Fortsättning på artikeln som publicerades den 20 maj 2020.
Del två av fyra.
Del ett finns här: https://rurik.se/news/21901
Den första delen på svenska finns här: https://rurik.se/nyheter/21981
Bland de ryska deltagarna i den internationella baltiska utställningen i Malmö (1914) fanns, tillsammans med erkända mästerliga realister ur den äldre generationen (Ilja Repin, Valentin Serov, etc.), även företrädare för nya riktningar. Den andra delen av artikeln handlar om en av dessa banbrytande konstnärer, Nikolaj Roerich, och hans relation till Sverige.
MÅLNINGAR AV ROERICH PÅ BALTISKA UTSTÄLLNINGEN
Redan före deltagandet i utställningen i Malmö hade Alexander Benoit, Mstislav Dobuzjinskij, Konstantin Somov, Nikolaj Roerich och andra konstnärer förenats i konstnärsgruppen “Mir iskusstvo” (Konstens värld) och utgav en tidskrift med samma namn, vars ideologiska inspiratör var den berömde konsthandlaren Sergej Djagilev, som arrangerade ”Ryska balettsäsonger” i Paris.
Ill. 02. Boris Kustodiev. Gruppporträtt av medlemmarna i gruppen “Konstens värld”. 1920. Först från vänster – Igor Grabar, konstnär, konservator, chef för Tretiakovgalleriet och intendent för den ryska avdelningen på Baltiska utställningen. Bredvid honom sitter Nikolaj Roerich. Vidare: konstnärer Jevgenij Lansere, Boris Kustodiev, Igor Bilibin, Anna Ostroumova-Lebedeva, Alexander Benoit, Georgij. Narbut, Kuzma Petrov-Vodkin, Nikolaj Miliutin, Konstantin Somov, Michail Dobuzjinskij. De flesta av dessa konstnärer deltog med verk på den baltiska utställningen.
Många av konstnärerna i ”Konstens värld” hämtade inspiration från forna tider i Ryssland. Nikolaj Roerich skapade på 1900-1910-talen målningar på grundval av ett djupgående studium av historia, liv, riter och övertygelser i rysk forntid, inklusive förkristen, hednisk tid. På jakt efter rötterna till den ryska andliga kulturen reste konstnären mycket med sin familj till gamla städer; besökte norra Ryssland, där underbara snidade träkyrkor byggda utan en enda spik fanns bevarade i de avlägsna byarna; gamla ikoner, folkligt måleri och broderi. Han deltog även i arkeologiska utgrävningar i Novgorod och Pskov.
Roerichs verk tog med sig publiken djupt ned i för länge sedan svunna tiders atmosfär och gav dem en skakande upplevelse av slavers och Kiev-rusers äkta liv och en inträngande bild av den forntida mytologins anda.
Ill. 03. Nikolaj Roerich i sin verkstad i Izvar. Foto. Izvar var Roerichs föräldragods, 100 km från S:t Petersburg, där mästaren tillbringade sin barndom och ungdom. Från 11 års ålder deltog den blivande konstnären tillsammans med arkeologer i utgrävningen av urgamla gravhögar i närheten av godset.
Ill. 04. I Izvar påbörjade Roerich 1897 arbetet med en serie målningar “Slaver och varjager.”
Ill. 05. Nikolaj Roerich. Härden. 1900-1902. Taganrogs konstmuseum.
28 av Roerichs verk ställdes ut i Malmö 1914. Den svenske kungen tilldelade konstnären Nordstjernorden av 1:a graden.
Tidningen “Retj” (Tal) av 27 juni/10 juli 1914 publicerade en artikel om utställningen, som ägnade särskild uppmärksamhet åt verk av Roerich: “Fokus för utställningen är Serovs och Roerichs salar … Roerich hade tillsammans med nya dekorskisser till en pjäs av Maurice Maeterlinck skickat några av sina bästa verk (’Strid vid Kerzjenets’). Man upptäckte att andra nordliga länders konst är rik på analogier med de arkeologiska, dekorativa och religiösa tendenserna i hans konst.”
