VARFÖR UTGÖR NAZISTERNAS BROTT MOT DET SOVJETISKA FOLKET FOLKMORD?

ONLINE KONFERENSMATERIAL Den stora segern i ett föränderligt tidevarv. 15 juli 2020, Ryska riksförbundet i Sverige, Moskvahuset för landsman www.mosds.mos.ru

MINNE FRÅN ANDRA VÄRLDSKRIGET
I EUROPA: PÅ JAKT EFTER GEMENSAMMA BERÖRINGSPUNKTER

Denis Sadovnikov, vice generaldirektör (chefsjurist, vice generaldirektör) vid Stiftelsen för sociala och kulturella initiativ
i juridiska frågor, ordförande för det ryska advokatsamfundets kommission för det juridiska arvet från andra världskriget, internationell humanitär rätt, krigsbrott och brott mot mänskligheten

I maj 2019 öppnade Rysslands undersökningskommitté ett brottmål rörande folkmord enligt artikel 357 i Ryska federationens straflag efter upptäckten av en ny massgrav med civila i närheten av byn Zjestjanaja Gorka. Upptäckten gjordes av en grupp medarbetare från Rysslands efterforskningsrörelse inom ramen för det internationella projektet ”Utan preskriptionstid”. Sökgruppen hittade kvarlevorna av 42 personer, inklusive tre barn och en gravid kvinna. Under sommarsäsongen 2019 grävdes sammanlagt upp kvarlevorna av cirka 500 offer ur de nyupptäckta gravarna.

Notera att brottmålen väcktes specifikt enligt art. 357 i den ryska federationens strflag, en artikel som gäller folkmord, dvs. ”gärningar som avser att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen genom att döda medlemmar av gruppen; tillfoga deras hälsa svår skada; med våld förhindra barnafödande; med våld överföra barn från gruppen till annan grupp; våldsam folkomflyttning eller skapande av livsvillkor i övrigt som syftar till fysisk utrotning av medlemmar av denna grupp.”

Huvuddirektoratet för undersökningar vid Rysslands undersökningskommitté har enligt myndighetens presstjänst även öppnat ett brottmål på grundval av tidigare hemligt arkivmaterial från Rysslands säkerhetstjänst FSB om mordet i oktober 1942 på barn intagna på barnhemmet i Jejsk. Barn från Simferopol evakuerades till staden i början av kriget. När Jejsk ockuperades 1942 körde era lastbilar med militärer från Wehrmacht fram till huset där barnen bodde, lastade dem med tvång på lastbilarna och tog dem till stadens utkanter, där de dödades och begravdes.

Det är uppenbart att inom ramen för den storskaliga process för att häva hemligstämpeln och publicera krigstida arkivdokument som har initierats av Rysslands president, kommer det inom en snar framtid att avslöjas nya fakta och följaktligen även nya brottmål att öppnas.

Öppnandet av brottmål rörande folkmord enligt art. 357 i straflagen är en unik händelse i rysk rättspraxis.

Men om vi betraktar de fakta som fastställts i dessa fall, både ur rysk lagstiftningssynpunkt och i relation till allmänt erkända normer och principer i folkrätten, verkar brottsrubriceringen helt motiverad.

Den normativa internationellt erkända de nitionen (juridiskt definierad i folkrätten) av folkmord är förankrad i artikel II i Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord som antogs med resolution 260 (III) av FN:s generalförsamling den 9 december 1948 (konventionen har ratificerats av mer än 140 stater):

”I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,

att döda medlemmar av gruppen;

att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;

att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen;

att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.” [1]

Avklassificerade Hitlerdokument, inklusive ”Generalplan Ost”, talar upprepade gånger om nazisternas avsikt att förinta ryssar, ukrainare och vitryssar för att ”befria” territoriet för tysk kolonisering.

Många fakta om en målmedveten förintelse av befolkningen, just på grund av att de tillhörde slaviska folk, fastställdes under de öppna rättegångar som ägde rum i Sovjetunionen 1943-1949.

Här bör några ord sägas om dessa öppna processer.

När Röda armén befriade städer och byar i Ryssland, Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna såg de fruktansvärda bilder av mord, tortyr, plundring och förstörelse. Bödlarna dödade metodiskt miljontals oskyldiga i en känsla av straffrihet [2].

Det fanns ingen motsvarighet i världshistorien till sådan grymhet och det förekom inga grymheter av sådana proportioner i tid och rum. Därför fanns det inte heller några lagnormer för hur de skulle vedergällas. För att kunna skipa rätt krävdes dessutom att platserna där brotten begåtts och människorna som bevittnat dem befriades liksom att brottslingarna själva greps.

