UR HISTORIEN OM RYSK-SVENSKA KONTAKTER.
DEN FRAMSTÅENDE RYSKE UPPLYSNINGSMANNEN IVAN BETSKOJ, SON TILL FURST I. TRUBETSKОJ OCH EN SVENSK BARONESSA.
Historien om relationerna mellan Ryssland och Sverige är full av dramatiska händelser och krig: som grannar på jorden har dessa två riken från äldsta tider varit konkurrenter på land och till sjöss. Men både under krigstid och i fredstider etablerades mänskliga och kulturella kontakter, som ömsesidigt berikade båda länderna. Ibland blandades krig och fred, fiendskap och kärlek in i människors öden på ett så märkligt sätt att inte ens en romantiker med den rikaste fantasi skulle kunna tänka ut något liknande. Just så var det med Ivan Ivanovitj Betskojs öde. Han var en framstående upplysningsman, som skapade det nya ledande och för 1700-talet ovanligt djärva undervisnings- och uppfostringssystem, som hade till syfte att i Ryssland skapa ”en ny art”, den upplysta människan.
EN HEMLIGHETSFULL FÖDELSE.
Ivan Ivanovitj Betskoj var ett barn av det rysk-svenska Nordiska kriget och av en förbjuden kärlek. Kampen om herraväldet över Östersjöns stränder hade förts sedan urminnes tider, när skandinaviska vikingar utförde härjningståg mot Rus. Under den stora oredan (1598-1613) var det nära att Gustav IIIs yngre bror Karl Filip (1601-1622) kom att sitta på den ryska tronen. Den stora oredan i Ryssland inleddes med att Ivan den förskräckliges och hans son Fjodors död skar avden urgamla Rurikdynastin. En epok av svält, nöd, blodiga inre och yttre strider började. 1613 valdes en tsar från ätten Romanov. Michail Romanovs rike la grunden till den tsardynasti som regerade i Ryssland fram till revolutionen 1917. Till de viktigaste pretendenterna på tronen under valet 1613 hörde också Dmitrij Timofejevitj Trubetskoj med härkomst i en av de äldsta släkterna och förfader till vår hjälte.
Nordiska kriget varade i 20 år (från 1700 till 1720) och blev den avslutande etappen i de rysk-svenska motsättningarna. Ryssland fick tillgång till Östersjön och den nygrundade staden Petersburg blev med Pusjkins ord ”ett fönster mot Europa”. Men början av kriget var mycket svårt för Ryssland och medförde många förluster. 30 november 1700 tillfogade Karl XII den ryska hären ett förkrossande nederlag vid staden Narva, många soldater och officerare hamnade i fångenskap. Bland de tillfångatagna fanns befälhavare ur en division – den tappert kämpandefurst Ivan Jurjevitj Trubetskoj (1667-1750).
I likhet med andra ryska befälhavare bodde han i husarrest i Stockholm. Det kan hända att de svenska politikerna hade långt gående planer på ett samarbete med Trubetskoj, som var ättling till en pretendent till ryska tronen. Men fursten var helt inställd på att vända tillbaka till fäderneslandet. I maj 1703 rymde han med risk för livet tillsammans med generalerna Adam Vejde och Ivan Buturlin. Men rymlingarna tillfångatogs och deras villkor i arresten blev mycket grymmare. Trubetskoj blev kvar i fångenskap hela 18 år, varefter han till slut utväxlades mot den svenske fältmarskalken Rehnskiöld, som tillfångatagits i Poltava. Trots sin ställning som krigsfånge blev furst Trubetskoj antagen vid kungliga hovet.Förmodligen var det just i Stockholm som hans porträtt blev målat, det som nu finns i Tretjakovgalleriet i Moskva. När de anställda på Nationalmuseet i Stockholm har undersökt porträttet har de kommit fram till att porträttet kan vara målat av den svenske konstnären David von Krafft eller någon av hans lärjungar. Porträttet av den furstlige fången visar på självkänsla och en orubblig tro på sig själv.
Var och under vilka omständigheter den ryske krigsfången i Stockholm blev bekant med den svenska adelsfröken och hur deras kärlek föddes och utvecklades – är än i dag en hemlighet. Inte heller vet man namnet på Trubetskjos svenska käresta, hon som gav honom sonen. Det finns bara hypoteser. Baronessan Vrede? Grevinnan Sparre? Eller kanske ytterligare någon annan vars namn blivit kvar i glömskan? Pojken som föddes 14 februari 1704 blev erkänd och älskad av fadern. Enligt rysk sed fick detta utomäktenskapliga barn faderns förkortade efternamn – Betskoj. Han fick förnamnet Ivan.
