1970 har Volchov regionens veteranorganisation i Leningrad region skrivit en bok. Den heter “30 лет: за все в ответе“/ 30 år: ansvarig för allt. Där finns 30 artiklar och bland andra om Nikolaj Alexandrovich Petukhov. Sonja Erikson från Sundsvall har gjort översättning till svenska. Den texten har jag fått från Tamara Johnsson på papper. Tamara är medlem i organisation Volchov regionens barn. Ni kan se bilder av denna texten. Nikolajs foto från Internet.
Välkomna på vår konferens den 19 april https://rurik.se/affisch/12611
Lioudmila Siegel
Mina två hemorter – Leningrad och Volchov.
Jag var 9 år, när mitt kära Leningrad råkade hamna i blockad.
Min familj bodde i den lilla militärstaden Svarta Ån i Pargolovsky distriktet nära Leningrad. 1938 hade mina föräldrar Natalja Vasilevska och Alexander Lavrentevich åkt dit till byggnationen av den lilla militärstaden, där de också stannade. Under tre veckor innan krigets början var pappa inkallad till armén. På mammas skuldror lämnades jag, min syster Katja, mormor och en 15-årig kusin, en flicka. I början av kriget gick gränsen mellan SSSR och Finland till floden Sestra, 20 km från vår lilla stad. På hösten 1941 tog finnarna och tyskarna Beloostrov (vita Ön) som låg 7 km från Svarta Ån och människorna och deras kreatur flydde till oss. Jag kommer ihåg hur man hos oss fjättrade en häst med tre ben, därför att det fjärde benet hade blivit krossat till en flisa och med stoet och ett föl, bedövad av granatexplosioner. Jag ledde fölet till ett skjul, matade det med hö och ledde det på promenader. Snart kom soldater och tog med hästen och fölet – till mat. Till mig gav de konfekt och småkakor.
De verkliga lidandena började på vintern 1941-1942. Ännu i början av kriget köpte befolkningen i småstaden alla produkter i den enda affären. Min mamma fick bara kaffe och socker, som även visade sig vara surrogat, snart började den verkliga hungern Den tog livet av 10 av våra grannar. Jag såg lik av förstaklassare täckta av snö. Längs efter vår lilla stad gick den andra försvarslinjen. Under jord hade byggts sjukstuga, kök, matsal och tvättstuga där för övrigt mamma tvättade de blodiga underkläderna av sårade soldater. Folk svalt. Därför sökte man en möjlighet att stärka hungern. Jag kommer ihåg hur vi sökte vår rödhåriga katt. Jag gick längs efter jordkojan tog den men fann bara ett skinn. Vid ett annat tillfälle kom min smeksamma hund springandes hem med sönderkrossade tassar och efter en natt dog den. Då kom en kvinna från byn Pesotjnoje till mamma och bad henne att få hunden. Hon berättade att hennes man som stod på post hade beslutat sig för att slå ihjäl hunden som sonen ägde och som på grund av kraftlöshet inte kunde ta med sig den till stora marken. Vi gav naturligtvis bort den frysta kroppen av vår älskade hund. Jag kommer ihåg att de oändliga vinterdagarna förflöt med en förnimbar ogenomtränglig hunger vid sökandet av något ätligt på skåphyllorna. Men till oss tittade soldater in som styrde kosan mot främre linjen och då blev det en kort fest. Jag sprang efter ved, tände den i spisen och kokade vatten. Dom bjöd på bröd och kakor. Dessa gåvor gav jag till min mormor, min syster och kusin. Soldaterna gick sin väg och på nytt bröt hunger in. Men det var också glädje när ett pansarlag visade sig i våra trakter. Det gav eld och återvände med musik till byn Sermolovo. Vi visste att pappas krigsförband var stationerat på Pulkovskihöjderna. Vi längtade mycket efter honom.
I februari 1942 for mamma till honom, sedan hon hade samlat ihop lite mat. Jag kommer ihåg att vi på den tredje dagen saknade både mat och ved. Mormor och min syster låg och värmde varandra kropp mot kropp och jag gick till spisen och täckte mig med ugnsluckan. Jag kröp fram den tredje dagen när mamma återvände. Vi sågade ved tände spisen och lyssnade på hennes berättelse. Pappa hade bett att jag skulle följa med vid nästa möte. Mötet med honom ägde rum på våren samma år. Jag såg en utmattad människa som kom emot oss stödjande sig på en bössa. Pappa gav mig en uppgift att fånga en lärka och att ta den med till honom nästa gång. Men nästa möte ägde aldrig rum. Pappa fördes till sjukhus för att tillfriskna från sin utmattning. Där vände han sig till ett befäl med en bön, att skicka sin familj till stora marken. I början av juni 1942 skickades vi med motorbåt över Ladoga. Det blåste starkt och båten kastades av vågorna som ett spån. Vi satt på däck och höll i relingen av alla krafter. Av fem båtar var det bara tre som nådde den motsatta stranden. Två fartyg revs sönder. Folk skrek och ropade på hjälp men det fanns ingen hjälp att få. På den sandiga stranden samlades mycket folk, alla väntade på båtar. Så förflöt ett dygn Platsen där man delade ut mat enligt evakueringslistor låg 8 kilometer från stranden. Mamma beslöt sig för att gå och jag följde med. Till oss delade de ut så mycket mat att vi bar den med möda. Soppor, gröt, kondenserad mjölk, choklad, socker, och korv. När vi återvände till stranden såg vi människor som låg orörliga på sanden. Mamma matade dem med soppa skedvis, försökte att inte överlasta deras magar för om man fick i sig för mycket mat kunde man dö.
