håller du med om att för mycket individualism kan skada demokratin? Vad beror individualismen i det moderna samhället på?




Nya sociala rörelser

Begreppet folkrörelser förknippas ofta med äldre tider och refererar i allmänhet till stora organisationer eller grupper av organisationer med många medlemmar. För att kunna fånga upp lösare organiserade och i vissa fall mer heterogena nätverk används ibland i stället begreppet social rörelse. Det finns också de som använder begreppen synonymt, vilket kan förvirra diskussionen.

När man vill särskilja de nya folkrörelserna eller de sociala rörelserna från de gamla brukar de nya rörelserna beskrivas som nätverk av handlingar utförda av en mångfald individer, grupper och /eller organisationer, som är engagerade i politisk eller kulturell kamp på basis av en gemensam identitet. Centrala element är konflikt, identitet och kollektivt handlande. Kollektivt handlande är en avsiktlig samverkan mellan människor för att åstadkomma samhällsföränd-ringar. Kampen motiveras av en social eller kulturell konflikt. Rörelsen innebär ofta en utmaning och vilja till överskridande av den rådande sociala eller politiska ordningen. I rörelsen konstrueras en kollektiv identitet: en vi-känsla och solidaritet, som baserar sig på gemensamma övertygelser.

En social rörelse brukar kännetecknas av de inblandades aktiva deltagande. Det innebär att rörelse och organisation inte alltid sammanfaller. Men också att rörelser ofta måste institutionaliseras i en organisation för att överleva på sikt. Ett politiskt parti kan även fånga upp en rörelses opinion och ibland göra den till sin ”egen” sakfråga. På så sätt kan rörelsens sympatisörer övertas av partiet.

I många länder har de gamla folkrörelsernas kamp handlat om fördelnings- och välfärds-frågor, nykterhetsproblem, nationell frigörelse eller religiös väckelse. Till de nya sociala rörelserna brukar bl. a. räknas kvinnorörelsen, miljörörelsen, fredsrörelsen och förhållandet mellan generationerna. Gamla och nya rörelser existerar dock parallellt med varandra och en del rörelser innehåller både gamla och nya organisationer. I de nya rörelserna sker inträde och utträde snabbare och oftare än förr. Det som förenar är aktionsformen och kravet på omedelbar handling.

Man brukar också betona de nya rörelsernas betydelse för ökad kunskap och ändrade attityder hos allmänheten. Rörelserna artikulerar frågor och kommer med idéer, som kanske efterhand övertas av samhället och institutionaliseras. Tydliga exempel på kunskapsproducerande rörelser är människorättsrörelsen och miljörörelsen. Medierna är viktiga för rörelsernas mobilisering. Djurrättsrörelsen använder Internet som ett viktigt redskap för kommunikation aktivister emellan, men också för att sprida sitt budskap.

De nya rörelserna intresserar sig ofta för symbolisk kamp – en kamp om definitioner och symboler. Genom symboliska utmaningar och konfrontationer pekar rörelserna på alternativ – att saker skulle kunna vara annorlunda. De synliggör maktförhållanden, som annars kanske skulle vara dolda. De ifrågasätter samhället och etablerade normer på ett fundamentalt sätt: vem etablerar normer för vad som är normalt?

Att diskutera

* Vilka nya sociala rörelser känner du till? Jämför gamla och nya rörelser! Är deras organisationer likadant uppbyggda?

* Varför lockas mest unga människor till de nya sociala rörelserna?

* Vem etablerar normerna i samhället – vi själva som medborgare eller samhällets institutioner?



Rörelserna och medierna

De nya rörelserna har en mycket aktiv mediestrategi. De är beroende av medierna, och medierna ger gärna publicitet åt spektakulära aktioner. Det gäller såväl en miljöorganisation som Greenpeace som husockupanter, trädkramare och plogbillsaktivister. Det gäller i hög grad också djurrättsrörelsen och delvis asylrörelsen. Massmedierna är idag centrala i kampen om opinionen och används även för att mobilisera medlemmarna.