Ill. 06. Nikolaj Roerich. I klostret. 1914. Dekorskiss Maurice Maeterlincks drama “Syster Beatrice”. Konstnären kände i den belgiske symbolistiske dramatikerns text ”blå, violetta och purpurröda ackord” och byggde den starka färgskalan i sina målningar på dem. Rosa strålar av gryningssolen flyter in i hallen genom de färgade glasfönster till vänster och framhäver strukturen i de kraftfulla stenmurarna och fyller rummet med ett vackert sken.
Ill. 07. Nikolaj Roerich. Slaver på Dnipro. 1905. Ryska museet, S:t Petersburg
En dansk tidning (Danmark var deltagare i utställningen) medgav att “på Baltiska utställningen i Malmö var den ryska avdelningen en av de mest framstående… Den har sin egen stämning. Fantasin har varit mycket i arbete här… Något ädelt, något sedan länge dött i Västeuropa, något som härrör från bysantinsk kultur blandades här med helt nya strömningar. En primitiv styrka och svaghet, degeneration, grovhet och subtilitet för kampen. Men det mest anmärkningsvärda är de glimtar av folkets stora, orörda själ, som här och var bryter fram. Dessa glimtar syns i de stora, ljusa målningarna av Aleksandr E. Jakovlev och hans porträtt av konstnärer och vetenskapsmän; de är ännu mer synliga i Dmitrij Stelletskijs underbara målning “Marfa Posadnitsa”, men de är bäst förkroppsligade i Nikolaj Roerichs verk.”
Ill. 08. Dmitrij Stelletskij: Marfa Posadnitsa. Ordet “posadnitsa” betyder “hustru till en posadnik.” Posadniker var de styrande i Novgorod – den enda medeltida ryska “republiken” [Men Pskov då???? SL undrar]– som valdes av en folkförsamling. Efter sin makes död blev Marfa Boretskaja på 1470-talet de facto stadens härskare och försvarade Novgoroads självständighet under Moskvas uppgång men besegrades i denna kamp och fängslades i ett kloster (enligt andra uppgifter, avrättades).
Deltagaren i Baltiska utställningen Dmitrij Stelleskij tar i sin målning upp traditionerna från det gamla ryska ikonmåleriet och kyrkomålningar al fresco. Liksom Roerich reste konstnären mycket till gamla ryska städer i Nordryssland tillsammans med sin närmaste vän Boris Kustodiev. Sedan 1914 levde Stelletskij i exil i Paris, gjorde väggmålningar i katedraler och startade “Parisskolan” inom ikonmåleriet.
Andra tidningar påpekade belåtet att konstnären “älskar de gamla vikingarna som de en gång kom till Ryssland och har levt sig så in i deras liv och känslor” att han kan måla Ruserriket som det såg ut på varjagernas tid.
Ill. 09. Nikolaj Roerich. Varjagerhavet (Uppställning för avfärd). 1910
Ill. 10. Nikolaj Roerich. Avgudabilder. 1901. Ryska museet, S:t Petersburg
FAMILJENIKOLAJ ROERICH I KARELEN
Roerich upprätthöll sina vänskaps- och affärskontakter med Sverige och andra skandinaviska länder även efter den plötsliga stängningen av Baltiska utställningen med anledning av första världskrigets utbrott.
År 1915 drabbades konstnären av en svår lunginflammation och komplikationer av sjukdomen kvarstod länge. På inrådan av läkare flyttade Roerich och hans familj närmare naturen, men valde inte Krim med dess varma marina klimat, utan styrde i samklang med sin själ norrut, där andan från forna tider bevarats. Han bosatte sig med sin familj (hustru Jelena och sönerna Jurij och Svjatoslav – senare en konstnär som fortsatte sin fars arbete) i Karelen, nära staden Serdobol (idag Sortavala). På den tiden var det Finlands territorium, som ingick i det ryska kejsardömet.
Ill. 11. Sortavala idag
Ill. 12. Nikolaj Roerich. Månsken. Sortavala. 1918. Privat samling
Bosättningen vid sjön Ladogas strand, där människor bott sedan stenåldern, fick 1646 stadsrättigheter på order av den svenske kungen Gustav Adolf II. Under lång tid var staden omtvistat territorium som än gick till svenskarna, än till ryssarna. Staden tillföll slutligen Ryssland i freden i Nystad 1721 efter Rysslands seger i Nordiska kriget. Idag är Sortavala Karelens största turistcentrum och har bevarat sitt historiska utseende. Staden kallas för ett “finskt arkitekturreservat”.
