Här är ett foto ur familjearkivet av en veteran som redan har gått bort.
På Öppna kanalen i Stockholm sändes ett program av föreningen RyssMedia: Program 104, sändes vecka 20, den 12 och 16 maj 2009, och inspelades den 15 april 2009.
Veteranen från Stora fosterländska kriget Isaak Iosifovitj Tsimmerman med sin fru Zemfira Gimranova. Programvärd var Lioudmila Siegel. Programmet textades med stöd av stiftelsen Russkij Mir av Marina Lindros och Aleksandr Sjantsev.
Se på videon på Internet via länken https://youtu.be/5ZUcaAMaN5U
Ett utdrag ur Isaaks berättelse, inspelad av Alla Smolina
Jag tycker att det är mycket viktigt att hjälpa krigsveteraner att berätta om sig själva, sina medsoldater och konkreta strider. Att bekräfta tesen ”INGEN ÄR GLÖMD OCH INGET ÄR GLÖMT”. I historien kan det inte finnas onödiga, glömda människor.
Och namnet på min hjälte, en krigsveteran, är Isaak Tsimmerman. Han föddes i januari 1924 i Sumy i en vanlig familj bestående av en far, arbetare vid ett väveri, en mor som var hemmafru och tre barn. Efter examen från den sjuåriga skolan studerade Isaak till svarvare vid en verkstadsskola. Som ung specialist skickades han till en flygplansfabrik i Rostov-vid-Don. Där föddes hans dröm om att bli pilot. Att flyga. Det var många pojkars dröm på den tiden, och inte bara då, att få sätta sig i och få styra en koloss, en ”järnfågel” som flyger så högt och få beundra sina älskade platser från luften. Då visste han ännu inte att han inte skulle kunna flyga.
Där nåddes han av den fruktansvärda nyheten att Tyskland hade anfallit Sovjetunionen utan krigsförklaring. Det var en chock för de flesta. Hur var kriget möjligt? Alldeles nyss hade en icke-angreppspakt ingåtts? Historien visar att det var möjligt.
Isaak var 17 år gammal när kriget började. Liksom många av sina jämnåriga kastade han sig iväg för att bekämpa fienden. Det rådde inte en minut av tvivel om vi skulle gå till fronten eller ej … Naturligtvis bara till fronten. Så var alla uppfostrade och bara så.
Allting började snurra … Stormöte, allmän mobilisering, tårar vid avsked, avskedsord … Isaak och sex av hans vänner gick till krigskommissariatet med en begäran om att bli skickade till fronten, till flyget, men den medicinska kommissionen avslöjade en diagnos som uteslöt en flygarkarriär – färgblindhet. Allt detta – krigskommissariatet och den medicinska kommissionen – låg ännu framför honom, i november 1941, men innan dess…
”Sedan jag sagt upp mig från arbetet återvände jag hem till mor. Far var inte längre i livet och det fanns en rad problem att lösa problem i samband med den militära situationen. Sumy bombades ständigt. En svår evakuering började: först och främst gick många till fronten men det gick också tågtransporter österut. Tillsammans med många andra stadsbor nådde vi med svårighet, under täta bombanfall, först Charkov och sedan Kinel, 41 km från Samara (som då hette Kujbysjev”). Där började han arbeta som svarvare vid en fabrik för stridsvagnsutrustning.
Slutligen kom november 1941. Han gick till krigskommissariatet och det var inte hans första besök. Eftersom det var 2-3 månader kvar till han blev myndig skickades Isaak till officersskola där han studerade i fem månader. Sedan svor han soldateden och det verkliga frontlivet började.
Februari 1942. 1 500 unga nyexaminerade officerare skickades till fronten. Hur det var?
Den första episoden är smärtsamt välbekant från sovjetiska krigsfilmer som blivit klassiker. Medan de nykläckta officerarna gick de 19 kilometerna från skolan till järnvägsstationen åkte Isaak till sin mor med en förbipasserande lastbil för att säga adjö till henne. Hon bodde där vägen till stationen passerade. Mötet varade i två och en halv timme och när hans kolonn anlände fortsatte han tillsammans med den till stationen, till fronten. Tänk om Isaak hade vetat att tåget inte var redo att avgå med dem och att de skulle bli stående i två dagar på stationen!?….
Våren 1942 skickades han i riktning Kalinin (idag Tver) och hamnade i andra bataljonen, 23:e brigaden, som förenade flera vapenslag. Där deltog han i sin första strid, som varade ungefär en timme, en strid som Isaak säger hade lokal betydelse. Byn Tjurovo nära Novo-Sokolniki befriades, flera sårades, inklusive Isaak som sårades lätt men fick ligga på ett fältsjukhus i en vecka. Detta var elddopet, och sedan följde striderna slag i slag när han inte stod i reserv. Artilleribeskjutningen var fruktansvärd med sitt vrålande, de dånande explosionerna och armar, ben och andra kroppsdelar som flög omkring i luften.
Översättare Stefan Lindgren, 2020