Sovjetunionen var den första stat som gjorde allt detta. Det var just sovjetiska jurister som ck den ovanliga och svåra uppgiften att undersöka massövergreppen och avkunna en objektiv dom. I det syftet insamlade en extraordinär statskommission i alla befriade områden fakta om grymheter och illgärningar och förhörde miljontals krigsfångar. Så uppstod ett systematiskt ansvarsutkrävande för miljontals illgärningar. [3]

Redan från 1941 och fram till slutet av ockupationen hölls öppna rättegångar i partisanförband och–brigader–över förrädare, spioner och plundrare. Åskådarna var partisanerna själva och senare invånarna i omgivande byar. I de befriade områdena höll folkdomstolar öppna processer mot kollaboratörer som anklagades av den drabbade lokalbefolkningen. [4]

Den 19 april 1943 antog Högsta sovjets presidium dekret nr 39 ”Om bestraffning av tysk-fascistiska brottslingar skyldiga till mord och tortyr på den sovjetiska civilbefolkningen och krigsfångar i Röda armén och av spioner och förrädare bland sovjetiska medborgare och deras medarbetare”.

I enlighet med detta dekret hölls 21 öppna rättegångar mot krigsförbrytare.

1) Krasnodar, 14–17 juli 1943
2) Krasnodon 15–18 augusti 1943
3) Charkov, 15 december–18 december 1943
4) Smolensk 15–19 december 1945
5) Brjansk 26–30 december 1945
6) Leningrad, 27 december 1945–6 januari 1946
7) Nikolajev, 10 januari–17 januari 1946
8) Minsk, 15–29 januari 1946
9) Kiev, 17–28 januari 1946
10) Velikije Luki, 24–31 januari 1946
11) Riga, 26 januari–2 februari 1946
12) Stalino (Donetsk), 24-30 oktober 1947
13) Bobrujsk, 28 oktober–4 november 1947
14) Sevastopol 12–23 november 1947
15) Poltava 23–29 november 1947
16) Vitebsk, 29 november–3 december 1947
17) Novgorod 7–18 december 1947
18) Gomel 13–20 december 1947
19) Tjernigov, 17–25 november 1947
20) Kisjinjov 6–12 december 1947
21) Chabarovsk 25–30 december 1949

Totalt dömdes o entligt enligt dekret nr 39 åren 1943–1949 252 krigsförbrytare från Tyskland, Österrike, Ungern, Rumänien, Japan och några av deras medhjälpare från Sovjetunionen. Naturligtvis står detta antal inte i proportion till antalet offer och till förstörelsen, men Sovjetunionen satte inte en total vedergällning som mål. På de åtalades bänk satt bara de som utredningen fullständigt hade överbevisat om skuld. Dessutom behandlade sovjetregeringen även krigsförbrytare humant. Dödsstraffet avskaffades våren 1947 och alla fångar släpptes utomlands ur läger redan 1949–1956. [5]

De öppna processerna i Krasnodar och Charkov 1943 fick bred genklang. Det var de första fullvärdiga rättegångarna i världen mot nazisterna och deras medbrottslingar. Innan de började hade utredningen gjort ett omfattande arbete med att fastställa fakta om illgärningarna, utföra expertundersökningar och samla in bevis och vittnesmål. Rättegången pågick i era dagar, dussintals vittnen hördes och de åtalade försvarades av advokater. Sovjetunionen försökte skapa bred uppmärksamhet: domstolssessioner bevakades av utländska journalister och Sovjetunionens främsta författare (Aleksej Tolstoj, Konstantin Simonov, Ilja Ehrenburg och Leonid Leonov) och dokumenterades av fotografer och filmare. Processerna följdes av hela Sovjetunionen genom att rapporter från domstolssessionerna publicerades i central och lokal press, och läsarnas reaktion publicerades också där. Avrättningar av brottslingar bevittnades och stöddes av tiotusentals Krasnodar- och Charkovbor som överlevt ockupationen. Broschyrer publicerades om processerna på olika språk, de lästes högt både framme vid fronten och bakom den. Dokumentär filmerna ”Folkets dom” (Приговор народа) [6] och ”Rättegången börjar” (Суд идëт) [7] visades på sovjetiska och utländska biografer[8].

Öppna processer är som den övre transparenta delen av ett enormt isberg av ansvar för krigsförbrytelser. Domarna i de offentliga rättegångarna kan man betrakta som välgrundade även med dagens mått mätt och därför har inga av de dömda rehabiliterats. I de öppna processerna medverkade de bästa utredarna, kvalificerade översättare, auktoritativa experter och advokater (till Leningrad inbjöds till och med tyska advokater!), många vittnen och talangfulla journalister. Dessutom satt på de åtalades bänk bara de vars skuld bevisats flera gånger om. Under tyngden av bevis erkände nästan alla misstänkta sina gärningar.

Myndigheterna och samhället var övertygade om deras skuld. Krigsförbrytarna blev i befolkningens ögon symboler för all krigets ondska på fosterjorden. [9]

För vilka brott dömdes de enligt dekret nr 39?

Krasnodar-processen, 1943:

Ockupationen av Krasnodar varade i sex månader. Under den tiden förstörde nazisterna och deras medarbetare staden och dödade 11 472 människor (före kriget uppgick befolkningen till cirka 200 000 invånare), varav 4 972 män, 4 322 kvinnor och 2 187 barn. För att påskynda avrättningarna använde inkräktarna ”gaskammare” (Gasenwagen), bilar med förseglade lastrum.