Här, i den karga nordliga jorden, upplevde Roerich trots sin sjukdom en kreativ uppgång. Under knappt tre år (1916-1918) skapar han cirka 200 målningar tillägnade slaver och skandinaviska vikingar, andliga förkämpar i det forntida Ryssland.
Ill. 13. Nikolaj Roerich. Vikingadotter. 1918. Statens konstmuseum för folken i öst, Moskva
En resa till Valaam skänkte familjen Valaam ett oförglömligt intryck av att röra vid något gudomligt. Denna ö i Ladoga har länge varit ett av de viktigaste andliga centrumen i Ryssland, där de äldste levde som eremiter i avskilda kloster. I Ryssland kallades de inte äldste på grund av hög ålder, utan för att de funnit andlig mognad, visdom och helighet.
Roerichs son Svjatoslav bevarade liksom sin far för resten av sitt liv ett oförglömligt intryck av den gudstjänst som familjen hade deltagit i vid Valaam. På minnesdagen av två stora ryska helgon, Sergius och German, grundarna av klostret Valaam, lämnade alla eremiter på ön sina avskilda platser av ensamhet för att samlas i en underjordisk katedral för gemensam bön: “Här, i detta tempel, runt granitsarkofagen stod i högtidskläder de äldste som hade skilts från världen. Deras orörliga, stränga och blida ansikten doldes under asketiska kläder, och endast de grå skäggen syntes. Magra fingrar höll i långa vaxljus. Vad kan vara viktigare än sinnestillståndet när man befinner sig bland eremiter och kan förena sin bön med deras? Sådana minnen försvinner inte, bleknar inte och utstrålar evig nåd.”
Ill. 14. Nikolaj Roerich. En helig sjö. 1917. Privat samling, USA
Ill. 15. Nikolaj Roerich. En heliga ö. 1917. Ryska museet, S:t Petersburg
Vid denna tid, 1917, inträffade i Ryssland först februari- och sedan oktoberrevolutionen som störtade landet i inbördeskrigets kaos, vilket följdes av andra världskriget. I denna svåra brytningstid, en tid av krig och revolutioner och allmän fiendskap blev konstnären, som inte heller tidigare vägletts av snävt nationella intressen, mer än någonsin medveten om sin mission. Från den tiden skulle han i sina bilder och böcker bära sanningen om de djupa förbindelserna mellan olika nationella kulturer, om hur de ömsesidigt genomsyrade varandra och om deras gemensamma andliga grunder.
Roerich drömde om att resa till Indien – civilisationens vagga för alla indoeuropeiska folk. Men de materiella och vardagliga omständigheterna i hans liv försämrades allvarligt. Den 31 december 1917 antog folkkommissariernas råd i Ryssland dekretet om Finlands självständighet. Landet, som blev självständigt från den nya sovjetregeringen, “tackade” omedelbart Ryssland slå igen gränserna (vilket skedde praktiskt taget inom 24 timmar) och började visa extrem fientlighet mot alla ryssar som befann sig på dess territorium. Roerich och hans familj var avskurna från sitt hemland.
Ill. 16. Nikolaj Roerich. Brännande av mörkret. 1924 Nicholas Roerich-museet, New York
Indien var då en brittisk koloni, som också reste alla möjliga hinder för ryska resenärer. Den berömde konstnären Vasilij Veresjtjagin mötte detta under sina resor i Indien under andra hälften av 1800-talet; och nu, efter den ryska revolutionen, hade saker och ting blivit ännu mer komplicerade. Roerich förstod att det skulle vara lättare att få tillstånd att resa till Indien inte från Sovjetryssland, utan från London.
PERSONLIGA UTSTÄLLNINGAR I SVERIGE
Under sådana svåra förhållanden kom ödet själv konstnären till mötes för att lösa uppdraget. År 1918 fick Roerich en inbjudan till Sverige att hjälpa till med att ta hand om målningarna från den “ryska avdelningen” på 1914 års Baltiska utställning som hade blivit kvar i Malmö muséum. Bland de kvarvarande målningarna i Sverige fanns 28 verk av Roerich själv. Professor Oscar Björk, som 1914 hade valt ut målningar till utställningen tillsammans med Igor Grabar (rysk konstnär, konsthistoriker och föreståndare för Tretiakovgalleriet), bjöd iNikolaj Roerich att besöka Stockholm.