Demokratin förutsätter att samhällsfrågor debatteras och analyseras av aktiva medborgare. Frågan är då vad som ska debatteras? Till medborgarnas förfogande står ett antal medier där information kan hämtas. Mediernas uppgift är att informera medborgarna och granska samhället och de valda representanternas arbete, men medierna kan också fokusera på vissa frågor och ibland till och med skapa nyheter för att tvinga beslutsfattare att agera i en viss riktning.

Ägandet inom mediebranschen är i huvudsak multinationellt, även om det är amerikanska intressen som dominerar marknaden. Av de fem största mediekonglomeraten med en årlig omsättning på 7-15 miljarder dollar är alla utom ett amerikabaserat. De största i världen är Time Warner, Disney, Bertelsmann, Viacom, News Corporation och TCI. De har alla en stark ställning inom underhållningsbranschen, men äger även omfattande delar av andra medier.

Nyhetsförmedlingen har uppmärksammats under senare tid. Hur fungerar det internationella systemet för utbyte av nyheter? Den övervägande delen av nyhetsflödet går genom de stora nyhetsbyråerna AP, UPI, Reuter och AFP. Dessutom passerar 80 procent av nyhetstele-grammen via London, Paris och New York, där nyhetsdeskarna väljer ut vilka nyheter som ska förmedlas vidare. En effekt av detta blir att majoriteten av nyheterna handlar om västvärlden och att de nyheter, som förmedlas från länderna i syd och öst främst är negativa saker som katastrofer och krig. Innebär globaliseringen att nyheterna i olika länder blir mer identiska? Stora globala nyhetskanaler som CNN och Sky News kan ses av allt fler människor över hela världen. Vilka nyheter förmedlar de? Vilken världsbild förmedlar de?

Det finns ett icke-kommersiellt nyhetsutbyte där kostnaderna fördelas enligt en solidaritets-princip, som innebär att de stora TV-länderna subventionerar de mindre. Det kallas EVN (European News Exchange). Medlemmarna kan fritt använda de inslag som erbjuds. EVN har analyserats av olika forskare, som kommit fram till att det inte finns någon speciell USA-dominans i EVN:s nyhetsmaterial, trots att omkring hälften av materialet kommer från amerikabaserade nyhetsförmedlingar. Analyserna visar också att nyheterna oftast anpassas för den inhemska publiken och därför kan se olika ut i olika länder.



Att diskutera

* Hur framställs nya sociala rörelser i medierna? Varför är medierna intresserade av de nya rörelserna? Varför är rörelserna intresserade av mediernas bevakning?

* Hur vet vi att den information vi får från medierna är korrekt?

* Spelar det någon roll vem som äger medierna?


Det civila samhället

Begreppet ”det civila samhället” eller ”civilsamhället” har - som så mycket i vår tid - spridits över världen via det engelska språket. Man har sagt att det består av livsvärlden mellan stat och marknad: familjeliv, grannskapets gemenskapsliv, sällskapsliv, föreningsliv, religionsliv och kulturliv. Det går att finna belägg för att detta begrepp eller något motsvarande har använts av klassiska författare från Aristoteles och framåt, men under lång tid användes det sällan, för att ”nyupptäckas” under 1990-talet, först inom forskarvärlden, sedan i det allmänna språkbruket. Begreppet har använts om medborgarrättsrörelserna i Östeuropa och om ”basgrupper” och rörelser, som ville störta militärdiktaturerna i Latinamerika. Motsvarande ord på de slaviska språken översätts kanske bättre med ”medborgarsamhälle”. För dessa rörelser handlade det om att demokratisera maktutövningen, störta diktaturen och skapa en folklig politisk kultur.

I Östeuropa talade man om de s. k. folkdemokratierna som ”realsocialistiska” och framsprungna ur Marx’ teorier om staten och politiken under socialismen. Kritikerna mot systemet menade att stat och samhälle måste vara separata, om pluralism och maktdelning ska kunna existera. Det civila samhället handlar i denna diskussion alltså inte om gemenskap utan om maktens pluralism. En del, som använt begreppet på detta sätt, inkluderar både kyrkan och kapitalet i det civila samhället.