Citat ur vittnesmål av den åtalade medhjälparen till nazisterna V. Tisjtjenko:

Tisjtjenko berättade för domstolen hur man en dag med hans aktiva deltagande drev in 67 vuxna och 18 barn från ett till fem år i en gaskammare:

– Först förde man kvinnor i bilen och sedan slängde man in deras barn som vedträn, vittnade Tisjtjenko. – Om någon av mödrarna försökte skydda sitt barn slogs hon genast medvetslös. När en pojke som släpades in i en gaskammare bet en Gestapoman i handen dödade en annan fascist pojken genom att slå honom med gevärskolven i huvudet.

Det kvinnliga vittnet Inozemtseva, anställd på det regionala barnsjukhuset, vittnade i domstolen om de nazistiska inkräktarnas brutala mord på sovjetiska barn. På hennes sjukhus befann sig 42 barn under behandling. Den 13 september 1942 anlände en grupp tyska oficerare till sjukhuset: Erich Meier, Jakob Eicks och andra. [10] De stannade iflera dagar på sjukhuset, snokade runt på alla avdelningar och övervakade barn och medicinsk personal. Den 23 september, när hon gick på sin jourtjänst, såg vittnet en stor mörkgrå bil på gården som såg ut som en varubil. En högväxt tysk frågade hur många barn som fanns på sjukhuset och vad de hade för nationalitet.

Soldaterna som kommit tillsammans med honom började lasta in barnen i bilen. De fick inte klä på sig, trots att man sa till anställda på sjukhuset att barnen skulle tas till Stavropol.

Barnen var i bara underkläderna. De gjorde motstånd, bad om hjälp och skydd och klamrade sig med sina små händer fast vid sjukvårdarna och läkarna. Och sedan gaskammardörren stängde, motorn startade. Bilen startade och varm gas gick genom slangarna. Medan barnen kvävdes bankade de i gaskammarens väggar. Bakom den stod Gestapomännens personbil. Efter 20-25 minuter kom de tillbaka och började supa.

”Jag kommer aldrig att glömma,” sade Inozemtseva, ”hur de små barnen, en del bara ett år, grät och skrek och instinktivt kände att man tänkte göra något okänt, skrämmande med dem.

När de fascistiska inkräktarna hade drivits ut från Krasnodar öppnades barnens gravar. Barnkroppar i underkläder med det regionala barnsjukhusets stämpel låg i en enda röra. Tribunalen bifogade några av dessa underkläder till målet som viktiga bevis. [11]

1945-1946 användes dokumenten från Krasnodarprocessen om ”gaskammare” av den internationella domstolen i Nürnberg.

Charkov-processen, 1943:

Före kriget var Charkov den näst största staden i Ukraina med 900 000 människor av olika nationalitet. I juli–oktober 1941 flydde upp till 600 000 invånare från grannregionerna dit. Det var i huvudsak kvinnor, åldringar och barn. När staden till sist befriades den 23 augusti 1943 återstod bara 200 000 utmattade människor.

Nazisterna utrotade på olika sätt (men systematiskt enligt den ”nya ordningen”) civila och krigsfångar: hundratals barn från Charkovsjukhuset begravdes levande i gropar, 300 sårade Röda armé-soldater innebrändes, cirka 16 000 judar sköts i Drobitskij Jar och tiotusentals Charkovbor svalt till döds.

På de åtalades bänk satt tre tyska bödlar: kaptenen i det militära kontraspionaget V. Langheld, G. Ritz och R. Retzlav. Bredvid dem satt en sovjetisk förrädare – deras medhjälpare M. Bulanov.

Deras skuld bevisades med erövrade tyska dokument, kriminaltekniska läkarundersökningar, vittnesmål från offer, förhör med tyska krigsfångar och handlingar från den extraordinära statskommissionen (TjGK). Kvalificerade översättare och tre kända sovjetiska advokater medverkades.

De anklagade själva talade i detalj och till och med i vardagligt tonfall om sina brott. De betonade att många ockupanter gör sådant, eftersom ledningen (Hitler, Himmler, Rosenberg) talade direkt om förintelsen av ”lägre raser” [12], vilket återigen bekräftar att det är korrekt att beteckna dessa handlingar som folkmord.

Minskprocess, 1946:

Förhör med kriminalkommissarien vid Gestapo G. Koch om dennes brott.

Under sessionen förhördes svaranden Koch, kriminalkommissarie vid Gestapo och före detta chef för säkerhetspolisen i städerna Orjol, Orsja, Borisov och Slonim.

Koch bekräftade de förklaringar han avgivit under förundersökningen.

<…>

Rättens ordförande: Berätta vad lägret ”Orechi” (nötter) var för något! Vad hade ni med det att göra?

