Året är 1941. Det fascistiska Tyskland anföll Sovjetunionen utan förvarning den 22 juni kl 4:00 på morgonen när alla invånare sov och ingen kunde ana att nästa sommarmorgon i deras liv och historia skulle drabbas av ett sådant elände.
Min gammelmormor berättade att människor runt omkring grät och berättade för varandra de senaste nyheterna de hade hört på radion. Runt omkring kändes det fasansfullt, oroligt och obestämt. Alla män kallades omedelbart att packa sina saker och skynda sig till krigskomissariatet, där delades de in i grupper och fraktades till fronten. Kvar i byarna och städerna blev kvinnor, barn och de äldre människorna.
Vid den tidpunkten gjorde min gammelmorfar sin militärtjänst i den sovjetiska armén, det var bara några dagar kvar tills han skulle åka hem, men det blev inte så. Alla män som tjänstgjorde i den sovjetiska armén skickades i första hand till fronten, så också min gammelmorfar. Efter några veckor fick min gammelmormor som inte visste var han fanns, ett brev i form av en triangel, där det stod att gammelmorfar befann sig vid fronten.
Kriget lämnade sina spår: Efter en explosion i skyttegraven tappade gammelmorfar delvis sin hörsel och även synen försämrades betydligt. Några år efter kriget blev han helt blind och inga operationer kunde ge honom synen tillbaka.
Inte bara de som slogs på fronten motstod fienden, även på hemmafronten utfördes ett stort jobb under kriget. Min gammelmormor arbetade på en ammunitionsfabrik där man tillverkade vapen och allt som behövdes till fronten. De arbetade dag och natt, utan att gå hem på flera dygn. De åt och sov på arbetsplatsen. De som inte kunde arbeta på fabriken som t.ex äldre människor, sydde och stickade istället varma kläder till våra soldater på fronten.
När jag tittar på fotografier från den tiden i vårt familjealbum, tänker jag på att min gammelmormor och gammelmorfar också bidrog till den i historien betydelsefulla segern.
