Här finns hela inspelningen: Video
Framför oss ser vi Tretjakovgalleriets byggnad. En gång låg här dess grundare Pavel Tretjakovs privata hem. Det var här han lade grunden för sin konstsamling.
Redan i början av 1900-talet formgavs ingången till byggnaden av den berömde konstnären Viktor Vasnetsov som skapade tavlor med sagomotiv. Framför galleriets fasad står självaste Pavel Tretjakov staty – i sin favoritpose, med korslagda armar, som de gångerna han hälsade sina vänner välkomna.
På den berömde konstnären Ilja Repins tavla är Tretjakov avbildad i en av galleriets salar som en gång varit det centrala rummet i hans privata hem. Hit upp leder en trappa från bottenvåningen dit Tretjakovs gäster brukade anlända, antingen i olika ärenden, eller bara för att hälsa på i huvudstaden. Under Pavel Mikhajlovitjs livstid var det alltid gratis inträde.
Pavel Tretjakov kom från en köpmannasläkt och var köpman i tredje generationen, precis som sin yngste bror Sergej. Det handlade om en köpmannadynasti. Äldste brodern Pavel och yngste brodern Sergej hade mycket olika temperament. Pavel var anspråkslös, tystlåten och lite blyg; han brukade undvika högljudda sällskap och firanden. Sergej Mikhajlovitj var däremot en lustigkurre och alla sällskaps medelpunkt; han trivdes med att vara i en ledningsposition. Bröderna kompletterade varandra perfekt och var mycket hängivna varandra. De stöttade varandra i allt.
De var respektive sjutton och femton år gamla när de förlorade sin far och började själva bedriva affärsverksamhet. Nästan samtidigt som han startade sina affärer bestämde Pavel sig för att skapa ett museum för nationell konst, eftersom han sedan barnsben var en mycket allvarlig och målmedveten person. Ryssland hade på den tiden inget museum för nationell konst över huvud taget: tsarerna hade huvudsakligen samlat på västeuropeiska tavlor.
Den yngre brodern Sergej tyckte också om målarkonst och blev också konstsamlare, men för att slippa konkurrera med sin bror valde han att framför allt samla på västeuropeiska målningar. Tyvärr gick Sergej bort alldeles för tidigt och oväntat, trots att han aldrig förr varit allvarligt sjuk. Efter denna tragiska händelse donerade Pavel broderns konstsamling, tillsammans med sin egen, till staden Moskva.
Bröderna Tretjakovs företag bildades i den urgamla ryska staden Kostroma. Till vänster på skärmen ser man en tavla målad av en konstnär från romantikperioden med en vy av denna gamla ryska stad. Till höger ser man en bild av stadens mest berömda byggnadsverk – Ipatjev-klostret. Nu för tiden ingår Kostroma i Rysslands så kallade ’Gyllene Ring’ – landets kanske mest berömda turistled som tar en till flera gamla städer där man kan beskåda fantastiska kyrkor, fresker och träbyggnader med snickarglädje.
Tillsammans med en nära släkting (en man som gift sig med en av deras systrar) grundade bröderna Tretjakov en linnefabrik i Kostroma. Det fanns redan andra linnefabriker i Ryssland på den tiden men Kostroma-manufakturen blev störst och mest framgångsrik av alla. Den sociale och öppenhjärtige yngste brodern Sergej hade lätt för att skapa kontakter, bland annat i utlandet, där han hittade framtida leverantörer och köpare, medan storebror Pavel höll på med bokföring och strategisk utveckling. Tretjakovs linnetyger levererades till utlandet och till det kejserliga hovet, och hade många nöjda köpare över hela världen.
Kostromas linnemanufaktur fortsätter sin verksamhet även i våra dagar. Trots att den har svårt att konkurrera med billiga kinesiska tygtillverkare, fortsätter den att producera linne, bland annat för utländska företag. Den är till exempel IKEA:s främsta leverantör i Ryssland.
Det var intäkterna från denna verksamhet som gjorde det möjligt för Tretjakovs att köpa in tavlor till sin samling. Tretjakovs handelshus, Handelshuset för linnetyger, låg i själva hjärtat av Moskva vid gatan Ilyinka som leder till Kreml och Röda torget. Det är en mycket gammal handelsgata som börjar bakom Vasilijkatedralen vid Röda torget (vilket man kan se på bilden). Varje dag vid en bestämd tidpunkt kunde moskvaborna se Pavel Tretjakov anlända i sin hästvagn för att börja sin arbetsdag. Det ryktades att man kunde ställa klockan efter honom.
