Alina Johnsson Koltsova. Falun, Sverige. Min gammelmorfar Iwan Zelénski.
Min gammelmorfar Iwan Zelénski
På en hög kulle inte så långt från Taganrog finns ett bronsmonument till minne av sovjetiska soldater. Bredvid monumentet finns en massgrav. I denna grav ligger bland annat min polske mormorsfar Iwan Jozifovycz Zelénski. Han stupade den 18e mars 1943.
Före kriget var Iwan Zelénski ordförande i rådet av en *kolchos vid namn ”Röda Maj”, som fanns i Koshehablskogo Krasnodar-regionen. Under våren 1941 spenderade han långa kvällar med att lyssna på radio, ofta bekymrat. När hans fru, min mormorsmor Polina Vladimirovna Zelénska, frågade vad som stod på, svarade Iwan:
- Krig... du fattar, snart blir det krig... !
Iwan Zelénski åkte iväg för att försvara Sovjetunionen under juni månad 1941. Polina grät väldigt mycket när hon fick lov att lämnas av honom. Hans sista ord innan avskedet var:
- Oroa dig inte, Polina. Vi vinner, och jag kommer att återvända... men om inte, så kommer ditt hemland inte att överge dig. Efter segern kommer du och vår dotter att leva väldigt gott.
Min mormor Raisa, Iwans och Polinas dotter, var då bara fyra år gammal.
Iwan Zelénski stred i södra fronten. Han blev först löjtnant, men under den tidiga våren 1943 fick han posten som major. Han var väldigt djärv och orädd i striden. Soldaterna som var med honom hade stor respekt för honom.
I mitten av mars 1943 kom en ny möjlighet till fronten, som var nästan helt obefintligt förr: att skriva brev till sina nära och kära, att få sova ordentligt, att få småprata extra med kollegorna.
Under den 18de Mars red nio kavallerister fram för att se till att allt stod rätt till i lägret. Kommendören för dessa kavallerister var Iwan Zelénski, som själv stod i mitten av dem. De valde att ta lite vila, så de klev av hästarna och småpratade. Iwan Zelénski log och förkunnade:
- Så, vi besegrar nazisterna, jag far hem och visar min stolthet. Och det kommer att bli svårt att tro att jag överhuvudtaget varit med om det här. Inte en enda skråma kommer synas! Ingenting har jag heller som täcker mig. Dessa ammunitionsdårar på vår motsatta sida kan lika gärna ignorera mig!
Bara en sekund efter det flög någonting i luften. Det var en kula, som passerade nära Iwan Zelénski men ven iväg. Men i samma veva ven en till kula. Den träffade honom rakt på huvudet och han föll ned till marken.
Iwans fru Polina fick en dödsannons efter händelsen. Men hon trodde att de som hade sänt dödsannonsen hade misstagit sig och att Iwan faktiskt levde. Men efter kriget kom ett par landsmän till Iwan Zelénski och berättade om vad som hände den 18e mars 1943, och om vilken kämpe han var. Men hon kunde aldrig acceptera sanningen om att hennes man var död. Hos henne var alltid Iwan Zelénski vid liv.
Jag föddes under midnatten mellan 18e och 19e mars 1993 (för att vara exakt, 19e mars), rakt 50 år efter Iwan Zelénskis död. Jag är mycket stolt över att min gammelmorfar var officer, att han gav sitt liv för att bekämpa nazismen, och framförallt för att försvara mitt hemland, trots hans polska härkomst. Jag är stolt över de tappra hjältarna i den sovjetiska armén. Hur många år det än må passera sedan dess, kommer Segerns dag alltid vara en ljus och lycklig dag!
Alina Johnsson Koltsova
Falun, Sverige
A bronze monument lies on a high hill not far from Taganrog. Beside it there"s a mass grave. In that grave, my Polish great-grandfather Iwan Jozifovycz Zelénskirests. He died on the 18th of March 1943.
Before the war Iwan Zelénski was the president of a resolute kolkhoz* called ”the Red May”, that took place in the region of Koshehablskogo Krasnodar. At the spring of 1941 he spent long nights listening to the radio, often frowning. When my great-grandmother, his wife Polina Vladimirovna Zelénska, asked what"s wrong, he answered:
- War... you see, soon it will be war...
Iwan Zelénski went to defend the Soviet Union at June 1941 when the nazis invaded the country. Polina cried a lot when she had to leave her husband. His last words before leaving was:
- Don"t you worry, Polina. We will defeat them, and I will return. But if not, your motherland will never abandon you. After the victory you and our precious daughter will live a good life.
Their daughter, my grandmother Raisa, was then only four years old.
Iwan Zelénski fought in the Southern Front. He became a lieutenant, but at springtime 1943 he became a major. He was fearless in battle. The soldiers who were with him treated him with huge respect.
A new opportunity came to the front in the middle of March 1943, an opportunity that they just couldn"t imagine or dream about before, the opportunity to write a letter to their dear ones, to sleep tight and to chat with the colleague.
At the 18th of March nine troopers rode to the camp, just to see that everything was alright. The commander of the troopers was Iwan Zelénski himself, who was in the middle of them. They decided to take a rest, so they got off their horses and chatted with each other. Iwan Zelénski smiled and said:
- So, we defeat the nazis, I"ll go back home and show my glory. It will be hard to ever believe that I"ve been to this. Not a single scratch will be seen, and I don"t either have anything that could cover a wound! Ignore me, you bullet-fools" party!
And then, just a second after that, something flew through the air. It was a bullet which passed close to Iwan Zelénski, but flew away at the same moment. But at the same time another bullet came from nowhere at the same direction. It hit Iwan Zelénski, right in his head, and he fell to the ground.
Iwan"s wife Polina received a death certificate after the incident. But she believed that the death certificate was a mistake and that Iwan actually was alive. But after the war a few fellow countrymen visited her and told her about everything. They told her about the brave fighter Iwan was and they told her about his death. Polina couldn"t really face the truth that her husband was dead. For her Iwan Zelénski was always alive.
I was born at the midnight between the 18th and the 19th of March 1993, fifty years after Iwan Zelénski"s death. I"m very proud of the fact that Iwan was an officer, that he gave his life for fighting against the nazis, and nevertheless, to protect my former homeland, even though he was Polish. I"m proud of the brave heroes in the Soviet Army. It doesn"t matter how many years will pass since then, and no more or less the 9th of May 1945. The day of the Victory will always be a bright and glorious day!