Sedermera fick fursten tillstånd att låta sin ryska hustru komma till Stockholm med döttrarna Jekaterina och Anastasija, födda en månad innan fadern togs till fånga. Hon delade alla fångenskapens strapatser med sin make och tog på sig att uppfostra Trubetskojs oäkte son. Huruvida den biologiska modern tog del i detta finns det inga uppgifter om.
EN RYSK EUROPÉ.
Den mångåriga vistelsen i Stockholm förmörkades för I.J. Trubetskoj av ofriheten och längtan till fäderneslandet, men den hade sina plus: hans son Ivan Betskoj och hans vackra döttrar fick en lysande europeisk utbildning och kunde en mängd främmande språk. När han återvände till Ryssland anmälde fadern sonen tillKadettskolan i Köpenhamn. Enlysande militär karriär låg framför Ivan men en olyckshändelse, då han föll av en häst och skadade sig, gjorde en karriär som officer omöjlig.
Ynglingen begav sig ut på resa i Europa. Allt som allt tillbringade han mer än 20 år utomlands med vissa avbrott. Med en lysande bildning, nyfiken och ivrig att girigt suga åt sig nya kunskaper och de ledande idéerna utför han diplomatiska uppdrag och lär känna verk av de franska filosoferna (D. Diderot, J.J. Rosseau, F. Voltaire m.fl.). Med några av dem var han personligt bekant.
På 1720-talet korsades hans levnadsbana av den unga tyska hertiginnan Johanna Elizaveta Angalt-Zerbstskaja. Under denna tid bestod Tyskland av en mängd mindre furstendömen, som levererade förnäma fästmän och fästmör till de europeiska och ryska hoven. Ett av dessa var Anhalt-Zerbst. Närhon återvände till sitt hemland födde Johanna Elizaveta snart en dotter – den blivande kejsarinnan Katarina den stora. Härifrån uppstod hypotesenatt det var I.I. Betskoj som var kejsarinnans riktige far.
Detta är snarast bara en myt, men däremot är det mycket troligt att Betskoj, som var väl bekant med de europeiska huvudstädernas hovliv och behöll sina varma relationer med Johanna Elizaveta senare rådde kejsarinnan Elisabet Petrovna att utse Anhalt-Zerbstskijs dotter till hertiginna och fästmö till tronarvingen. På uppdrag av kejsarinnan tar Betskoj fästmön och modern till Ryssland och efter de ungas bröllop lämnar han Ryssland tillsammans med Johanna Elizaveta för några år, för att återvända 1762 när dottern till hans älskarinna, Katarina II, stiger upp på tronen.
I början av sin regeringstid var Katarina den stora fylld av stora planer. En av dessa var att skapa ett nytt system för utbildning och uppfostran. Detta projekt diskuterade hon i sin brevväxling med de franska filosoferna. Och naturligtvis blev Ivan Betskoj hennes hängivne meningsfrände i utbildningsfrågan.
EN NY PEDAGOGIK.
Det nya pedagogiska system, som Betskoj skapar med stöd av kejsarinnan har sin grund i den franska upplysningsmännens idéer och i studier av de europeiska läroanstalternas erfarenheter. Man följde dock inte dessa idéer blint utan utvecklade dem mycket mer subtilt och djupare.
De var överens med fransmännen om att ett barn inte föds dålig eller god utan att det är uppfostran som gör det sådant. Därför är det nödvändigt att isolera barnet från en dålig social miljö, däribland obildade och grova föräldrar. Katarina och Betskoj skapar ett projekt med internat för barn. Men inte efter klostermodell som den franska uppfostringsanstalten Saint-Cyrutan en institution av världslig sort, där varken mer eller mindre än ”en ny art människor” ska fostras – inte bara upplysta och bildade utan också välvilliga och öppenhjärtiga, med en känsla av egenvärde och som vi skulle säga idag med ett utvecklat ”emotionellt intellekt”. Särskild vikt la man på utveckling av känslolivet.