Intäkterna från linnemanufakturen bekostade inte bara inköp av nya tavlor utan också flera andra välgörenhetsprojekt, i första hand underhållet av en dövstumskola. Skolans ledning skickades utomlands för Tretjakovs räkning i syfte att studera nya sätt att använda teckenspråk. Tretjakovs beviljade inte bara pengar till skolans verksamhet utan var också med vid proven, kunde namnen på alla eleverna, brukade bjuda in dem hem och hälsa på dem i skolan rätt så ofta.
Till vänster på fotot ser Ni ett av de finaste ställena i centrala Moskva – Tretjakovpassagen – som också byggdes för bröderna Tretjakovs pengar. Idag ligger stadens dyraste och mest fashionabla butiker utmed denna lilla gata.
Pavel Tretjakov sade ofta att han inte bara samlade konst för sin egen skull utan ville skapa ett offentligt museum, tillgängligt för allmänheten. Idag pratas det mycket om näringslivets sociala ansvar, och Tretjakov var precis en sådan inspirerande föregångare: han sade alltid, bland annat i samtalen med sina egna barn, att ”det man skaffat sig med hjälp av samhället ska sedan ges tillbaka till samhället i form av samhällsnyttiga inrättningar”. En av sådana inrättningar var hans nya konstgalleri. Han såg det som någonting han var skyldig det ryska folket.
1800-talets bäste porträttmålare Kramskoj skapade porträttet av Tretjakov som vi nu ser på skärmen. Tretjakov arbetade med sitt projekt i det tysta, utan att brösta sig, han förväntade sig varken utmärkelser från tsaren eller tacksamhet från folket, han väntade inte på sponsorer och gjorde helt enkelt det han tyckte om och värdesatte. I slutet av sitt liv gav han bort ett fantastiskt konstmuseum till Moskva och hela Ryssland, och, faktiskt, till alla de människor som sedan dess besökt galleriet.
Det var inte alls enkelt att samla på målarkonst på den tiden – det fanns inga konstexperter man kunde be om råd, den ryska målarkonstens historia var inte skriven än, dessutom hade köpmannen Tretjakov ingen utbildning inom humaniora. Men han var uppriktigt intresserad av konst, han umgicks under hela sitt liv med konstnärer närhelst tillfälle gavs vilket hjälpte honom skaffa enormt mycket kunskap samt en fingertoppskänsla för geniala konstverk.
I mitten av 1800-talet var en vanlig Moskvabo hänvisad till gatumarknader om hen ville pryda sitt hem med en tavla eller en ikon. En av dessa marknader är avbildad i Sorokins tavla ”Loppmarknad”. Numera finns den här tavlan på Tretjakovgalleriet. Här ser man en salig blandning av lerleksaker, Pusjkins och Napoleons byster, porträtt av berömda härförare, fullständiga ikonostaser -–allt som behövdes för att utrusta en kyrka. Här finns också hästseldon och en massa andra prylar.
Efter att ha gjort sina första köp (några tavlor som tillskrevs okända holländska konstnärer) på Sukharev-marknaden, insåg Tretjakov att han hade svårt att bedöma om det han köpt var äkta vara eller en förfalskning, hur pass värdefullt det var, osv. Då bestämde han sig för att köpa tavlor direkt från konstnärerna, så han kom att handla mestadels samtida konst och blev god vän med en lång rad konstnärer på köpet.
På skärmen ser vi två tavlor som Tretjakov köpte direkt från konstnärerna. Detta blev starten för Tretjakovs konstsamling. Vasilij Khudjakovs målning till höger på bilden heter ”Sammandrabbning med finländska smugglare”. På den tiden var den olagliga smugglingen över finska gränsen ett oerhört stort problem. Finland var en del av Ryssland, och smuggelvarorna som strömmade in över finska gränsen var ett hot också för Tretjakovs affärsverksamhet, eftersom man försökte förfalska deras varumärke. Regeringen fick sätta in stridsenheter för att hjälpa tullarna. Dessa hamnade ofta i konflikt med de välrustade smugglarna.
Nikolaj Schilders målning till vänster heter ”Frestelse”. På bilden ser vi en ung flicka som försörjer sig på att brodera. Hennes mor är svårt sjuk och sängbunden, de hyr en sunkig källarlokal. Flickan får besök av en gammal kopplerska med ett dyrt armband i handen – en present från en officer eller någon annan man som vill förföra henne och sedan lämna om hon fallit offer för frestelsen. En till symbol i denna tavla är katten som lurpassar på sitt byte. Det här motivet måste ha rört vid Tretjakovs hjärta, eftersom han i sitt tidiga testamente (enligt traditionen skrev köpmän sitt testamente även i unga år innan de åkte iväg på affärsresa) lämnar en del av pengarna till konstgalleriet och en annan del – till fattiga flickors hemgift, så att de har råd att vänta på värdiga fästmän.
