Ett krig som förtigs av media

Tydligen finns en tyst – kanske bara undermedveten – överenskommelse i svenska media om att en sådan händelse som 80-årsdagen av Hitlertysklands anfall på Sovjet är något som inte bör nämnas, trots att media hela tiden snaskar annan minneskonfekt.

På gårdagens svenska TV-tablåer fanns en film om Dunkirk, britternas evakuering från Frankrike 1940, och en film om det brittiska kungahusets och Churchills konflikt.

Om världshistoriens största slakt, inte ett ord.

 Konstantin Simonov skrev i en dikt från 1971:

 
Just på årets längsta dag

en molnfri morgon oss når

ett allt förödande slag

som varade i hela fyra år


Det satte sådant spår

skördade så många offer

att levande, efter trettio år

inte tror att de lever


Anhöriga ordnar biljett och far

till någon som inte längre finns

Med tiden ger listorna svar

vem som lever och vem vi minns

med ständigt nya

obelisker.


Här i väst förtigs kriget, men ryssarna minns. De listor Simonov talade om är ännu inte klara. Vart tjugonde år kommer en svacka i  befolkningsstatistiken som påminner om det förintelsekrig som startade tidigt på morgonen 22 juni  när Hitlertyskland och dess allierade gick in i Sovjetunionen. Med sex länders arméer satte inkräktarna totalt in 5,5 miljoner man för att krossa Sovjet.

Kriget började utan krigsförklaring men Hitler meddelade senare i en kommuniké – naturligtvis lögnaktigt – att anfallet syftade till att eliminera Sovjetunionens ”militära hot” mot Europa och den militära uppladdning vid gränsen som Röda armén anklagades för. Sovjet anklagades också för aggression, i samtliga fall rörde det sig om territorier som den tysk hjälp slitits bort från Ryssland i första världskriget.

26,6 miljoner sovjetmedborgare miste livet i detta krig. Det var cirka 15 procent av landets totala befolkning.

Den stora majoriteten av offren var obeväpnade och försvarslösa civila.

Över 5 miljoner människor fördes bort till tvångsarbete och mer än 2 miljoner av dem dog av den behandling de fick där.

Enligt den tyska militärens strategiska plan, Generalplan Ost, skulle den slaviska befolkningen delvis utrotas, delvis förvandlas till trälar utan skolutbildning och delvis trängas bortom Ural.

I Sverige uppmanas vi ofta att minnas folkmordet på Europas judiska befolkning. Det är bra. Men man får inte glömma att huvuddelen av denna förintelse skedde på sovjetiskt territorium och att folkmordet på Sovjets judar ingick i en betydligt större utrotningsplan, där ännu fler slaver fick sätta livet till.

Vi måste slå vakt om den historiska sanningen och gå emot den historieskrivning som nu kolporteras i olika resolutioner från EU:s och Europarådets parlamentariska församlingar.

Där påstås lögnaktigt att Sovjetunionen och Tyskland startade andra världskriget tillsammans, alltså delade skulden till detta krig. Och man skriver om historien för att hela tiden förminska Röda arméns historiska insats att ha krossat den hitlertyska hydran.Se boken “Vitare kan tvätten inte bli” om EU:s nya historieskrivning om perioden fram till Hitlertysklands anfall på Sovjet.

Stefan Lindgren

Post Author: rurik