Koch: Jag var befälhavare för lägret Orechi, där 3 000 personer, som misstänktes för kopplingar till partisaner, liksom partisanfamiljer: barn, kvinnor och äldre, befann sig. Vi dödade dessa människor med hjälp av gaskamrar, samt genom att hålla dem på svältdiet. Vanligtvis dog barn mycket snabbt av hunger. Vi skickade män för att arbeta i Tyskland och kvinnor och barn till Majdanek.

Ordföranden: Vilken del tog ni i avrättningarna av sovjetiska medborgare och hur många sköt ni personligen?

Koch: 500 personer. (Buller i salen).

Åklagaren: Berätta för oss om avrättningen 1943 av 15 personer, varav tre kvinnor. Hur många sköt ni personligen?

Koch: Alltid vid avrättningar sköt jag personligen de första 3-4-5 personerna för att visa mina underordnade hur Gestapo ska bete sig.

Åklagare: Var det undervisning där ni förevisade hur det skulle göras?

Koch: Det stämmer.

Åklagaren: Berätta, Koch, har ni utöver de 2 000 personer som sköts i Orjol sköt ytterligare 40 personer varav några var barn! Varför sköt du dem?

Koch: Dessa människor hade en kommunistisk världsbild. Bland dem var 9 kvinnor och 8 barn från 2 till 10 år.

Åklagaren: Hade barnen också en kommunistisk världsbild?

Koch: Vi hade som princip att döda barnen.

Åklagaren: Har ni barn?

Koch: Ja, jag har tre barn.

Åklagaren: I vilka åldrar?

Koch: 1år, 3år och 5 år.

Åklagaren: Kan de klandras för något politiskt?

Koch: Nej, naturligtvis inte.

Åklagaren: Med enligt vilken princip sköt ni åtta sovjetiska barn? De var inte skyldiga till någonting.

Koch: Det gällde förintandet av en befolkning av annan ras. [13]

Således erkände sig den anklagade G. Koch, liksom dussintals andra nazimördare, i sak skyldig till brottet folkmord.
Många advokater och offentliga personer från olika länder noterade aktualiteten i dessa rättegångar, styrkan i deras rättsliga grund, rättegångarnas offentliga karaktär och de rättvisa domarna. De fakta som samlats in och de metoder för att utreda och bedöma storskaliga brott som utarbetats i de sovjetiska öppna rättegångarna kom att användas och utvecklas i Nürnbergrättegångarna (International Military Tribunal) och den efterföljande kodifieringen i folkrätten. Det finns således ingen anledning att tvivla på de fakta som fastställdes i dessa processer.

Övertygande bevis för den avsiktliga förintelsen av det ukrainska folket i syfte att frigöra Ukrainas territorium för tysk kolonisering framlades under Kievprocessen 1946.

Så nazisternas massmord på ryssar, ukrainare och vitryssar på etniska grunder är ett onekligen ett bevisat faktum. Räcker det för att erkänna dessa brott som folkmord?

Artikel II i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord föreskrivs att folkmord kan bestå i handlingar som begåtts med avsikt att förstöra en grupp människor, inte bara som helhet, utan också ”delvis”.

Nuvarande praxis för internationella rättsliga organ bygger på förutsättningen att förintelsen av ett betydande antal gruppmedlemmar är nödvändig för att karakterisera handlingen (corpus delicti) som folkmord. [14] Grunden för en sådan slutsats av International Criminal Tribunal for Rwanda (ICTR) var kommentarer från FN:s internationella rättskommission om artikel 17 i ett utkast till konvention om brott mot mänsklighetens fred och säkerhet. Kommissionen noterade att även om brotten inte skett i avsikt att förinta hela folkgruppen, förutsätter folkmord avsikten att förstöra åtminstone en väsentlig del av denna grupp. Detta krav följer av att folkmord i grunden handlar om just förintelse av en grupp som sådan, som en separat och bestämd enhet, och inte bara i ett angrepp på människor för deras tillhörighet till denna grupp. [15]

I målet mot Jelisic konstaterade Internationella brottmålsdomstolen för f d Jugoslavien (ICTY) att förövaren när han begick folkmord inte bara visade sitt hat mot gruppen utan också tog ett steg i förverkligandet av en bredare avsikt att förinta motsvarande nationella, etniska, ras- eller religiösa grupp. Eftersom syftet med konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet mot folkmordet 1948 är att bekämpa brott i masskala måste det handla om avsikten att utrota en betydande del av gruppen, som även kan definieras i en ”kvantitativ” mening, med hänsyn till Rwandatribunalen. [16]

På grund av folkmordens natur innebar detta corpus delicti ursprungligen att det från början funnits ett väsentlighetskriterium, även om detta kriterium tillämpats aktivt först på 1990-talet. [17]

Uppfyller de tyska inkräktarnas handlingar kriteriet om väsentlighet?