Den yngre brodern Sergej samlade inte bara på ryska utan också på västeuropeiska konstverk. Målningar ur hans samling finns numera på ett annat museum – Museet för västeuropeisk konst uppkallat efter Alexander Pusjkin. De flesta besökares favorittavla ur Sergejs samling på Pusjkinmuseet är franske Bastien-Lepages ”Landsorstkärlek” som syns till vänster i bild.
Sergej Tretjakov hade valts till Moskvaborgmästare i två omgångar, på den tiden var det en valbar position. Under sin tid som borgmästare åstadkom han en hel del minnesvärda saker_ bland annat fick staden en staty av diktaren Alexander Pusjkin och en ny park, Sokolniki, folkets favoritplats för promenader och festspel. Parken Sokolniki är även idag mycket populär bland både vuxna och barn. Namnet på parken kommer från det ryska ordet för ”falk” – ”sokol” och påminner om forna tider då tsarer och furstar anordnade falkjakt i dessa skogar.
Parken Sokolniki är avbildad i många vackra landskapsmålningar som idag finns på Tretjakovgalleriet. En av dessa är ”En höstdag i Sokolniki” av landskapsmålaren Isaak Levitan som var verksam i slutet av 1800-talet.
Isaak Levitan ses i Ryssland som den lyriska landskapsmålningens fader. Han har nästan aldrig människor i sina landskap, men naturens färger avslöjar konstnärens känslor. Den lilla figuren av en upprymd, snabbt promenerande flicka i Levitans tavla målades av Nikolaj Tjechov, bror till den berömde författaren Anton Tjechov. Levitans mest berömda verk har hösten som tema – den vackra årstiden då träden får sin gyllene skrud. ”Gyllene höst”, som man brukar säga i Ryssland.
Några målningar ur Sergej Tretjakovs ryska samling finns också på Tretjakovgalleriet, bland annat publikfavoriten ”En månbelyst natt” av Ivan Kramskoj vars verk vi nyligen kunde se på skärmen. Vi ser inte månen på himmelen, men den månbelysta nattens romantiska stämning uttrycks med hjälp av den späda kvinnogestalten som verkar utstråla ett gåtfullt nattljus.
Ursprungligen var det kemisten Dmitij Mendelejevs fästmö och framtida fru som satt modell för målningen. (Mendelejev är världskänd som skapare av periodiska systemet för kemiska grundämnen.) Sergej Tretjakov tyckte dock så mycket om denna tavla att han bestämde sig för att köpa den, på villkor att man målade dit ansiktet på hans egen fru, Elena Matvejeva.
Den yngre brodern, som var en mer utåtriktad och social person, gifte sig långt före sin storebror Pavel Tretjakov. Den äldre brodern förblev mycket länge ogift: till följd av sin blyghet hade han svårt att närma sig unga damer. Som alla i familjen Tretjakov älskade han musik och kom ofta till operan. Efter ett tag började vännerna ana att det inte var operascenen som drog hans blickar till sig, utan en viss flicka från familjen Mamontov – Vera Mamontova. Hon kom från en känd mecenatfamilj. Det hela hade kunnat stanna vid förälskade blickar men så arrangerade Tretjakovs vänner en hemkonsert där Vera kunde visa upp sina pianokonster, och, upprymd av de romantiska tonerna, lyckades Pavel äntligen att förklara sin kärlek till henne. Inom kort gifte de sig.
Tyvärr fick deras familj sin beskärda del av sorg och olycka: den älskade yngsta sonen som Tretjakov hoppades mycket på, dog alldeles för tidigt, den andre sonen föddes med en grav skada, så det blev aldrig någon manlig arvtagare i familjen.
Det här fotot togs under en lycklig tid då alla i familjen fortfarande var i livet. Här ser vi självaste Pavel Tretjakov omgiven av sin familj: frun Vera, den älskade yngsta sonen Vanja som tyvärr snart skulle dö, sonen Mikhail som hade en medfödd skada, den äldsta dottern Vera som var en duktig pianist, precis som sin mor, och som senare kom att gifta sig med musikern Ziloti, dottern Alexandra som efter faderns död fortsatte hans gärning och kom med i Tretjakovgalleriets konstråd, de två yngsta döttrarna Ljubov och Maria.
