I Norges huvudstad Oslo hölls nyligen den fjärde regionala konferensen för ryska landsmän från Nordeuropa och Baltikum (27-28 april 2018). Evenemanget samlade deltagare från Norge, Polen, Tyskland, Sverige, Danmark, Lettland, Estland, Litauen och Island. I konferensen deltog även företrädare för ryska myndigheter som arbetar med ryska landsmän utomlands. En av dem var pressekreteraren i Moskvas Landsmannahus Arkadij Bejnenson. Han intervjuades av Lioudmila Siegel.
LS: Arkadij, vad var det viktigaste som diskuterades på konferensen, enligt din mening?
AB: De problem som diskuterades under konferensen var väldigt olika, men den nedbrytande situationen i Lettland, där förbudet mot ryska språket nått ett kritiskt stadium, fick mest uppmärksamhet. Jag är inte benägen till någon slags propagandistisk retorik, dessutom förstår jag att situationerna i Litauen, Lettland och Estland varierar och skiljer sig. Men jag anser att det faktum att EU inte lägger märke till och inte heller uppmärksammar att etniska ryssar i Baltikum kokas på svag värme, som man säger på ryska, är ett verkligt hyckleri.
LS: Vad tycker du att representanterna för de ryska myndigheterna på den här regionala konferensen fick höra?
AB: Först och främst vill jag notera att sådana händelser är viktiga eftersom diskussionerna blir oftast öppna och uppriktiga. Våra landsmän talar både om sina framgångar och misslyckanden samt om vad som behöver göras för att säkerställa att ryska riksförbundets arbete utomlands när det gäller att bevara och utveckla ryska språket, att bevara historiskt minne och ryska kulturen, att kämpa för mänskliga rättigheter och främja ett gott samarbete med politiker och ungdomar i respektive land ska bli framgångsrikt. Jag är glad för att det verkligen blivit ett öppet samtal med representanterna från Ryssland. Vi kommer till sådana evenemang bland annat för att höra era åsikter, eftersom vi behöver få en adekvat och objektiv bedömning av vårt arbete.
LS: Vad förenar regionens landsmän och vilka generella problem och utmaningar kan du nämna?
AB: Bra fråga. Om de nordiska och baltiska länderna, med alla förståeliga skillnader i problematiken, fortfarande har den gemensamma ”kyliga” mentaliteten, vad har då Tyskland och Polen gemensamt med dessa länder? Samtidigt är närvaron av företrädare för dessa länder mycket viktigt. Det är redan klart att de baltiska staterna (med tanke på den redan omtalade avsaknaden av reaktion från EU på situation med ryska språket i de baltiska länderna samt vägran att bevilja medborgarskap till de etniska ryssarna i Lettland) har blivit en testmark där metodiken för en möjlig interaktion med den rysktalande befolkningen i Europa utvecklas. Jag upprepar att jag inte är benägen att oroa mig, men jag är säker på att det öppenhjärtiga samtalet på konferensen om situationen i Baltikum med representanter från andra länder i regionen fick alla att fundera.
LS: Vad ska man göra med dessa problem och utmaningar? Har du fått recept på framgångsrika åtgärder?
AB: Interaktion med värdlandets inhemska samhälle. Vi kan göra hur många uttalanden som helst, skriva under upprop och genomföra aktioner. Men om allt detta inte avspeglas i värdländernas nationella massmedia blir det meningslöst . Det finns mycket olika stämningar i Europa - och jag menar inte på något sätt att det är nödvändigt att destabilisera situationen - men rösten av den rysktalande diasporan bör höras ännu mer. I detta avseende är din erfarenhet i form av uppträdande på svensk TV extremt intressant. Jag vill framhålla att jag med hänsyn till den komplicerade situationen inte på något sätt anklagar våra landsmän som arbetar under svåra förhållanden i form av “spärrlista” i medierna i Väst.
LS: Du har mycket bred insikt i våra landsmäns problematik, du besöker ju olika regioner, särskilt regionala konferenser. Vilka verktyg och tillvägagångssätt i landsmäns arbete har visat sig vara effektiva och användbara?
AB: Delvis har jag redan besvarat den här frågan. Samtidigt vill jag tillägga att erfarenheten av samspelet mellan ryskkolonierna och de regionala myndigheterna i värdländerna verkar vara mycket intressant, sådana som inbjudningar och närvaro av borgmästarna och regionansvariga chefer. Detta möjliggör för oss att stärka våra landsmäns prestige, visa för lokalbefolkningen att oavsett hur man än försöker presentera vårt folk som femtekolonnare i medierna, är vi vanliga människor som är laglydiga, som kan anpassa sig i samhället och accepterar samhällets regler och förordningar. Självklart är det obehagligt när vårt historiska hemland demoniseras, vilket resulterar i en negativ inställning till ryska språket och kulturen och en fördomsfull inställning gentemot rysktalande.
LS: Om vi påstår att Ryssland är en fästning under belägring, vem är vi, landsmannen utomlands, i det här läget?
AB: Hittills, tack och lov, är detta påstående långt ifrån verkligheten: världen är inte begränsad till Väst, hur man i Väst än önskat. Vem är ni, våra landsmän utomlands? Först av allt är ni människor med era egna problem, framgångar och misslyckanden, människor som känner att det är viktigt att bevara ryska språket och kulturen i de länder man bosatt och vistas i. Och det är inte bara viktigt utan även nödvändigt. Att ryskan försvinner i andra och tredje generationen leder ofta till mänskliga tragedier. Barnbarnen slutar prata med sina morföräldrar - de har helt enkelt inte ett gemensamt språk, i ordets egentliga bemärkelse. Ett intressant exempel presenterades av en landsman som bor i Sverige: hon kunde observera i en svensk skola skillnader i klasskamraternas attityd till två ryska barn. Ett av de två ryska barnen försökte så mycket som möjligt bli svensk och skämdes för att han var ryss medan det andra inte dolde sitt ryska påbrå och mentalitet. Den första pojken hade problem i relationerna med jämnåriga eftersom barn är mycket känsliga för falskhet. Första pojkens insmickrande beteende orsakade klasskamraternas avvisande. Och vice versa, inställningen “ja, jag är från ett annat land med en stor historia, mitt modersmål är annorlunda, men jag bor bland er och respekterar ert samhälle”, skapade mycket större förståelse.
LS: Du har tidigare publicerat en artikel om den ukrainska krisen i en svensk tidning. Kan du utvärdera effektiviteten av den publikationen? Jag skulle inte överdriva betydelsen av artikeln ”Vem gav Majdan rätt att tala för hela det ukrainska folket?” (Arkadij Bejnenson i Nya Tider, vecka 35 2014). Det verkar emellertid uppenbart att möjligheten att publicera artikeln blev en konsekvens av det faktum att jag inte använde den upphöjda retoriken utan framförde olika synpunkter och fakta som förstärker dessa synpunkter, vilket tillåter läsaren dra sina egna slutsatser. Det är precis det Maria Zacharova, chef för presstjänsten på ryska utrikesministeriet, talade om på Internationella forumet för ryskspråkiga etermedier, som nyligen hölls i Moskva. Hon talade bland annat om behovet av en polyfoni av diskurser i den globala informationsrymden. Det är en helt annan sak om våra västerländska partner har förståelse för detta behov.
Översättningen - Lira Damirova.