Resultatet av nazistiska brott mot USSR:s civilbefolkning uttrycks i det fruktansvärda förhållandet mellan antalet offer bland militärer och civila. Enligt den officiella uppskattningen är de totala demografiska förlusterna för Sovjetunionen 26,6 miljoner människor. Detta är cirka 15 procent av landets totala befolkning. Samtidigt utgör militär personal och brottsbekämpande tjänstemän endast cirka en tredjedel av dessa offer (från 8,5 till 9 miljoner människor, beroende på beräkningsmetod). Det vill säga att den stora majoriteten av offren var obeväpnade och försvarslösa civila och utgjorde minst 10 procent av landets totala befolkning! Av dessa utrotades mer än 7,4 miljoner människor medvetet på ockuperat territorium, inklusive mer än 216 000 barn (för barn finns det inga exakta uppgifter, det finns anledning att tro att de dog betydligt fler). Mer än fyra miljoner människor dog på ockuperat territorium av svält och sjukdomar som medvetet framkallats av nazisternas myndigheter. Över 5 miljoner människor fördes bort till tvångsarbete och mer än 2 miljoner av dem dog av misshandel.

Det finns många dokumenterade exempel på hur en stor del av befolkningen på enskilda territorier under ockupation förintades.

Staden Vitebsk. År 1941 hade staden en befolkning på 180 000. Redan i augusti 1941 hade befolkningen sjunkit till 50 000. I maj 1942 uppgick befolkningen i Vitebsk till 42 000 människor. I november 1943 till 33 000 personer. I januari 1944 18 000 människor. I mars samma år 8 000 personer. Efter befrielsen uppgick befolkningen i Vitebsk till 1 018 personer. Nästan hela stadens befolkning hade förintats eller deporterats. [18]

Historiska ryska regioner med en absolut majoritet av rysk befolkningen efter befrielsen från ockupationen:

Smolensk-regionen – av 2 miljoner människor återstod 0,9 miljoner; befolkningen hade minskat med 55 procent, det vill säga med 1,1 miljoner människor, och regionens befolkning har aldrig återhämtat sig till sitt tidigare antal.

Orlov-regionen – av 2 miljoner återstod 0,9 miljoner; befolkningen minskade med 55 procent, dvs med 1,1 miljoner människor, och regionens befolkning har aldrig återhämtat sig till sitt tidigare antal.

Kursk-regionen – av 3 miljoner återstod 1,5 miljoner; befolkningen minskade med 50 procent eller med 1,5 miljoner människor och regionens befolkning har aldrig återhämtat sig till sitt tidigare antal.

Voronezj-regionen – befolkningen minskade med 1 miljon män- niskor och regionens befolkning har aldrig återhämtat sig till sitt tidigare antal.

Brjansk-regionen – befolkningen minskade med 0,5 miljoner människor och regionens befolkning har aldrig återhämtat sig till sitt tidigare antal.

Pskov-regionen – befolkningen minskade med 0,5 miljoner män- niskor och regionens befolkning har aldrig återhämtat sig till sitt tidigare antal.

Novgorod-regionen – befolkningen minskade med 0,4 miljoner människor och regionens befolkning har aldrig återhämtat sig till sitt tidigare antal.

Tver-regionen – befolkningen minskade med 0,5 miljoner män- niskor och regionens befolkning har aldrig återhämtat sig till sitt tidigare antal.

Leningrad-regionen – befolkningen minskade med 1,3 miljoner människor och har inte återhämtat sig i alla distrikt.

Andra regioner, republiker och territorier i Ryssland och Nya Ryssland drabbades allvarligt. Dessutom prioriterades utrotningen av ryssar (efter judar och zigenare) i alla ockuperade unionsrepubliker (Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Lettland, Litauen, Estland, Karelen).

Huvuddelen av de döda var helt fredliga människor.

Enligt olika uppskattningar blev minst 7-8 miljoner civila med rysk nationalitet offer för nazistens folkmord.

Omfånget av folkmordet på de slaviska folken i Sovjetunionen, främst det ryska folket, var sådan att det ryska folkets demografiska potential ännu inte har återställts. I många regioner i RSFSR med övervägande rysk befolkning som genomgick ockupation förintades 30 till 55 procent av invånarna, och befolkningstalen från före kriget har fortfarande inte återuppnåtts.

Man tror också att Hitlers aggression berövade var tredje vitrysk kvinna livet.

Som ni ser är kriteriet om ”betydelse” uppfyllt även om de nazistiska brottslingarna bara hann verkställa en liten del av sina kriminella avsikter för kommande år.

Ovanstående fakta och deras juridiska bedömning lämnar inga tvivel om att nazisternas brott mot SSSR:s folk var ett verkligt folkmord.

I detta avseende uppstår ibland frågor om varför temat folkmordet på SSSR:s folk inte togs upp omedelbart efter krigsslutet? Och om det finns rättsliga skäl för att idag väcka åtal (i brottmål) mot personer som begick folkmord under andra världskriget?