Precis som alla andra köpmän, önskade Tretjakov att hans döttrar skulle gifta sig med entreprenörer. Det var dock mest konstnärer och musiker som brukade komma på besök i familjens hem, så det var bland dem flickorna fann sina respektive.
Låt oss nu ta en titt på några av de mest kända mästerverken ur Tretjakovgalleriets samling.
1700-talet brukar kallas för “porträtteran” inom rysk konsthistorieskrivning. Framför oss har vi ett porträtt av unga Maria Lopukhina målat av konstnären Borovikovskij. Han var först med att avporträttera sina modeler med naturen som bakgrund. Det var Marias fästman som beställde porträttet med anledning av deras stundande bröllop. Här är Maria 18 år, tyvärr så blev hennes liv ganska kort – hon dog av lungsot vid 24 års ålder. Lopukhina är hennes efternamn som gift, själv kom hon från släkten Tolstoj, och författaren Lev Tolstoj är hennes avlägsne släkting.
Ett till berömt porträtt ur Tretjakovgalleriets samling målades av konstnären Argunov som ursprungligen var livegen bonde och tillhörde den berömda familjen Sjeremetjev, en mycket känd adelssläkt. Den av honom avbildade vackra kvinnan bär en äkta folkdräkt från Moskva-guvernementet. Konsthistoriker antar att det kan vara Anna Bujanova-Izumrudova, en livegen skådespelerska från familjen Sjeremetjevs hemmateater, och folkdräkten kan vara hennes scenkostym.
En underbar tavla av Ivan Firsov visar en mycket ung konstnär som lär sig att måla porträtt. Han målar av sin lillasyster som måste vara kring fyra-fem år. Hon har svårt att sitta still och posera, hon vill springa runt och leka. Mamman smeker ömt hennes kind med ena handen och hytter samtidigt med fingret i en mild tillrättavisning. Porträttet är knappt påbörjat men man kan redan se att det är rätt likt. Man känner rentav den unge konstnärens ömhet mot lillasystern.
Porträttet av den berömde ryske diktaren Alexander Pusjkin beställdes av hans klasskamrat och ungdomsvän Anton Delvig, också han en mycket fin poet från Pusjkins tid. Porträttet målades av Orest Kiprenskij, den romantiska ryska konstens mest färgstarka representant. Kiprenskij uttalade sig så här om detta verk: ”Jag har målat ett porträtt av ett geni”. Pusjkin är omsluten av ett gyllene sken, bakom honom syns en staty av en musa. Pusjkin tyckte att detta krävde en gengåva – och skrev en dikt till konstnärens ära. Där säger han bland annat: ”Det är som att se mig själv i en spegel, fast denna spegel verkar smickra mig”.
Efter Delvigs tidiga bortgång köpte Pusjkin porträttet av dennes änka och hade det på sitt arbetsrum under sina sista år i livet. Han kanske menade det där med spegeln.
En av favoriterna hos både 1800-talets och nutidens publik är ”Ryttarinnan” av Karl Bryllov. Till vänster ser Ni ett svartvitt fotografi som visar hur tavlan förut var placerad i Tretjakovs hem, medan till vänster ser man dess nutida placering i Tretjakovgalleriet.
De två kvinnorna i tavlan är italienskor som växte upp i den ryska grevinnan Julia Samojlovas familj. Grevinnan Samojlova var en vän av konstnären. Här ser vi en stegrande häst mot en stormig naturbakgrund, men den unga ryttarinnan är alltjämt oberörd och idealiskt vacker, man känner av hennes inre harmoni. Detta var den romantiska epokens favoritidé – skönhetens seger över passioner, motgångar och stormar.
Den till ytan största tavlan (7,5 х 5,5 meter) på Tretjakovgalleriet har titeln ”Kristus visar sig för folket”. Konstnären Aleksandr Ivanov arbetade med den i över tjugo år. Han befann sig då i Italien och gjorde hundratals förberedande studier och skisser.
Motivet är hämtat från Bibeln och handlar om Jesus uppenbarelse vid Jordanfloden där Johannes Döparen i samma stund förrättar ett massdop. Alla konstnärer som före Ivanov använt sig av motivet, brukade avbilda endast två figurer i sina tavlor -Jesus Kristus och Johannes Döparen, och ibland några änglagestalter ”på köpet”. Ivanov var först med att göra folket till sin tavlas huvudperson – ett folk som väntar på sin frälsare, Guds son.