Roerich sökte hjälp hos sin gode vän finlandssvensken, konstnären Akseli Gallen-Kallela. Gallen-Callela tog livfullt del i familjeNikolaj Roerichs öde. Som konstnär och offentlig person var hans auktoritet till hjälp när det gällde att organisera den ryske mästarens utlandsresa och få tillstånd att föra ut målningar.
Ill. 17. I. Repin. Porträtt av konstnären Akseli Gallen-Callela. 1920. Sedan gränserna mot Ryssland stängts 1917 skars Repin, som bodde på godset Kuokkala på finskt territorium, liksom Roerich, av från sitt hemland över en natt. Akseli Gallen-Callela stödde även honom under denna svåra tid. Förmodligen var det tack vare hans insatser som flera av Repins målningar förvärvades av Atheneummuséet i Helsingfors.
Ill. 18. Akseli Gallen-Callela. Sampos försvar. 1896. Åbo konstmuseum. Handlingen är hämtad från det finska nationaleposet Kalevala. Sampo är en magisk kvarn, som de ljusa och mörka krafterna kämpar om. Tavlan skildrar en duell mellan hjälten Väinämöinen och den onda häxan Louhi, som antog formen av en fågel.
Resan till Sverige gav Roerich möjlighet att inte bara ta hand om sina målningar, som hade hamnat i Malmö, utan också att organisera personliga utställningar. Den 8 november 1918 öppnades en utställning av Roerichs verk på Malmö museum. Konstnären lade nya verk som han hade skapat i Karelen (“Morgonens härolder”, “Ännu inte borta”, “Solens kall”, “Nattens riddare”, “Norra öarna” etc.) till målningarna från Östersjöutställningen. Och från den 10 till den 30 november 1918 kunde Stockholmsborna se Roerichs målningar (utställningen var placerad i Gummesons konsthall).
Utställningen blev en stor succé, många målningar köptes av svenska muséer och privata samlare, bland annat fabriksägare och män i staten. Tidningarna kallade Roerich för “måleriets Maeterlinck” och hans arbete för “en måleriets svarta opal”, i vilken “Roerichs magiska land” och “talande stenar” speglades.
Ill. 19. Nikolaj Roerich. Morgonens häroldar. 1917. Privat samling
Ill. 20. Nikolaj Roerich. Solens rop. 1919. Privat samling
En luxuös katalog publicerades. Författaren till den inledande artikeln uttryckte perfekt vad svenskarna kände och älskade i Nikolaj Roerichs målningar: hans förmåga att tränga djupt in i andra kulturer och liksom inifrån förmedla deras gamla anda. Och kulturen i Skandinavien, granne till Ryssland sedan urminnes tider, stod honom särskilt nära och harmonierade med honom. “Om man ser på Roerichs målningar känner sig den svenska betraktaren förflyttad till en bekant miljö – från de gamla nordiska sagorna … Roerichs fantasi känner inga gränser… Förutom historiska och allegoriska målningar har han skapat porträtt, fresker liksom skisser till baletter och teaterdekorationer. Bland de senare märks hans perfekta dekorskisser till musikdramat ’Peer Gynt’, som återger det norska landskapet trots att han inte ens hade varit i Skandinavien.” Skribenten noterade också Roerichs teaterskisser till pjäserna “Syster Beatrice” och “De blinda” av Maurice Maeterlinck.
Ill. 21. Nikolaj Roerich. I underjorden. Landskapsskiss till A. Davydovs opera på handlingen i Maurice Maeterlincks pjäs “Syster Beatrice”. 1913. Pusjkinmuséet, Moskva
Ill. 22. Nikolaj Roerich. Landskapsskiss till Maurice Maeterlincks pjäs “Prinsessan Maleine”. 1913. Taganrog konstmuseum.
SläkteNikolaj Roerich hade enligt en familjelegend skandinaviska rötter (de flesta moderna historiker som studerat arkivdokument menar att konstnärens förfäder snarare tillhörde de baltiska tyskarna). Hur det nu än var med det var Roerich i sina tidiga verk en sant nordlig poet som besjöng dessa trakters mystiska och hemlighetsfulla anda, deras vita skimrande nätter och svarta klippkantade fjordar. Hans målningar lever i en mytisk rymd.