Nytt och något som aldrig tidigare förekommit var det mycket stränga förbudet mot kroppsliga straff. Och här fick reformatorerna kämpa mot månghundraåriga traditioner av att banka in kunskap i barnens huvud med hjälp av riset. Någon annan metod kände de helt enkelt inte till. En fantastisk rysk upplysningsman, en av Rysslands första växtförädlare och landskapsdesigner Andrej Bolotov minns t.ex. med fasa i sina memoarer hur hans far översten satte honom i undervisning hos en grym tysk, bara därför att denne hade tyska som modersmål. Denne tysk förklarade ingenting utan tvingade bara pojken att lära in fraser och pryglade honom obarmhärtigt med riset bara för att han var på dåligt humör.
Något fullständigt nytt i projektet var också att uppmärksamma flickors utbildning – för blivande hustrur och mödrar, som mjukt och naturligt skulle överföra sitt ”hjärtas regler” till sina familjer och barn. Den kloka Katarina – en kvinna på tronen – förstod redan då mycket väl hur stort och välgörande ett kvinnligt inflytande i familjen och i samhället kunde vara.
Exceptionellt modern låter även idag den enträgna förmaningen att det i förhållande till barnet var fullständigt oacceptabelt att utöva någon form av våld och tvång, inklusive psykiskt. Man fick inte tvinga dem att plugga in texter – detta skulle bara skapa motvilja mot inlärning. Man måste lära barnen intresse för att inhämta kunskap, kärlek till läsning och ingjuta övertygelse om deras styrkor och begåvningar. Ett barns själ var skör och sårbar och krävde därför speciell varsamhet.
Om en lärare var på dåligt humör eller kände sig sjuk skulle han lämna detta utanför klassrummet och komma in glad och välvillig. Och det var helt oacceptabelt att låta sin ilska gå ut över barnen.
Om ett barn begick ett brott skulle man först tala med det. Vid bestraffning skulle man iaktta måttfullhet och ta i beräkning hur gammalt barnet var och hur det utvecklats, ”för att inte med grymhet föra honom in på envishet och tanklöshet.” Och man skulle inte tvinga barnet att lyda en minsta vink, man skulle låta dem leka och springa.
Naturligtvis lyckades man inte med allt som man hade tänkt ut. Även idag är det långt ifrån alla lärare som kan leva upp till de kriterier projektets författare satte upp, och på 1700-talet rådde det en katastrofal brist på sådana lärare. Lärarpersonalen fick man skapa samtidigt som man skapade ”ny art” av elever. I de inrättningar där man tog emot småttingar var barndödligheten mycket stor – det var ju först på 1900-talet som man som forskning visat att det är livsviktigt för barn inte bara att få näring utan även smekningar och fysiskt kontakt. Detta kände men inte till då.
Avgångseleverna från de nya utbildningsinstitutionerna började märkas ute i samhället. Samtidens människor märkte att de unga människor som hade gått ut dessa inrättningar ibland utmärkte sig genom en viss naivitet men i gengäld var de absolut uppriktiga och godhjärtade, naturliga och varma i sina relationer och deras begåvning visade sig tydligt.
Upphovsman och initiativtagare till dessa nya inrättningar var Ivan Betskoj som också var dess faktiska ledare. I Moskva öppnades en uppfostringsanstalt och Rysslands första handelsinstitut för barn till köpmän; i Sankt Petersburg öppnades Smolnij-institutet för adelsflickor.
MOSKVAS BARNHEM.
I Moskvas barnhem tog man emot hittebarn och föräldralösa. Vem som helst kunde ta med sig ett barn till husets dörr och lämna det där. Några papper behövdes inte. Det var naturligtvis framför allt utomäktenskapliga barn eller småttingar ur de fattigaste familjerna som inte hade råd att ge barnen mat. Så många barn som härigenom räddades till livet! Till barnhemmet kom också barn till livegna. Avgångseleverna blev sedan fria och ingen kunde ta ifrån dem deras frihet. På denna punkt fanns en särskild sträng order från Katarina II.
Barnhemmets stora hushåll finansierades i huvudsak av välgörare. Den mest generöse välgöraren var Prokofij Demidov, ättling till en mycket rik släkt, som ägde stålverk i Ukraina. I ett porträtt som målats på kejsarinnans befallning är denne färgstarke statsman mot traditionerna klädd i hemmadress. Han stöder sig på en vattenkanna för trädgårdsbruk och bredvid ligger en botanisk atlas och några sällsynta tulpanlökar på ett bord. Varje tulpanlök var mer värd än en briljant.