I tavlan är Jesus på väg mot folkskaran och det ser ut som han stigit ner från himmelen. I strid med den rådande målartraditionen är Jesus gestalt den storleksmässigt minsta i hela tavlan. I förgrunden ser man Johannes Döparen som pekar mot den annalkande Frälsaren. Bakom Johannes står fyra av de tolv apostlarna som Ivanov valt att avbilda här, samt olika representanter för den tidens samhälle – romerska legionärer som erövrat Judeen där scenen utspelar sig, judiska överstepräster, slavar, herrefolk, människor av olika etniciteter, i olika åldrar, med olika temperament…
Den berömde ryske författaren Nikolaj Gogol satt modell för en av karaktärena i denna målning – Här är hans porträtt som målades av Ivanov i Italien. I tavlan är han placerad närmast Jesus, han blickar över axeln, som om han vill lösgöra sig från folkskaran och börja gå mot Fräsaren.
Konstnären avbildade också sig själv i denna tavla, som ett vittne till och en deltagare av den fantastiska händelsen. Han finns med i tavlan som en vandringsman som äntligen nått sitt mål – vilket faktiskt stämde, eftersom han vigt tjugo långa år av sitt liv till att skapa målningen.
Under 1800-talets andra hälft börjar konstnärerna ta sig an vardagliga motiv. En av dessa var Vasilij Perov. Tavlan ”Jägare tar en rast” skildrar ett gäng män från olika samhällsskikt: till vänster är det en adelsman, en medlem av en gammal stormannasläkt, som här håller på att berätta någon jägarhistoria (och det verkar som hans påstådda jaktbyte blir allt större med varje minut som går!); i mitten finns hans före detta livegna bonde som nu är fri men fortfarande tjänar honom (han vet precis vad hans herres historier är värda men håller ändå god min). Till höger ser vi en nykomling i gänget – en lagom förmögen stadsbo, som kanske är hantverkare eller en kroganställd. Han tror fortfarande på allt adelsmannen berättar, han tittar storögt på honom och har till och med glömt att tända sin cigarett.
Perov, som själv var passionerad jägare, har målat denna scen med insikt och lite humor.
”Råkorna har återvänt” heter denna vårtavla av Aleksej Savrasov. Före honom hade landskapsmålarna föredragit att måla vackra landskap som påminde om italiensk natur och varmare breddgrader. Savrasov var först med att välja ett inte så effektfullt men mycket själfullt ryskt motiv. Han skildrar här den tidiga våren när vintern fortfarande inte vill släppa sitt grepp, men de uppdykande råkorna betyder att våren ändå börjar hävda sin rätt.
I denna tavla, som utåt sett inte är så märkvärdig med sin smutsiga smältande snö, halvfrusna vattenpölar, lövlösa björkar och svarta fåglar, göms ändå den ryska naturens innersta själ och dess långa väntan på våren. I mitten av målningen finns det en björk, det mest ryska av alla träd, man ser att halva stammen förstörts av vinterstormar. Björken har tydligen fått sina törnar i livet men sträcker sig ändå med all sin kvarvarande kraft mot ljuset, mot himmelen, och våren ger henne ännu mera styrka och livsvilja. Precis som konstnären själv, tror vi på att björken så småningom kommer att få sina gröna löv – det är ju ingen slump att just den fått flest fågelbon byggda bland sina grenar.
Om Isaak Levitan lovsjunger hösten så föredrar Savrasov att måla våren. I sin tavla ”Ett landsortshus” återskapar han en dag i maj: grönskande björkar, ett öppet fönster i ett litet hus, med en kanariefågelbur och en bukett liljekonvaljer i fönsterkarmen. Nedanför fönstret promenerar en höna med sina kycklingar, en katt smyger utmed taknocken – mot en liten fågel som sitter längst ut på taket. Man anar solsken bakom molnen, och en närliggande kyrka kastar en skugga på husets tak – man ser konturen av dess korsprydda kupol.
Sommarnaturen i all sin prakt var konstnären Ivan Sjisjkins favoritmotiv. I målningen ”Råg” ser tallarna ut som himmelens stöttepelare, och svalorna flyger lågt över marken, åtföljda av sina skuggor. I slutet av det gyllene rågfältet skymtar man några barn som försöker hinna hem innan regnet kommer. Lågt flygande svalor är nämligen ett säkert tecken på att det snart börjar regna!
En annan ständig publikfavorit är Sjisjkins ”Morgon i tallskogen”. Sjisjkin kom själv från ett område känt för sina väldiga skogar, med skog så långt ögat nådde i alla väderstreck. Han hade sedan barnsben älskat att vandra i skog och mark.
