Anna Kuzmina, Rödabergsskolan, Stockholm. SEGER GENOM NÄRA OCH KÄRAS ÖDEN.

I år 2010 firar man 65-årsdagen av den Stora Segern över nazi-Tyskland och dess allierade. Det sovjetiska folket led länge och stred tappert mot den nazistiska armen, vilket resulterade kolossala människoförluster, inte bara inom den sovjetiska armen utan också i områden dit kriget inte nådde. Dessa områden präglades av akut matbrist eftersom det inte fanns tillräckligt med manskraft som kunde transportera den.

Man skulle kunna säga att alla som överlevde denna fasansfulla och mörka tid är hjältar. De led alla, om inte av skräcken, så av hungern, om inte av hungern, så av något annat, och de har alla på något sätt fört vidare kunskapen som de fick under den tiden till nästa generation. I vår tid är det väldigt vanligt att människor pratar om Andra Världskriget, som om det är en händelse som tillhör en så avlägsen tid att den inte alls angår dem. De pratar om förlustsiffror som om det inte är mer än nummer, och inte antalet människor som offrade sina liv för sitt land.

En sådan människa, en av många, var min gammelfarfar, Kuzmin Aleksandr Nikiforovich. Han bodde i början av kriget i byn Pumolitsi, som på den tiden låg inte långt från Leningrad. 1942 dog hans fru Anna i sjukdom och inte långt efter det blev han kallad till tjänstgöring i armen. Hans två söner blev då lämnade ensamma hos deras faster. Aleksandr blev snabbt placerad i partisan-truppen, där han tjänstgjorde i ett och ett halvt år.

Under denna period återvände han inte hem en enda gång, och träffade alltså inte heller sin familj. På den tiden hade varje by en förman, en person som ansvarade för byn och rapporterade till högre instanser om vad som försiggick där. Ett och ett halvt år senare, i 1944, blev min gammelfarfar förråd av byns förman, som hade berättat för nazisterna vilka det var som var med i partisan-truppen. Aleksandr hittades, tack vare förmannen, väldigt snabbt och blev arresterad för att ha samarbetat med partisanerna.

Detta följdes tätt inpå med en skenrättegång i mitten av byn, där de flesta invånarna hade samlats. Den försvarslöse mannen fanns skyldig, kläddes av, bands fast vid en bänk, och blev länge och skoningslöst misshandlad med laddstakar. När misshandeln var slutförd var han väldigt illa tilltyglad. Han samlade dock sina sista krafter och lyckades krypa fram till sin systers hus, där han svimmade. Min gammelfarfar var då bara 24 år gammal. Efter misshandeln låg Aleksandr länge till sängs, eftersom han inte kunde röra på sig. Hans syster och äldsta sonen Valentin tog hand om honom under denna period. Tidigt på morgonen, i slutet av april 1945, avled Kuzmin Aleksandr Nikiforovich. Han fick aldrig uppleva den Stora Segern.

Idag finns, inte långt från byn Pumolitsi, en minnesplats av marmor. På den finns namnen på hjälte-partisanerna. Bland de namnen finns min gammelfarfars namn, Kuzmin Aleksandr Nikiforovich.

Deras hjältedåd är inte bortglömt – vid minnesplatsen finns det alltid färska blommor. Jag tycker att minnet av dessa människor borde föras vidare genom generationerna, eftersom detta minne är ovärderligt.

Anna Kuzmina
Rödabergsskolan
Stockholm
Bild: Kingisepp kommuns vapen, Leningradsregion, Ryssland

Post Author: admin