Demidov blev en legend redan under sin livstid som en fabulös rikeman och en av de mest säregna ”kufar och original”. Han älskade t ex att åka kälke. På sommaren när det inte fanns någon snö gick hans många tjänstehjon på Moskvas gator och strödde ut snödrivor…av salt! Som passionerad botaniker och trädgårdsmätare anlade han Moskvas första botaniska trädgård, dit alla fick gå in gratis. Men när Demidov märkte att sällsynta växter började försvinna från trädgården löste han detta problem på ett sätt som bara han kunde. Han placerade ut socklar men satte inte statyer på dem utan sina livegna utsmyckade som skulpturer. Tänk vilken chock det måste bli för den som ville stjäla en växt när en levande ”staty” plötsligt hoppade ner från sin sockel!
Trots sina egenheter tjänade Demidov sitt land med tro och sanning. På Levitsijs porträtt visar han med handen på blommor i en träbytta och påminner om att man ska bekymra sig också om det uppväxande släktet (i Ryssland finns talesättet: ”Barn är livets blommor”). Som en bekräftelse på hans ord ser man Moskvas uppfostringsanstalt i bakgrunden.
Bland de som gick ut från Uppfostringsanstalten fanns den kände säregne konstnären Stepan Sjtjukin. På det porträtt han målat av Pavel Is kröning finns varken krona eller de kejserliga regalierna och inte heller någon slottsinteriör. Kejsar Pavels motsägelsefulla personlighet framkallade helt olika bilder hos hans samtida; några såg honom som tyrann, andra grobian… Men den unge konstnären såg Pavel som en romantisk figur, en riddare som med svärdet i hand var beredd att bekämpa mörkret omkring sig.
SMOLNIJ-INSTITUTET FÖR ÄDLA JUNGFRUR.
Institutet för ädla jungfrur fick namnet ”Smolnij”, eftersom det låg på det område där Smolnij-klostret i Sankt Petersburg låg. Det är en storslagen arkitektur skapad av Bartolomeus Francesko Rastrelli. Men institutets byggnad är konstruerad av Giacomo Quarengi.
Där antogs i huvudsak flickor från ”fina” (d.v.s. adliga) familjer, men också från borgare och köpmän och t.o.m. livegna bönder, om godsägaren gav dem fria. Enligt en speciell befallning från Katarina kunde ingen någonsin berövas sin frihet. Deras män och barn förblev fria.
Flickorna studerade inte bara sömnad och stickning, musik och främmande språk utan även litteratur och historia och t.o.m. fysik och matematik, något som aldrig tidigare förekommit i 1700-talets utbildning för kvinnor. Epokens store porträttmålare D. Levitskij har skapat en hel serie underbara och livfulla porträtt av ”smoljankor”. Dessa porträtt är de bästa vittnesmålen om hur framgångsrikt det nya utbildningssystemet var. På ett av dem är eleven Jekaterina Moltjanova avbildad med en bok i handen men bredvid en elektrisk maskin som användes som utrustning för fysiska experiment. Hon poserar ledigt, hon känner sig absolut full av tillförsikt. Hennes ansikte lyser av förstånd och uppriktigt intresse.
På Smolnij-teatern undervisade de främsta artisterna i teater- och balettkonst och kända konstnärer gjorde dekoren. Teatern blev snart känd i hela St Petersburg. Flickorna genomgick rollsättning för de roller de ville ha. På Levitskijs ”Porträtt av Jekaterina Chrusjtjevaja och Jekaterina Chovanskaja uppför flickorna en scen ur operan ”Kärlekens nycker” eller ”Ninetta vid hovet”. Detta porträtt är alltigenom förtjusande: både det övertygande spelet av de mycket unga rollinnehavarna i kärleksscenen och att konstnären framhäver skillnaden mellan flickornas karaktärer och deras roller och den milda färgskiftningen, som på ett magnifikt sätt återger dräkternas tyg och landskapsdekoren.