I den här målningen ser vi morgondimman som stiger upp ur en ravin; man märker att en våldsam storm dragit fram över skogen – tallen i förgrunden har slitits upp med rötterna. Ett par björnungar leker nöjt uppe på den brutna tallstammen medan björnmamman ryter åt någon och verkar orolig – hon kanske har fått syn på några jägare långt, långt borta. Det var konstnären Konstantin Savitskij, en vän av Sjisjkin, som målade björnarna i denna tavla.
Den här målningen blev med en gång så populär hos den breda publiken att en rysk konditorifabrik redan på 1800-talet skrev ett kontrakt med konstnären om rätten att använda hans bild på omslagspapperet för sina chokladpraliner. Dessa otroligt goda chokladpraliner tillverkas fortfarande i Ryssland.
Låt oss nu ta en titt på ett nytt mästerverk från Tretjakovgalleriet – Vasnetsovs tavla ”Bogatyrer”. Bogatyrer är mäktiga krigare som ryska episka sagor, byliner, handlar om. Dessa hjältar ska enligt bylinerna ha försvarat Ryssland och uträttat stordåd i forna tider. Ordet ”byliner” kommer från ett annat ord, ”bylj” – en sann historia, det som verkligen hänt. Ursprungligen måste det ha varit berättelser om riktiga händelser, som senare förvandlades till sagor.
Tavlan visar de tre mest berömda bogatyrerna: i mitten finns Ilja Muromets som kom från en bondesläkt. Tillnamnet Muromets fick han efter sin hemstad Murom. Hans häst ser ut som ett svart stormmoln med sina eldiga ögon. Till vänster om Ilja ser vi Dobrynja, son till en förmögen änka, som alltså kommer från det rika ståndet. I ryska byliner är han ihågkommen som drakdräpare, efter att ha besegrat draken Zmej Gorynytj. Han håller i ett magiskt svärd som han fick som belöning för att ha dödat draken. Till höger ser vi den yngste och enligt bylinerna den mest förslagne av bogatyrerna, Aljosja Popovitj, son till en präst. De bevakar Rysslands gränser och ser även till, enligt konstnären själv, att allt går rättvist till och ingen blir förorättad i landet.
Vasnetsovs målning ”Ivan Tsarevitj och den grå vargen” hämtar sitt motiv ur en rysk folksaga. En varg som kan tala människospråk hjälper Ivan Tsarevitj att komma över sagolika skatter och röva bort prinsessan Jelena den Vackra. I tavlan rider de på vargen genom den mörka förtrollade skogen, över den sumpiga blöta marken.
Vasnetsov brukade alltid ha med dolda detaljer i sina tavlor – sådana man bara kan upptäcka om man tittar riktigt noga. Här gömmer sig till exempel en liten groda i träsket i förgrunden, vilket få lägger märke till. Det kan vara en vanlig groda, men det kan också vara Grodprinsessan, en karaktär ur en annan saga. Varje åskådare ger sitt eget svar på gåtan.
Pavel Tretjakov köpte inte bara konstnärernas tavlor utan beställde också porträtt av den tidens kulturprofiler. Det var hans eget, noga genomtänkta projekt: han hade gjort en lista över personer han ville ha avbildade och började sedan fundera över vilken konstnär han borde anlita – han kände ju personligen alla inblandade! Hade inte Tretjakov beställt dessa porträtt så skulle vi troligen aldrig fått se dem, eftersom de helt enkelt aldrig hade skapats.
Vasilij Perov, vars tavla ”Jägare tar en rast” vi nyligen såg, målade porträtten av författarna Aleksandr Ostrovskij och Fjodor Dostojevskij. Ostrovskijs pjäser utspelades i rysk köpmannamiljö; i sitt porträtt bär han en pälsfodrad köpmannarock, och det är bara den skarpa analyserande blicken som kan avslöja att här handlar det om en författare. Porträttet av Dostojevskij har fått en mycket stram färgpalett men man känner rentav hur intensivt författaren grubblar över Rysslands öden ock livets moraliska dilemman.
Ivan Kramskoj (vars målning ”En månbelyst natt” och porträtt av Tretjakov vi redan har sett) målade också detta porträtt av författaren Lev Tolstoj.
Perov och Kramskoj skapade så kallade ”psykologiska” porträtt, i vilka det inte fanns några luxuösa interiörer eller eleganta smycken utan bara människan själv – hennes ansikte och ögon, hela hennes karaktär som man kunde utläsa i anletsdragen. Tolstojs samtida brukade säga att han hade en ”genomborrande” blick och kunde se rakt igenom en människa. Detta får vi verkligen prov på i det här porträttet.