Resan till Stockholm hjälpte också konstnären att legalisera sin sociala status i Europa och medge vidare resor med utställningar. Den ryske konsuln i Sverige utfärdade ett utlandspass inte bara till Nikolaj Roerich och hans äldste son Jurij, utan också – som ett undantag och i strid med alla den tidens regler – till hans hustru Jelena, som vid den tidpunkten befann sig i S:t Petersburg.
«Nr 624.
Med den provisoriska ryska regeringens fullmakt.
Härmed meddelas alla som det berör och som bör få veta att ryske medborgaren Nikolaj Konstantinovich ROERICH, född den 27 september 1874 i Petrograd, är bosatt i Sverige. Detta pass från ryska generalkonsulatet i Stockholm gäller även för resor från Sverige utomlands och för återresa till Sverige. Passet gäller som bevis för detta och för fri passage.
Generalkonsuln”
Ill. 23. Foton från Nikolaj Roerichs och hans familjs pass
Roerichs yngste sonen Svjatoslav, en blivande konstnär, fick förutom sitt pass, fick också ett intyg i Sverige och att han framgångsrikt klarat externa tentamina för en fullständig gymnasiekurs på den ryska ambassaden i Sverige. När han flyttade till Karelen med sin svårt sjuka far hade han inte hunnit avsluta Karl Mays gymnasium i S:t Petersburg och måste undervisas i hemmet.
Efter Roerichs framgångsrika utställning i Stockholm 1919 öppnade en utställning av hans målningar i Strindbergssalongen i Helsingfors (Helsinki). Målningarna “Slottet” och “Prinsessan Maleine” (efter Maeterlincks pjäs) förvärvades av Konstmuseet Ateneum.
Ill. 24. Nikolaj Roerich. Slottet. 1913. Konstmuseet Ateneum, Helsingfors
ROERICHS TEATERMÅLERI
På den tiden befann sig den berömde ryske entreprenören och konsthandlaren Sergej Djagilev i London, och Nikolaj Roerich vände sig till honom för att få hjälp. Djagilev svarade omedelbart på denna begäran från mästaren, som han kände väl från gemensamma produktioner.
Han bjöd iNikolaj Roerich till London som huvudkonstnär för uppsättningen av operan ”Furst Igor” i Covent Garden Theatre. Djagilevs partner, den berömda Londonimpresarion Thomas Beecham, hjälpte till att organisera resan. I mars 1919 reste Roerich och hans familj till London via Sverige och Norge, och organiserade en separatutställning i Köpenhamn på vägen. Beecham som värderade Roerichs arbete efter förtjänst, lät honom därefter formge alla ryska föreställningar.
Ill. 25. Nikolaj Roerich. Putivl. Landskapsskiss till operan “Furst Igor.” 1914. Privat samling, USA. Putivl är en gammal rysk stad som är förknippad med händelserna i furst Igor Svjatoslavitjs härtåg mot polovtserna år 1185.
Roerichs teatermåleri blev alltmer känt, och han fick en inbjudan från Chicago Institute of The Arts att komma till USA för att skapa kostymer och dekorationer till Chicagooperans uppsättningar av “Snövit” och “Tristan och Isolde”. Samtidigt hölls konstnärens utställningar i olika städer i USA, vilka blev en stor framgång.
År 1923 kunde Nikolaj Roerich äntligen förverkliga sin dröm – att resa med sin familj till Indien, som hela hans resterande liv och kreativitet skulle vara knutet till.
Ill. 26. Nikolaj Roerich. Den stora anden i Himalaya. 1934. Nicholas Roerich-museet, New York
”VÅROFFER” I DESIGN AV ROERICH I SVERIGE OCH ÖVRIGA EUROPA
Nikolaj Roerichs samarbete med Sergej Djagilev inleddes under 1900-talets första decennium; och strax före Baltiska utställningen i Malmö, 1910-1912, skapade konstnären skapade på beställning av Djagilev och kompositören Igor Stravinskij skisser till kostymer och dekorationer för baletten “Våroffer”. Roerichs djupa kunskaper om den antika mytologin, den andliga grunden för slavers och skandinaviska folks liv och vardag förkroppsligades också i utformningen av musikdramat “Peer Gynt”, byggt på ett diktverk av Henrik Ibsen, på Konstantin Stanislavskijs och Vladimir Nemirovitj-Dantjenkos konstnärliga teater i Moskva. De monumentala bilderna av det karga, ursprungliga Skandinavien och de pittoreska folkdräkterna stod i en ovanlig samklang med Edward Griegs musik.