Franska och amerikanska revolutionärer på 1700-talet hade ofta en idealistisk och utopisk syn på demokratin. Naturliga och spontana grupper bland medborgarna (politiska caféer, filosofiska diskussionsgrupper etc.) uppfattades som mindre suspekta än organiserade partier, riksförbund och liknande. Under 1990-talet började en del debattörer i Västeuropa och Nordamerika åter använda begreppet ”det civila samhället” på detta sätt och i Västeuropa förekom det i högerkritiken mot det socialdemokratiska ”förmyndarsamhället”. De flesta, som använde begreppet i Västeuropa och Nordamerika – t. ex. Jürgen Habermas -pläderade dock för en förnyelse av demokratin utifrån vänstervärderingar. De betonade decentralisering och var entusiastiska inför nya folkrörelser (freds-, miljö-, kvinnorörelserna o.s.v.). Många författare under senare år har spunnit vidare på dessa teman i olika riktningar. Man talar om civil humanism, socialt kapital, medborgaranda etc. och uttrycker oro för både en dominerande marknad och en stark statsmakt.

I diskussionen om civilsamhället blev folkrörelserna intressanta och problematiska. Först var de oppositionella rörelser, som på ett avgörande sätt bidrog till demokratiseringen. Som en följd därav uppstod samverkan mellan rörelserna och staten. En del anser att den utvecklingen i en del länder gått så långt att det civila samhället och staten smält samman och bildat vad som brukar kallas ”det starka samhället”.

Att diskutera
* Har debatten om det civila samhället förts mest bland akademiker eller är begreppet känt också bland övriga medborgare? Har denna diskussion påverkat synen på staten och folkrörelserna? I så fall, på vilket sätt?


Non-governmental organisations

En vanlig beteckning för organisationer, som bygger på frivilligt deltagande och är oberoende i förhållande till myndigheterna, är icke-statliga organisationer. Det engelska namnet ”non-governmental organisations” och förkortningen NGO’s används ofta i internationella sammanhang och NGO’s med avdelningar i flera länder kallas följaktligen internationella NGO’s.

Vid många internationella konferenser ges företrädare för NGO’s tillfälle att delta och en del internationella organ – t. ex. med anknytning till Förenta Nationerna – har ett system med ackreditering av NGO’s. Det ger en möjlighet till inflytande, som utnyttjas av många olika slag av sammanslutningar, inte bara av folkrörelser som fackföreningar, kvinnoorganisationer och miljöorganisationer utan även av sammanslutningar av företag, privata stiftelser och andra påtryckningsgrupper. Att bedriva sådant påtryckningsarbete (”lobbyism”) innebär alltså att man får möjlighet att hålla anföranden vid sammanträden och konferenser, att man skriver brev till politiker eller bjuder dem på lunch, inbjuder beslutsfattarna till visningar och studiebesök o.s.v. Det är lätt att inse att t. ex. bilindustrin har lättare än miljöorganisationerna att finansiera denna typ av verksamhet. Som exempel kan nämnas att av 3.000 registrerade lobbyister i Europaparlamentet i slutet av 1990-talet var det bara 50, som inte tillvaratog företags-, bransch- eller arbetsgivarintressen.


Att diskutera

* Betyder icke-statliga organisationer och folkrörelser samma sak eller finns det någon skillnad?

* Vilka möjligheter respektive risker finns det med ”lobbyverksamhet”? Hur kan man hindra mutor och annan otillbörlig påverkan? Hur kan man skapa balans mellan olika intressen?



Hur fungerar en bra förening?

Många av folkrörelserna har en väl utvecklad föreningskultur och en väl utprövad föreningsteknik. Alla som har erfarenhet av möten och sammanträden känner till en del av reglerna för hur man fastställer dagordningar, skriver protokoll, begär ordet, ställer yrkanden, begär votering, reserverar sig etc, och många har också kommit i kontakt med mer avancerade delar av möteskulturen som att utarbeta en propositionsordning i en debatt med många yrkanden, göra bokslut eller revidera en förenings bokföring. De föreningstekniska reglerna och de ännu viktigare bestämmelserna om medlemskap, rösträtt, val av styrelse o.s.v. som finns i stadgarna är till för att demokratin ska fungera i föreningen. I stadgarna finns därför ofta också regler som kan vara till hjälp vid eventuella konflikter, t. ex. regler om kvalificerad majoritet, medlemsomröstning, uteslutning och stadgeändring.