I rollen som förförare är 10-åriga Jekaterina Chrusjtjevaja enligt allmän erkänsla den som bäst kan spela manliga roller. Med ett käckt leende sätter hon händerna i sidan och griper tag i hakan på sin motspelare och hennes ögon är skrattlystna. 11-åriga Jekaterina Chovanskaja tittar förläget bort och fingrar rådvillt på sitt förkläde
När svenske kungen Gustav III år 1777 var i Sankt Petersburg på besök blev han så hänförd av Jekaterina Chrusjtjevaja i rollen som vidunder i sagospelet ”Zemira och Azor” att han gav henne ett litet hjärta med briljanter. Senare skickade han sitt porträtt målat av Alexander Roslin till Smolnij-institutet med inskriften «Donne par GUSTAF III Roy de Suede. A la commun: te Imperiale des Dem: les nobles de Russie. 1777» («Gåva från Gustav III, kung av Sverige. Till Ryska Kejserliga pensionen för adelsflickor. 1777»).
Porträttet av Katarina Nelidova utstrålar ung gnistrande energi och livsglädje. Nelidova var enligt samtida vittnen alltid glad och äkta både i livet och på scenen, hon gjorde sig aldrig till utan var helt och hållet okonstlad, men hade en för 1700-talet sällsynt självkänsla. Blivande kejsaren Pavel I uppmärksammade henne, men hon strävade inte efter att dra några fördelar av hans tillgivenhet. Under de år hon umgicks med Pavel vägrade hon att ta emot några gåvor. Och när Pavel mötte en ny kärlek förödmjukade hon sig inte med vädjan och meningslösa förklaringar utan lämnade slottet och återvände till Smolnij där hon blev kvar resten av livet.
BETSKOJS SISTA KÄRLEK.
Ivan Betskoj följde noggrant undervisningen och livet hos varenda lärjunge i Smolnij-institutet och kände till deras drömmar och förväntningar. En av eleverna på Smolnij, – Glafira Alymova en begåvad skådespelerska – blev upplysningsmannens sista kärlek. Utan att kunna behärska sin lidelse överöste den gamle mannen henne med gåvor och när hon hade gått ut Smolnij-institutet övertalade han henne att bosätta sig i hans hem. ”Vill du se mig som make eller far?”- frågade han Glafira.
Flickan valde att se honom som sin far, men Betskoj fann det outhärdligt svårt att hålla sig inom ramarna för fadersrollen. Han var svartsjuk på Alymova för hennes beundrare och försökte förstöra hennes äktenskap, men när Glafira ändå gifte sig övertalade han de unga att bo i hans hus. Detta liv blev snart outhärdligt för alla tre, men Betskoj förmådde inte skiljas från sin unga älskade, att inte ha henne i närheten varje dag.
Grevinnan och hennes make var tvungna att rymma från Betskojs hus. Alymova blev änka i 50-årsåldern och gifte sig med en man som inte var adlig och mycket yngre än hon. En skandal blossade upp i offentligheten, men Glafira visade prov på ett oberoende och en orubblighet som var förvånansvärd för kvinnor på den här tiden och förstod att stå upp för sin kärlek. Hon utverkade äktenskapstillåtelse hos kejsar Alexander I och utverkade senare adelskap för sin make. Liksom hennes första äktenskap blev det andra lyckligt.
Lika ståndaktig och trofast var Alymova i vänskap. Hon hjälpte sin bästa väninna i institutet Jelena Rubanskaja när hon följde med författaren A. Radisjtjev till Sibirien när han skickades dit. Han var den förste i Ryssland som uttryckte en protest mot livegenskapen i sin bok och var därför enligt Katarina II ”en upprorsmakare värre än Pugatjov” (Jemeljan Pugatjov var ledare för ett folkuppror). Att ha medkänsla med – och ännu värre hjälpa – en offentlig brottsling kunde stå henne dyrt, men hon fortsatte under alla år att hjälpa deporterade och efter att väninnan dött tog hon hand om hennes barn.
SLUTORD.
I. J. Trubetskoj, vars ende son var Ivan, förslog honom ständigt att ta hans släktnamn. Men upplysningsmannen svarade att också efternamnet Betskoj skulle göra honom berömd. Historien har besannat hans ord: ingen bok eller film om Ryssland på 1700-talet skulle kunna vara utan en berättelse om denne färgstarke och ovanlige person, som gjort så mycket för kulturlivet under den epok han levde i.
Tatiana Ilyina, konsthistoriker och konstterapeut. Email tvilina AT mail.ru