Ill. 27. Nikolaj Roerich. En kvarn i bergen. 1912. Landskapsskiss för uppsättningen av Henrik Ibsens drama “Peer Gynt” på Moskvas konstnärliga teater (MChAT)
Ill. 28. Nikolaj Roerich. Dovregubben. Skiss till en dräkten för uppsättningen av “Peer Gynt” på MCHAT. 1912
Den första uppsättningen av “Våroffer” under ledning av Sergej Djagilev hade premiär den 29 maj 1913 på Champs-Elysées-teatern i Paris. Roerich deltog i uppsättningen inte bara som konstnär, utan även som medförfattare till librettot (tillsammans med Igor Stravinskij). Koreograf var den berömde dansaren Vatslav Nizjinsky. 1920 satte Djagilev upp baletten igen i en ny koreografi av Leonid Mjasin.
Ill. 29. Nikolaj Roerich. En stort offer. 1910. Landskapsskiss för baletten “Våroffer” av Igor Stravinskij
År 1945 ville Leonid Mjasin, som hade bosatt sig i USA, presentera baletten “Våroffer” för amerikansk publik och bad , Roerich att måla ny dekor. Konstnären uppfyllde villigt den berömda ryska koreografens begäran. Bilden av våroffret, ljusets segern över mörka krafter och livet seger över döden stod i ovanlig samklang med en tid präglad av segern över fascismen i andra världskriget.
Ill. 30. Nikolaj Roerich. Skiss till den uppdaterade baletten “Våroffer”. 1945
Senare, på 1950-talet, efter Nikolaj Roerichs död, användes hans landskapsmålningar för “Våroffer” i produktioner av ryska baletter i Sverige (på Kungliga Operan i Stockholm) och andra europeiska länder.
VERK AV ROERICH PÅ DANSMUSEET I STOCKHOLM
1953 öppnades Dansteatern på Kungliga Operan i Stockholm, där baletten “Våroffer” spelades med Roerichs dekor.
Museet grundades av Rolf de Mare, en svensk adelsman, samlare och skapare av Svenska Baletten i Paris. Under sina reser runt om i världen, gjorde han unika filminspelningar av olika folks danser, inklusive av ryska balettföreställningar 1909-1929. Rolfe de Mares unika arkiv blev grunden för museisamlingen. Under de följande åren fortsatte museets samling att växa och museet flyttade till rymligare byggnader. Sedan 2013 finns Dansmuseet på Drottninggatan 17. (https://dansmuseet.se/) Utställningen innehåller kostymer formgivna av Nikolaj Roerich för Igor Stravinskijs balett “Våroffer”.
Ill. 31. Kostymer sydda efter Roerichs skisser till baletten “Våroffer”, på Dansmuseets utställning i Stockholm.
Från 28 september 2007 till 6 januari 2008 var Dansmuseet värd för en utställning med målningar av Nikolaj Roerich, “Från Ryssland till Himalaya”, som anordnades med deltagande av ryska ambassaden i Sverige, Sveriges kulturdepartement och N. K. Roerichs internationella center-museum. Utställningen blev en stor succé och besöktes av mer än 7 000 personer.
Ill. 32. Kön till utställningen av Nikolaj Roerichs måleri på Dansmuseet
Utställningen på Dansmuseet, som blev ett av huvudprojekten under ”Det ryska språkets år” i Sverige och ett betydande evenemang i de bilaterala kulturella relationerna, uppfyllde Nikolaj Roerichs och hans familjs länge hysta önskan. Redan 1935 skrev konstnärens hustru Jelena Roerich till sin make och sonen Jurij, som då båda befann sig på en expedition i Manchuriet: “Himalaya måste ge resonans i varje hjärta” – och hon föreslog att börja utställningarna av Himalayaserien just i Sverige.
Ill. 33. Nikolaj Roerich. Fredens väktarinna. N.K. Roerich internationella center-museum, Moskva
Författare
Tatiana Ilyina, konsthistoriker och konstterapeut
Speciellt för rurik.se webbplats