En av Kramskojs mest berömda tavlor har den enkla titeln ”Okänd kvinna”. Kramskoj lyckades skapa en så övertygande gestalt av en ung skönhet att man än i dag försöker gissa vem som kan ha varit hans modell. I själva verket hade han troligtvis hittat på sin hjältinna, och det går inte att lösa gåtan, vilket gör porträttet ännu mer attraktivt.
En av Tretjakovgalleriets mest berömda stora målningar är Vasilij Surikovs ”Bojarkvinnan Morozova”.
1600-talet var en tid av radikala omvälvningar i Ryssland, med bland annat en genomgripande kyrklig reform. Tsaren genomförde sina reformer med tvång, men många människor ville inte ge avkall på sin gamla tro och byta den mot en ny praxis på tsarens kommando. En av nymodigheterna var ett nytt sätt att göra korstecknet på. Än i dag utför man korstecknet med tre fingrar i Ryssland vilket en gång var en direkt följd av tsarens reform. Detta skulle symbolisera Treenigheten – Fadern, Sonen och den heliga Anden.
I mitten av Surikovs målning ser vi bojarkvinnan Morozova som är slagen i bojor men ändå höjer handen i ett gammaldags tvåfingrigt korstecken så att folk som tittar på kan förstå att hon fortfarande håller fast vid den gamla tron. Hon uppmanar dem att på samma sätt förbli trogna mot förfädernas läror. Det som Surikov tyckte var viktigt att skildra var inte de trossatserna bojarkvinnan representerade utan det mod hon uppvisade när hon stod upp för sin tro och sina övertygelser. Det är tydligt att hon är beredd att dö för sin tro. Den imponerade folkskaran runt omkring henne verkar därför ge henne sitt stöd.
Surikov kom från Sibirien, ett kargt och kyligt område, och målade en hel del fantastiska porträtt av sina landsmän. L. Matorinas porträtt till vänster visar en fysiskt stark, vacker och principfast kvinna. Till höger ser Ni ett porträtt av Surikovs äldsta dotter Olga som senare gifte sig med den avantgardistiske konstnären Kontjalovskij. Detta äktenskap gav upphov till en dynasti av (bland andra) berömda filmregissörer: Andron Kontjalovskij och Sergej Mikhalkov är båda parets ättlingar.
Den berömde konstnären Ilja Repin, som verkade samtidigt med Surikov, målade också en del barn- och familjeporträtt. I alla porträtt som Ni nu ser på skärmen har han avbildat sin älsklingsdotter Vera, som var äldst i syskonskaran. I mitten är det hans fru och barn mitt i ett soligt landskap som påminner om impressionisternas arbeten.
Till höger är det ett porträtt av Vera med den roliga titeln ”Sländan”. Veras klänning och kroppshållning påminner kanske om denna gracila sommarinsekt. Detta är ett vackert, lyckligt sommar- och barndomsminne.
Repin målade också porträtt av ryska kulturprofiler, både på Tretjakovs beställning och på eget initiativ. Här ser vi porträtten av Lev Tolstoj, den berömde tonsättaren Musorgskij och en känd skönhet från societeten, friherrinnan Varvara (Barbara?) Yxkull von Hildebrand. I den här tavlan ser hon ut som en medeltida prinsessa.
I slutet av sitt liv var Repin så pass känd att till och med tsarens familj beställde officiella målningar av honom.
I denna målning ser vi kejsar Alexander III efter en tronbestigningsceremoni, i samspråk med representanter för bondeståndet vilka för första gången i Rysslands historia bjudits in för att lyssna på trontalet.
Tavlan har en synnerligen lyxig ram som tillverkades av tsarens guldsmeder. Den pryds av stadsvapnen för alla de städerna som böndernas representanter kommit ifrån. Ramens sirliga snidade mönster är kopierade från gamla ryska byggnadsverk och handskrifter.
Konstnären Vasilij Veresjtjagin målade inte bara tavlor utan också krigade med vapen i hand. Han var nämligen marinofficer. Han var först med att berätta den bistra sanningen om kriget genom sina tavlor.
Både under kriget och under mellankrigstiden reste han mycket runt om i världen, bland annat hade han två gånger varit i Indien. I hans tavlor ser vi imponerande krigare i traditionella kläder och spännande detaljer ur ett för oss främmande och sagolikt liv. Han avbildade också Indiens främsta arkitektoniska verk – mausoleet Taj Mahal.