Temat folkmord på sovjetfolken togs inte upp omedelbart efter krigsslutet av politiska skäl. Huvudsakligen för att Sovjetunionens ledare inte ansåg det nödvändigt att ta upp den. Styrda som de var av internationalismens principer försökte de undvika det som för dem verkade vara onödiga hänvisningar till den nationella frågan i en negativt sammanhang. Glöm inte att Sovjetunionen var en multinationell federal stat och att dessutom de styrande bolsjevikernas parti förklarat sin önskan om fred och vänskap mellan människor runt om i världen.

Begreppet folkmord nämndes varken i stadgan för Nürnbergrättegångarna eller i domarna därifrån.

Det heter i artikel 6 i stadgan för tribunalen, godkänd i avtalet om åtal och straff mot krigsförbrytare från de europeiska axelmakterna från London 8 augusti 1945 (Agreement for the Prosecution and Punishment of the Major War Criminals of the European Axis):

”Tribunalen som har upprättats genom det avtal som avses i artikel 1 i denna stadga för rättegång och straff av de viktigaste krigsförbrytarna i de europeiska axelmakterna, har rätt att döma och straffa personer som i de europeiska axeländernas intressen enskilt eller som medlemmar i en organisation har begått något av följande brott.

Följande handlingar och var och en av dem är brott som omfattas av domstolens jurisdiktion och medför individuellt ansvar:

brott mot freden, nämligen: planering, förberedelser, inledande eller bedrivande av ett aggressivt krig eller krig i strid med internationella fördrag, avtal eller garantier, eller deltagande i allmänhet eller i konspiration som syftar till genomförandet av någon av ovanstående åtgärder;
krigsbrott, nämligen: kränkningar av krigslagar eller sedvänjor. Dessa kränkningar inkluderar dödande, tortyr eller slaveri eller för andra ändamål för civilbefolkningen i det ockuperade territoriet; döda eller tortera krigsfångar eller personer till sjöss; gisslan dödar; rån av offentlig eller privat egendom; meningslös förstörelse av städer eller byar; förstöra, inte motiverat av militär nödvändighet, och andra brott
brott mot mänskligheten, nämligen: mord, utrotning, slaveri, exil och andra grymheter begått mot civila före eller under kriget, eller förföljelse av politiska, rasistiska eller religiösa skäl för att genomföra eller i samband med något brott som omfattas av domstolens jurisdiktion, oavsett om dessa handlingar var ett brott mot den interna lagen i det land där de begicks eller inte.”

(Den domstol som inrättats genom det avtal som avses i artikel 1 härom för rättegång och straff mot de stora krigsförbrytarna i de europeiska axeländerna ska ha befogenhet att bestraffa personer som handlat i de europeiska axeländernas intressen, om de som individer eller som medlemmar i organisationer, begått något av följande brott.

Följande handlingar, eller någon av dem, är brott som faller inom domstolens jurisdiktion för vilken det ska vara individuellt ansvar:

(a) ”Brott mot fred”: nämligen planering, förberedelse, initiering eller krig av ett aggressionskrig, eller ett krig i strid med internationella fördrag, avtal eller försäkringar, eller deltagande i en gemensam plan eller konspiration för att uppnå något av det föregående;

(b) ”Krigsbrott”: nämligen överträdelser av krigslagar eller sedvänjor. Sådana kränkningar ska omfatta, men måste inte begränsas till mord, dålig behandling eller deportering till tvångsarbete eller för något annat syfte av civilbefolkning på eller från ockuperat territorium; mord eller dålig behandling av krigsfångar eller personer till havs; dödande av gisslan; plundring av offentlig eller privat egendom, hänsynslös förstörelse av städer, städer eller byar eller förödelse som inte är motiverad av militär nödvändighet;

(c) ”Brott mot mänskligheten”: nämligen mord, utrotning, slaveri, deportation och andra omänskliga handlingar som begåtts mot någon civil befolkning, före eller under kriget, eller förföljelser på politisk, rasmässig- eller religiös grund genom utförande av eller i samband med brott inom domstolens jurisdiktion, oavsett om det strider mot nationell lag i det land där det begås.

Ledare, organisatörer, anstiftare och medarbetare som deltar i formuleringen eller verkställandet av en gemensam plan eller en sammansvärjning för att begå något av ovanstående brott är ansvariga för alla handlingar som utförs av personer som genomför en sådan plan.)

I avsaknad av begreppet folkmord var ämnet för domstolens övervägande ”brott mot mänskligheten, nämligen: mord, utrotning, slaveri, exil och andra grymheter begångna mot civila före eller under kriget, eller förföljelse av politiska, rasmässiga eller religiösa skäl”.

Ordet ”folkmord” användes i åtalsframställningar i Nürnbergprocesserna, men enbart som en beskrivande term och inte som en specifik typ av brott. [19]

FN:s generalförsamling förklarade i sin resolution 96 (I) av den 11 december 1946 att folkmord är ett brott som strider mot internationell lagstiftning och strider mot FN:s anda och syften och att den civiliserade världen fördömer den.

Folkmordbrottet definierades lagligt i konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmordbrott i Resolution 260 (III) från FN: s generalförsamling den 9 december 1948.

