Belägringen av Leningrad började den 8 september 1941, då nazisterna intog det administrativa centrumet Sjlisselburg (Schlüsselburg), på högra Nevastranden nära sjön Ladoga. Därmed skars den sista landvägen från Leningrad till centrala Ryssland av.
Ladoga återstod som det sista hoppet om försörjning för den belägrade staden.
Sedan urminnes tider betraktades Ladoga som en orolig sjö med svårt humör. Ända sedan S:t Petersburg grundades har man anlagt vattenvägar för att kringgå sjön. Därför fanns det inga kajer eller bryggor längs Ladogas stränder. Men redan i september navigerade det första fartyget över Ladoga. Från inlandet levererades last först till Volchov, därifrån till Novaja Ladoga och sedan över vattnet till Ladogas västra strand vid fyren Osinovets.
Redan den 20 november 1941, sedan kylan slagit till, började ”Livets väg” att fungera över isen när den första kolonnen av 350 hästdragna slädar avgick från Vaganovskij-sluttningen nära byn Kokkarevo i riktning mot det belägrade Leningrad.
Men förutom ”Livets väg” fanns det under Stora fosterländska kriget också ”Segervägen”, som inte alla känner till. Det var den tillfälliga sovjetiska järnvägslinjen Poljany-Sjlisselburg, som fungerade från 5 februari 1943 till 27 januari 1944 och var ett effektivare alternativ till ”Livets väg” för att leverera varor till det belägrade Leningrad.
Den vägens historia började med en rent militär seger: den 18 januari 1943 befriade våra trupper staden Sjlisselburg genom att bryta igenom fiendens omringning. Och även om nazisterna fortfarande fanns i närheten, slogs en bräsch i fiendens kniptång och en smal korridor bildades. Samma dag fattade statens försvarskommitté ett beslut: att anlägga ett järnvägsspår genom öppningen i belägringen.
Till skillnad från ”Livets väg”, som gick över Ladogasjön, drogs järnvägen längs Ladogas södra kust och därefter längs högra Nevastranden. I vissa områden bara 3-4 kilometer från de fascistiska artilleripositionerna, varför den kom att kom att kallas ”dödens korridor”.
Denna väg spelade en viktig strategisk roll i försvaret av Leningrad, bland annat när det slutligen gällde att häva belägringen. Därför fick den också namnet ”Segervägen”.
En av deltagarna i detta järnvägsbygge bor nu i Stockholm, Vladimir Ivanovitj Avtonomov. Han är make till Marija Pavlovna Avtonomova, som upplevde belägringen av Leningrad.
Så här berättade Vladimir Ivanovitj om sin barn- och ungdom, varav cirka 900 dagar förflöt under Leningradbelägringens hemska år:
”Jag, Vladimir Ivanovitj Avtonomov, är född den 3 oktober 1926 i Moskva i en familj av partiarbetare. Mina föräldrar som utexaminerats från institutet Röda professuren skickades till Leningrad.
År 1938 förvisades pappa, Ivan Georgievitj, till lägren i Solikamsk, där han dog 1941. Mamma, Jekaterina Isidorovna, arbetade vid krigsutbrottet som chef för ett företag och förutom mig hade hon min yngre bror.
Leningrad var redan belägrat och hungersnöden hade börjat. Tack vare min mammas tjänst var det lite lättare för vår familj än för många andra leningradbor, men inte heller vi undgick svårigheter och umbäranden. Jag deltog i alla arbeten som tilldelades de förband av skolungdomar som bildats. Före belägringen arbetade vi på kolchosfält och under belägringen släckte vi brandbomber på hustaken, hackade is på trottoarerna och hjälpte dem som var svagare.
När jag gått ut 8:e klass i september 1942 kom jag in vid flodflottans tekniska skola, som låg på 10:e linjen på Vasiljevskijön, där jag förresten träffade min blivande hustru Masja.
I november kom en rekvisition på två frivilliga pojkar som var beredda att delta i bygget av en järnväg på is och pålar över den frusna Ladogasjön. Jag anmälde mig och blev en av dessa två volontärer.