Till föreningskulturen hör också den mer informella struktur, som gäller det sociala samspelet. Om man studerar hur föreningen fungerar kan man ofta se att vissa medlemmar dominerar mer än andra, vissa blir valda till ordförande – kanske i flera föreningar samtidigt – medan andra får nöja sig med att sköta kaffekokningen, vissa författar skrivelser medan andra hamnar i festkommittén. En del håller oftast med ledningen, medan andra nästan alltid opponerar sig.

När man bygger upp en organisation kan det vara ganska svårt att balansera mellan en fast formell och en lösare mera informell struktur. Många nivåer med indirekt valda organ, långa mandatperioder och långtgående befogenheter för beslutsfattarna på de högre nivåerna i organisationen kan göra att de vanliga medlemmarna tappar intresset och medlemsdemokratin dör. Å andra sidan kan regler om kollektivt ledarskap, stormöten, medlemsomröstningar, krav på enhälliga beslut och liknande, som införts för att stärka demokratin, leda till svårigheter att fatta beslut och ineffektivitet.

I många gamla organisationer har mötesformerna stelnat och där finns det starka skäl att pröva på nya grepp, t. ex. att skriva insändare och påverka massmedierna, göra utställningar eller organisera demonstrationer i stället för att bara debattera samt utforma politiska förslag och program. I nya aktionsgrupper, som har svårt att uppnå kontinuitet i arbetet, kan det däremot vara värdefullt att lära sig föreningsteknik, utarbeta stadgar, formalisera mötena och välja styrelse. De flesta föreningar har behov av en omfattande studieverksamhet och alla har nytta av att då och då diskutera sina egna arbetsformer.

Civil olydnad eller civilmotstånd har uppmärksammats mycket under senare tid. En del nya rörelser ägnar sig åt detta och det brukar få utrymme i massmedierna. Med civil olydnad menar man en öppen, offentlig handling, som grundas på icke-våld. Handlingen bryter mot lagar, regler, order eller beslut och den har ett politiskt, socialt eller etiskt syfte. De personliga konsekvenserna fyller en viktig funktion. De som tillämpar civil olydnad brukar erkänna vad de gjort och är beredda att ta sina straff. Direkt aktion innebär att man själv förverkligar sina förslag, t. ex. genom sabotage, men det kan också ske med lagliga metoder, t. ex. genom att starta en solidarisk handel och börja importera varor från länder i syd.

I samband med internationella toppmöten under senare år, i bl. a. Seattle, Prag, Göteborg och Genua har vissa demonstranter också gjort sig skyldiga till våldsamt beteende och allmän skadegörelse, vilket dragit uppmärksamheten från de samtidigt genomförda fredliga demonstrationerna.

Att diskutera
* Har du erfarenhet av föreningsarbete? Vilka problem med den interna demokratin i föreningslivet är särskilt besvärliga och hur ska man lösa dem? Jämför traditionella föreningar med aktionsgrupper!

* Har du varit med och försökt reformera arbetet i någon organisation? Hur blev resultatet?

* Kan civil olydnad och direkta olagliga aktioner accepteras i en demokrati?

* Hur ser du på de våldsamma demonstrationerna vid internationella toppmöten? Vad hade de för orsak? Vilket blev resultatet? Hur ska vi kunna undvika att protester mot orättvisorna i världen övergår i kravaller? Bör demonstrationerna förbjudas? Bör organisatörerna ha egna vakter, som skyddar aktioner mot provokatörer? Vilka är det som provocerar?

* Finns det andra metoder för att förändra världen så att den blir mindra orättvis och ojämlik?

Vi lever i en brytningstid

Att diskutera
* Vilka möjligheter och risker för demokratin finns det med den informationsteknologiska utvecklingen och den ökade rörligheten i vår tid?

* Vad är viktigast för att utveckla demokratin: delaktiga medborgare eller representativa strukturer, valprocesser, majoritetsprinciper och regelverk?

Stora förändringar
Som alla vet har stora förändringar inträffat under senare år. I ett globalt perspektiv har bl. a. detta hänt: Fler länder i Asien, Afrika och Latinamerika har blivit demokratiska och några av dem har industrialiserats och genomgått en snabb ekonomisk utveckling. De länder i Öst- och Centraleuropa, som länge var slutna