Minnesceremoni i samband med 300-årsjubileum för slaget vid Stäket.

Foto- Rysslands anpassad

Ryska federationens Ambassadör i Sverige Victor Tatarintsev deltog i en högtidlig minnesceremoni i samband med 300-årsjubileum för slaget vid Stäket. Arrangemanget, tillägnad en av de märkvärdigaste striderna under Stora Nordiska krigets historia, anordnades av Kungliga Södermanlands regementes officerares kamratförening.

Hälsningstal till minnesceremonins deltagare av Victor Tatarintsev:
Ärade damer och herrar, kära vänner!
Låt mig få tacka er för inbjudan till dagens arrangemang och för möjligheten att få hålla ett tal inför er. Det ät trevligt att kunna notera att inte endast militärer och historiker, utan även vanliga människor bevarar minnet om sitt fosterlands förflutna.
Idag har vi samlats här, framför det här minnesmärket vid Baggenfjärden för att hedra minnet av de svenska och ryska krigare vilka stupade vid slagfältet för tre hundra år sedan.
Händelserna som ägde rum vid Stäket och på Skogsö i augusti 1719 inte endast gick till historien av våra länder som en av de mest märkvärdiga sidor av det Stora Nordiska krigets slut, utan även lade grunden till en speciell bild av en rysk krigare hos den svenska befolkningen, en bild som knappast får kallas som positiv och som tyvärr delvis fortfarande lever tills nu.
Det är nog häpnadsväckande att historiker i båda länder bedömer slaget vid Stäket den 13 augusti 1719 som sin stats obestridliga seger. I Stora Nordiska krigets officiella historia som Peter den Store själv har redigerat anses exempelvis detta slag vara en av årets mest betydande händelser. Om dess framgång vittnar även det faktum att flera ryska militärer blev dekorerade för deltagandet i slaget.
Samtidigt anser svenska historiker att det var Sverige som vann slaget och tack vare detta lyckades man att avvärja ett ryskt anfall på Stockholm.

Foto- Rysslands ambassad

Slaget var visserligen hårt men ryska trupper med generalamiral Fjodor Maksimovitj Apraksin i spetsen fick inte till uppdrag att erövra Sveriges huvudstad. Landstigningens enda mål var att tvinga drottning Ulrika Eleonora till att sluta ett fredsavtal. Det har tydligen fastställts i ryska arkivkällor, liksom bland annat förbud mot att förstöra och plundra kyrkor, plundra och döda civilbefolkningen.
Det är svårt att kalla kampanjen för human men sådana var krigföringsmetoder på 1700-talet. Och om vi ändå ska titta på faktiska siffror av förluster inom civilbefolkning, så utgör de cirka 30 personer. Och de flesta av dem dog inte av kulor och granater utan av sjukdomar. Dessutom fick egendomsägarna av de brända husen skadestånd efteråt.
Förvånande skillnader i ryska och svenska källskrifter kunde förmodligen ha existerat hittills om man inte hade genomfört en skrupulös arkeologisk forskning som pågått i tio år och slutade här år 2013. Ett tätt samarbete ryska och svenska forskare emellan såväl som arbete med ryska arkivkällor från år 1719 lät oss kasta nytt ljus över dåtida händelser.
Man har lyckats att få klarhet om vilka uppdrag som ställts inför ryska trupper, slagets gång. Man har även hittat ett tidigare okänt ställe där slaget fortsatte och preciserade förluster på båda sidor.
Ni minns antagligen invigningen av museet Hamn i Fisksätra för fem år sedan såväl som att det var ryska museer som hjälpte till med att utforma dess utställning, bl.a. Militärhistoriska museet för artilleri-, ingenjörs- och signaltrupper och Centrala örlogsmuseet.
Vi har alltid stått för samarbete mellan våra vetenskapsmän, forskare och historiker. Ryssland är öppet till sådana kontakter eftersom vi är djupt övertygade om att samverka inom vetenskapsområdet och gemensam fylla på luckor i vår allmänna historia är ett av de mest effektiva verktygen i ett planmässigt arbete på att upprätta dialog och breda ut kunskaper om varandra. Och därtill har vi en enorm potential.
Kära vänner!
Att bevara vårt historiska arv och traditioner samt hylla Fosterlandets försvarare är det som förenar våra länder. Idag hedrar vi de svenska och ryska krigare som stupade här, men samtidigt glömmer vi inte dem som kämpade för Fosterlandet på andra slagfälten.
Nästa år firar vi 75årsjubileum av slutet av det andra världskriget, ett krig som kostade ojämförbart fler liv än det Stora Nordiska kriget. Såväl som ni, hedrar vi våra krigare som offrade sina liv för barn- och barnbarns framtids skull, för fred och frihet.

Foto- Rysslands ambassad

Det är ytterst beklagligt att historieskrivning om det här kriget, såsom åsikter kring slaget vid Stäket, har fortfarande gott om allvarliga misstolkningar inte endast bland ex-fiender, utan även bland allierade. Vi kan inte förbise vissa länders försök att av rent politiska skäl skriva om krigets resultat, ge nya och inte alls objektiva bedömningar av de händelser som tagit drygt 70 miljoner människoliv. Det bekräftar ännu en gång värdet av utvecklingen av kontakter mellan forskare från olika länder, liksom hur oskattbart det är att hitta en historisk konsensus bland annat i sådana komplicerade ämnen.
Jag hoppas uppriktigt att trots alla välkända svårigheter i våra bilaterala relationer, som först på sistone har börjat lösas, kommer företrädare för Sveriges ledning att tacka ja till inbjudan till 75:e firandet av Segerdagen i Moskva och hedra minnet av alla dem som offrat sina liv för hela mänsklighetens frihet.

Foto- Rysslands ambassad

Till slut skulle jag vilja få tacka arrangörer: Kungliga Södermanlands regementes officerares kamratförening, vems initiativkraft hjälper med att bevara minnet av vår gemensamma historia, och alla gäster som samlats här. Tack vare er fortsätter minnet om svenska och ryska krigare att leva!
Jag hoppas att en fortsatt samverkan mellan våra forskare ska lägga grunden till nya kontaktpunkter för våra folk, samt hjälpa att objektivt och på ett nytt sätt titta på vissa felaktiga uppfattningar om varandra som har uppstått under en sådan komplicerad, men lärorik historia av våra relationer.
Tack för uppmärksamhet!

Post Author: rurik