* * *
Från Leningrad fördes vi till Ladogasjön, där vi ställdes till järnvägstruppernas förfogande och tilldelades en sektion fav sträckan rån hamnen i byn Kоbona på Ladogasjöns östra strand till hamnen i byn Osinovets på den västra stranden av Ladogasjön.
Vi civilister var 270 kvinnor och 8 män, pojkar och åldringar. Vår uppgift var att slå hål i isen, som på vissa ställen var upp till en meter tjock.
Vi högg upp hål med två meters lucka. Sedan slog man ner pålar i dem. På dem lades längsgående bärbalkar och ovanpå dessa syllar och räls.
Arbetet började klockan sju och fortsatte utan avbrott till klockan tolv. Sedan kom fältköket och serverade gröt. Bröd fick vi på kvällen, men likt frontsoldater hade vi det med oss under dagen. Smör fick vi också.
En halvtimme för lunch och därefter oavbrutet arbete till sex-sjutiden på kvällen. Hela tiden hördes dånet av fiendens granater. Vårt artilleri bet rasande ifrån sig. Och hela tiden hördes hur de tunga slagen från pålhammaren föll på pålarna.
”Efter nazisternas nederlag vid Leningrad hittades bland fiendens olika dokument ett fotografi taget från ett nazistiskt plan. Tydligen flög det här planet över den nya järnvägen och den hitlertyska piloten fotograferade järnvägsspåret. På baksidan av bilden skrev han skrytsamt: ‘Nej, det här är inte ett månlandskap med tusen kratrar. Det är ett resultat av vårt artilleri och flyg’.
Det fanns verkligen ingen levande plats på denna bit av vårt land!
Hundratals och tusentals kratrar! Till höger och till vänster om vägarna. Allt var urgröpt och förvridet. Men där låg det, järnvägsspåret! Där gick banan mellan dessa kratrar. Otroligt! Hur än hitlertyskarna försökte förstöra den lyckades de inte! Statistiker beräknade senare att järnvägen 1943 skars av 1 200 gånger och cirka 4 tusen räls, 3 000 syllar, 52 växlar, dussintals ånglok och hundratals vagnar förstördes.
Järnvägsarbetarna beräknade senare att det från den 7 februari 1943 till den 27 januari 1944, dagen då belägringen av Leningrad slutgiltigt hävdes, passerade 4 729 tåg. Genom striden. Genom döden. Längs ”Segervägen”.” (http://www.world.war.ru/article_515.html)
* * *
Så arbetade vi till mitten av januari.
Sedan överfördes vårt arbetslag av kvinnor, åldringar och ungdomar till trakten kring byn Morozovo, där man tänkte bygga en smalspårig järnväg. Man planerade att bryta belägringen och det krävdes transport av en stor mängd ammunition med järnväg. I Morozovotrakten fanns redan en bredspårig bana som man la den smalspåriga över.
En och en halv vecka senare bröts belägringen, och vi förflyttades till Volchov för att delta i ett brobygge över floden.
Naturligtvis var det väldigt svårt. Kylan var otroligt hård och vi var ständigt hungriga, trots större ransoner, och måste kämpa med otäcka löss. Värst var dock beskjutningen. Men vi höll ut eftersom vi förstod att vi arbetade för vår gemensamma seger.
* * *
När sjöfarten kom igång igen i april placerades jag som student vid flodflottans tekniska skola som eldare ombord på flodbogserbåten ”Nikuljasy” (uppkallad efter en ort vid Ladoga). Från Leningrad bogserade vi tomma pråmar 35 km till hamnen i Kabona och 110 km till hamnen i Novaja Ladoga.
Där lastades de med mat som vi levererade till Leningrad.
* * *
Efter kriget tog jag examen vid Högre arktiska sjöskolan och gjorde först polartjänst på Novaja Zemlja och ön Belyj. Sedan blev jag prospekterare.
Vladimir Ivanovitj Avtonomov
Stockholm, Sverige
januari 2010”
Alla Smolina, 24.01.2010
Översättning Stefan Lindgren