I samband med detta faktum anser vissa advokater att användningen av uttrycket ”folkmord” är motiverad endast i samband med händelser efter 1948.

Till stöd för denna ståndpunkt hänvisar de till principen om nullum crimen, nulla poena sine lege.

Samtidigt är en ”väsentlig” förståelse av termen ”lag” såsom omfattande såväl reglerna i normativa rättsakter (stadgar) och normer som utvecklats av domstolar (allmän lag) som normer i internationella rättshandlingar [20], och beträffande brott mot folkrätten även i sedvanerätt, ”erkänd av civiliserade nationer”, vilket tydligt fastställts av Nürnbergdomstolen som avvisade svarandes hänvisning och försvar till principen nullum crimen, nulla poena sine lege.

Med stöd av Nürnbergstribunalens logik kan man anta att folkmordsbrottet endast kodifierades genom konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmordets brott (1948). Brottet i sig var känt tidigare. Följaktligen bryter inte domarna mot nazistiska brottslingar och deras medarbetare ansvariga för folkmord inte mot principen om nollum crimen, nulla poena sine lege.

Principen om nullum crimen, nulla poena sine lege, förbjuder inte bara retrospektiv straffrätt, utan den är också en grundläggande lagprincip och anses vara en integrerad del av rättsstaten. [21] Av detta följer att det behövs en tydlig definition av brott mot lagen. [22] Tydligheten i lagförbudet uppnås enligt idag allmänt erkänd åsikt delvis genom kraven på lagens tillgänglighet och förutsägbarhet.

Den kände brittiske advokaten lord Bingham hänvisar som ett första underkrav (”sub-rule”) för rättssamhället (”rule of law”) att ”lagen måste vara tillgänglig och så långt möjligt begriplig, tydlig och förutsägbar”. [23]

Enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ECtHR) härrör dessa krav från själva begreppet ”lag”. Dessa kvalitativa egenskaper måste föreligga i både definitionen av brottet och den påföljd som det är förknippat med. En person måste förstå från ordalydelsen i förbudet, vid behov även med hänvisning till rättslig praxis, vilka handlingar och brott som kommer att medföra straffrättsligt ansvar och vilken form detta ansvar kommer att ha. [24]

I detta fall är det ganska uppenbart att varje förnuftig människa redan under perioden 1941– 1945 inte kan ha undgått att förstå att massakern på civilbefolkningen i syfte att förstöra en väsentlig del av motsvarande nationalitet utgjorde ett allvarligt brott. Och att det brottet var oerhört mycket allvarligare än vanligt mord, till och med massmord. Skillnaden mellan folkmord och vanligt mord är uppenbar för en förnuftig person, såväl 1941 som idag. Därför måste hon också förstå att ansvaret för sådana grymheter måste vara allvarligare än för vanliga brott.

Frågan om de här aktuella brotten beskrivna som folkmord är förenade med en preskriptionstid är också sedan länge och entydigt avgjord.

Konventionen om icke-tillämpbarhet av lagstadgade begränsningar för krigsförbrytelser och brott mot mänsklighet antogs i New York den 26 november 1968 och säger uttryckligen i artikel I:

”Ingen preskriptionstid gäller för följande brott, oavsett när de begicks:

a) krigsbrott, enligt definitionen i Nürnbergstadgan av den 8 augusti 1945, bekräftad i resolution 3 (I) av den 13 februari 1946 och 95 (I) av Förenta nationernas generalförsamling den 11 december 1946, särskilt de ”allvarliga kränkningar” som anges i Genèvekonventionerna för skydd av krigso er av den 12 augusti 1949;

b) brott mot mänskligheten, oavsett om de begicks under kriget eller i fredstid, enligt definitionen i Nürnbergstadgan av den 8 augusti 1945, bekräftad i resolution 3 (I) av den 13 februari 1946 och 95 (I) av Förenta nationernas generalförsamling den 11 december 1946, fördrivning som ett resultat av ett väpnat anfall eller ockupation, omänskliga handlingar till följd av apartheidpolitiken, samt folkmordbrottet enligt definitionen i Konventionen från1948 om förebyggande och bestraffning av brott mot folkmord, även om dessa handlingar inte utgör ett brott mot den inhemska lagen i det land där de begicks.”

Frågan om erkännande av folkmordet mot de slaviska folken i Sovjetunionen är nu efter så många decennier åter relevant av följande skäl:

De politiska orsakerna till att vårt land inte tog upp denna fråga har försvunnit. Och tvärtom, det finns politiska skäl som aktualiserar detta problem.
Folkmord mot de slaviska folken i Sovjetunionen är ett rättsligt faktum i enlighet med alla internationella rättshandlingar, allmänt erkända normer och principer i folkrätten och praxis för internationella rättsliga organ. Erkännandet av detta faktum, att upprätthållandet av dess korrekta juridiska bedömning är Rysslands skyldighet som den lagliga efterföljaren av Sovjetunionen. Rysslands status som den lagliga efterföljaren och efterträdaren till Sovjetunionen är också förankrad i den nya versionen av Rysslands författning, som antogs vid den allryska omröstningen den 1 juli 2020.
Erkännandet av folkmord är inte bara ett formellt lagkrav, utan också ett krav på rättvisa och vår skyldighet i förhållande till minnet av de oskyldiga offren och fosterlandets försvarare, såväl som i förhållande till kommande generationer till vilka vi måste överföra detta minne och vår nationella identitet. Detta är just ett sådant fall där man säger: bättre sent än aldrig.
Vår tid kännetecknas av ett stort antal försök att förfalska andra världskrigets historia, liksom att manipulera det offentliga medvetandet med modern informationsteknologi. Under dessa villkor kommer en strikt efterlevnad av rättsstatsprincipens bokstav och rättskänslan, exempelvis i fråga om erkännande av folkmordet, att bidra till försvar av historisk sanning såväl som av det progressiva rättsliga arvet från andra världskriget, som är en ytterst viktig tillgång för mänskligheten.

Översättare Stefan Lindgren

Citerat enligt officiell svensk översättning, https://web.archive.org/web/20140809180730/http://www.regeringen.se/content/1/c6/06/90/22/5abaef87.pdf.
Astasjkin: https://histrf.ru/biblioteka/Soviet-Nuremberg/SSSR-obvinyayet
Ibid
Ibid
Astasjkin: https://histrf.ru/biblioteka/Soviet-Nuremberg/SSSR-obvinyayet
Se https://www.youtube.com/watch?v=esKAWROLhAQ (Ö.a.)
Se https://www.youtube.com/watch?v=XZRE1CrByOo (Ö.a.)
Astasjkin: https://histrf.ru/biblioteka/Soviet-Nuremberg/SSSR-obvinyayet
Ibid
Se rättegångsprotokollet från Krasnodar på engelska: http://tribunal-religieux-de-nuremberg.net/Krasnodar-1.pdf (ö.a.)
Källa: N. Majorov: Krasnodarskij protsess // Neotvratimoe vozmezdie po materialam sudebnych prostessob nad izmennikami rodiny, fasjistskimi palatjami i agentami imperialistitjeskich razvedok. 2:a utgåvan, M. Voenizdat 1979. Citerat efter: https://histrf.ru/biblioteka/Soviet-Nuremberg/Kharkovsky-process
Sudebnyj protsess o zverstvach nemetsko-fasjistkich zachvatchikov na territorii gor. Charkova i Charkovskoj oblasti v period ich vremennoj okkupatsii. M. Ogiz – Gozpolitizdat, 1943. N. S. Lebedeva: Podgotovka Njurenbergskogo protsessa. M. 1975. Citerat efter: https://histrf.ru/biblioteka/Soviet-Nuremberg/Kharkovsky-process
Izvestija nr 17 (8933), 19 januari 1946, s. 5. Citerad efter: https://histrf.ru/biblioteka/Soviet-Nuremberg/Kharkovsky-process
International Criminal Tribunal for Rwanda (ICTR). Prosecutor v. Kayishema and Ruzindana. ICTR-95-1-T. Judgment of 21 May 1999. § 97.
Draft Code of Crimes against the Peace and Security of Mankind with commentaries. s. 45. http://legal.un.org/ilc/texts/instruments/english/commentaries/7_4_1996.pdf (per den 23 januari 2016).
International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia (ICTY). Prosecutor v. Jelisic. No. IT-95-10-T. Judgment of 14 December 1999. § 79, 82.
Se Anton Alatortsev: Statia 7 evropejskoj konventsii po pravam tjeloveka i retrospektivnaja otvetstvennost za genotsid (Mezdunarodnoje pravosudie nr 1/2016, s. 16-29). (På engelska: Anton Alatortsev. Article 7 of the European convention on human rights and retrospective liability for genocide) // https://clck.ru/PWTXi; Se även: European Court of Human Rights (ECtHR). Vasiliauskas v. Lithuania. Application No. 35343/05. Judgment of 20 October 2015.
Christian Gerlach: Kalkulierte Morde. Die deutsche Wirtschafts- und Vernichtungspolitik in Weißrußland 1941 bis 1944. Hamburger Edition; november 2000. s. 418-19.
What Is Genocide?, United States Holocaust Memorial Museum, 24 June 2014 // https://encyclopedia.ushmm.org/content/en/article/what-is-genocide
Se t ex.: Murphy C. The Principle of Legality in Criminal Law under the European Convention on Human Rights // European Human Rights Law Review, 2/2010, s. 193–194.
Se t ex: ECtHR. Kafkaris v. Cyprus. Application No. 21906/04. Judgment of 12 February 2008. 137.
Se t ex: ECtHR. Cantoni v. France. Application No. 17862/91. Judgment of 15 November 1996. § 29.
Lord Bingham. The Rule of Law. Sixth Sir David Williams lecture in the Centre for Public Law of the University of Cambridge.
Kafkaris v. Cyprus. Application No. 21906/04. Judgment of 12 February 2008. § 141.