Ilja Ostroukhov kom från en köpmannasläkt, precis som Tretjakov. Han var en självlärd konstnär som lärt sig att måla genom att studera andra konstnärers verk. I Tretjakovgalleriet finns idag hans fina ” Gyllene höst”.
Tavlan visar en del av parken runt herrgården Abramtsevo som på den tiden tillhörde mecenaten Savva Mamontov. Man ser två skator som promenerar på en gångstig.
En annan publikfavorit är Vasilij Polenovs målning ”En bakgård i Moskva”. Det vi ser är otroligt nog en plats i centrala Moskva. Moskva kallades förr i tiden för ”den stora byn”, den hade gott om rymliga bakgårdar med stugor, lador, vedbodar, åar och bäckar, där barn kunde känna sig fria under sin uppväxt. I förgrunden syns en liten flicka som spår i en prästkrage, ett ännu yngre barn gråter för att mamman lämnat honom ensam för en minut. Två pojkar leker med en kattunge i gräset. Hela bilden utstrålar värme och en mysig känsla.
Vid förra sekelskiftet fick Ryssland egna impressionistiska målare. Den främste av dem var Igor Grabar. Till skillnad från Claude Monet och Auguste Renoir gillar de ryska impressionisterna att avbilda vinter och ryska björkar.
Igor Grabar som målat de här tavlorna var också Tretjakovgalleriets första museichef på 1900-talet samt landets första restauratör av ryska ikoner. Restaureringsverkstäderna i Ryssland är idag uppkallade efter honom.
Mikhail Vrubel skapade 1900-talets mest gåtfulla tavlor. Hans berömda ”Sittande demon” är inte ondskans ande utan snarare lidandets och tvivlets (enligt konstnären själv). Vrubels konst påminner om mosaik – han använde inte pensel utan målarkniv, en liten spatel av metall.
Vrubels ”Svanprinsessa” är både en sagogestalt från Aleksandr Pusjkins verk och ett magiskt porträtt av konstnärens hustru, operasångerskan Nadezjda Zabela. Hon hade rollen som Svanprinsessan i en operaföreställning baserad på Pusjkins saga. Vrubel brukade själv designa scenkostymer åt sin fru.
I Valentin Serovs tavla ”Flickan med persikor” ser vi dottern till mecenaten Savva Mamontov som ägde herrgården i Abramtsevo. Alla konstnärer från både den äldre och den yngre generationen – däribland Vasnetsov, Levitan, Vrubel och Repin – brukade hälsa på i Abramtsevo. «
Vera Mamontova var allas favorit, hon satt modell för flera konstnärers målningar.
Under andra världskriget bombades Moskva, så tavlorna från Tretjakovgalleriet fick evakueras till Sibirien. Fotot till vänster visar hur den till ytan största tavlan (”Kristus visar sig för folket”) rullas ihop för att senare återigen monteras på en vägg i galleriet. Galleribyggnaden skadades av bombningarna men man lyckades rädda alla konstverken, som sedan kom tillbaka till museet.
Redan på 1900-talet fanns det ikoner utställda på Tretjakovgalleriet. Den mest berömda av dem är nog ”Gudsmoder av Vladimir” som idag finns i Helige Nikolaj-kyrkan utanför galleriet.
Rysk ikonmålning blir senare föremål för ett nytt föredrag där vi kommer att presentera både ”Gudsmoder av Vladimir” och Andrej Rubljovs berömda ikon ”Treenigheten” som också ingår i Tretjakovgalleriets samling.
Rysk konst från 1900-talet och 2000-talet är utställd i en separat byggnad som kallas för ”Nya Tretjakovgalleriet”. Byggnaden uppfördes i mitten av 1900-talet. Där hittar man berömda avantgardistiska mästerverk som ”Svart kvadrat” av Kazimir Malevitj, olika verk av Vasilij Kandinskij, ”En röd häst badas” av Kuzma Petrov-Vodkin (det sistnämnda verket ser man också på det nya galleriets fasad).
Vi planerar också att ha en separat föreläsning om avantgardistisk konst och konst från 1900-talet i allmänhet.
Tatiana Ilyina, konsthistoriker och konstterapeut. email tvilina@mail.ru, https://www.facebook.com/mifograd
2021
Webbinarium var arrangerad för rysk- och svensktalande publiken inom ramen av internetföreläsningen om den ryska konsten. Arrangörer är Moskvas hus av ryssar i utlandet, Svensk-ryska vänskapsföreningen och Ryska riksförbundet i Sverige.