Följande dag anlände vi till stationen Voibokalo. Sedan förde de oss i godsvagnar till staden Kibinsk, därifrån med båt till staden Uglitj, sedan med häst och vagn till byn Olokerovo. Vi kom fram på natten och satt till morgonen på torget bredvid bysovjeten. På morgonen kom byns invånare, tittade på oss och förvånades över hur magra vi var. I den byn slutade jag fjärde klass och då pappa återvände från fronten åkte vi hem. Pappa berättade att man inte bara krigade på Leningrad fronten utan även vid Stalingradsfronten där man målmedvetet omringades av den tyska generalen Paulus arme. Pappa berättade att våra soldater förflyttade sig huvudsakligen på nätterna, på dagen sov de. Dessutom rörde de sig på Kalmukstäpperna med stor försiktighet. I byarna fanns det inga kalmuker. De hade gått iväg tillsammans med sin boskap till tyskarna. I de tomma husen la sig soldaterna att vila. De hopade sig i stora massor, så några måste sova stående.
En gång fanns inte plats för pappa. Han gick ut och såg ett litet skjul där han tillbringade natten med fåren. Trots en köld på 30 grader frös han inte, tvärtom fick han sova i värme. Efter fascisternas nederlag vid Stalingrad hänvisades pappa till Ungern, till distriktet Bolatonsjön. Vid stormningen av en tysk befästning blev han skadad i bröstet. Kulan hade trängt genom lungan och krossat ett revben. Han förlorade medvetandet. Bredvid honom passerade en begravningstrupp och en hund som slickade pappas läppar Han stönade till och fick så hjälp av truppen att komma till förbandsplatsen och sedan i flygplan till Moskva och ett sjukhus där. Pappa sa att striderna varade hela livet för varje soldat. Under fyra års krig blev han skadad sju gånger. Två gånger fick han skador på hud och vävnad.
Den sjuåriga skolan hade jag redan slutat hemma. Fortsättningskolan låg i byn Dibuni 16 km hemifrån. Efter studier vid Leningrads mekaniska tekniska skola blev jag hänvisad till vagnsavdelningen vid Volchovstationen. Genast utnämnde man mig till brigadör vid monteringsavdelningen Jag fick en plats på studenthemmet och det allra viktigaste en lärare. Vanligtvis bjöd han in sådana som mig till sitt kontor en gång i månaden, pratade om anläggningen förklarade problem. Vid denna tid blev det vid depån parti-fackföreningsorganisationer och en administration med halvmilitärt reglemente. Personalen bar axelklaffar Vi avgångselever från tekniska skolan blev tilldelade titel tekniklöjtnanter, fick en stjärna, byxor och en svart linnerock. I vagnsdepån hade man många sektioner På vintern skridskor, skidor, schack, och damspel. Strängmusik orkestern leddes av den gamle verkmästaren Ivanobuch Avdeev med akrobaterna, förmannen vid det tekniska läroverket nr 29 Boris Konstantinov Ljapixin, i dramagruppen instrumentmakaren Andrei Jakoulenich Vanchin och han lärde kollegorna konstfärdigheten att göra konstnärliga snickeriarbeten av trä. Jag kommer ihåg att hans händer förfärdigade vapenskölden till alla sovjetrepubliker. Under sommaren spelade alla depåarbetare fotboll och vollyboll och tävlade i småstäder i lättatletik. Vårt lag tog prisplatser i småstäderna i Leningradområdet. Vi tävlade med invånarna i vår finska vänort Järvanpäjve, gjorde utflykter till Leningrad, flög till Stalingrad till vattenverket vid Volga. Arbetarna fick av företaget resor till vilohem och sjukvårdsinrättningar. Vi unga grabbar som hade arbetat ett år fick av fackföreningen en resa från Mariopol till Jalta på 24 dagar. Intrycken som jag fick har jag bevarat till denna dag.
Hela mitt yrkesliv har jag arbetat på ett företag från 1953 till1999. Jag höjde mig på tjänstestegen från brigadör till tillförordnad chef för depån. Jag avslutade studier vid järnvägstransportinstitutet utan att någon visste om det. Under en längre tid ledde jag den frivilliga nationella vändepån som arbetade för ordningen på stadens allmänna platser. 1965 gick jag med i kommunistpartiet och har varit kvar i partiet till denna dag, eftersom jag tycker att kommunistpartiets ideologi är det mest humana och demokratiska partiet Under ett hederligt och mångårigt arbete deltagande i det allmänna livet har jag hedrats med medaljer diplom och tacksamhet. Jag tillhör skaran av invånare under Leningrads-blockaden. Jag har minnesmedaljer till jubileumdatumets ära,i sammanhang till det stora fosterländska kriget. Jag har bott i Volchov i 60 år. Jag kommer ihåg de första intrycken. De obyggda husen, runt omkring tvåvåningshus av trä, byggda på 30 talet, studenthemmet där jag bodde, envåningshus i trä med rum för 12 personer. Det låg på Frunzegatan, där affären Pjaterotjka ligger. Trottoarerna var gjorda av bräder. Överallt grått och smutsigt. Under de gångna tiotalen har staden förnyats, tycker jag, till 90 procent. Detta gläder mig. För vår stad finns en bra framtid. Min familj är 55 år Så många år är mitt äktenskapliga liv med Valentina Konstanttrivoja. Vi har två söner, barnbarn, tre pojkar och en flicka. Varje människa borde bygga sig ett hus, plantera en trädgård, uppfostra barn och älska att arbeta, enligt min mening. Det är budet från min livsberättelse. Därför är jag en lycklig människa.
Nikolaj Aleksandrobuch Petukhov
Veteran från arbetet vid vagnsreparations depån
Översättning Birgitta Rosen
