Top1 Top2 Top3 Top4 Top5 Top6 Denj Pobedy
 15 Augusti 05:44     
Ryska TVsändningar från Stockholm i Internet
Nyheter
Elektronisk tidning (bara på ryska).
Tävling "Segern genom nära och käras öden"
Kalendarium
Arkiv
Vår organisation
Boken. Sverige: Enkelt, nyttigt, bekvämt. Hur man överlever i ett välfärdsland.
I Sverige, om Sverige
Ryssar i Europa.
Ryska konstnär, författare, artister i Sverige
Sverige: hjälp för ryska barn
I Ryssland, om Ryssland
Affärskontakter.
Förslag om samarbete
Fotogaleri
Länkar
Ha en bra dag!
Annonser
Ryska riksförbundets i Sverige ordförande
Lioudmila Siegel
Tel: +46 (0)73 726 6390
E-mail:
nordicbook
Tema modersmål
RussianIreland
Aipea
Financial Control
eursa
Efron
Italia
Nyheter / Tävling "Segern genom nära och käras öden" / Stefan Nyström. Segern genom nära och käras öden
Stefan Nyström. Segern genom nära och käras öden

Segern genom nära och käras öden
Av Stefan Nyström 9B
          Alfaskolan
 
Andra världskriget
 
65 år sedan den Stora Segern
 
 

           Det har gått många år sedan den hemska tiden då det mullrade explosioner, bombades städer, och så många människor offrade sina liv under den fruktansvärda kampen mot Nazityskland. Sovjetunionen blev attackerad i juni 1941. De värsta slagen ägde rum utanför Moskva, Kursk, Stalingrad och andra hjältestäder. Oerhört många människor svalt ihjäl under belägringen av hjältestaden Leningrad. Oavsett allt detta kunde fascismen inte krossa det tappra folket. Nazityskland besegrades i maj 1945.

            Den 9 maj firar vi Segerdagen och år 2010 är det 65 årsjubileum till den Stora Segern. För oss ungdomar är det kanske en aning svårt att föreställa sig hur brutalt det kriget var. Men vi har möjligheter att läsa böcker och se på olika dokumentärer och spelfilmer om den tiden, där det utförligt står om krigets fasor och det storslagna folkets mod som krigade för Fosterlandets frihet.

 Vi kan så klart lyssna på historier om våra nära och käras hjältedåd under kriget: det finns ingen familj i f.d. Sovjetunionen som inte blev drabbade av den hemska tiden på ett eller annat sätt. Varje familj har sina egna hjältar. Kriget härjade i varje hem.

            Min gammelfarfar Petr Lobanov drog ut till fronten som en 25-årig löjtnant. Han var stridsvagnsbataljonschef, stark och modig.

Han och hans bästa vän var mycket kända hjältar. Den goda vännen blev även förebild för huvudpersonen i en av de mest kända Sovjetiska spelfilmerna om kriget. Den modiga stridsvagnsföraren Lukonin i filmen ” Parenj iz nashego goroda” (”Grabben från vår stad”) är egentligen min gammelfarfars vän. I filmen beskrevs han och hans goda och trogna vänners heroism.

            Min gamla farfar Petr var stolt över att ha överlevt efter att några gånger brunnit i nedskjutna stridsmaskiner. Han har bytt 9 stycken under hela krigstiden och i sin sista nionde stridsmaskin gick han in i Berlin för att anfalla Riksdagshuset. Segerdagen firade han redan som kapten med militärkappan täckt av medaljer och orden. Han var svårt sårad och brännskadad eftersom han många gånger nästan brunnit ihjäl i sin stridsmaskin. Han hade många splitterskador.

När min mamma var liten såg hon hur han plågades av plötsliga smärtor i ryggen. Hon var jätteledsen att se det. Då brukade farmor förklara att det är bombsplitter och granatskärvor som rör sig i hans kropp. Min mamma var liten och kunde inte förstå vad det var för konstigt som rörde sig i farfars kropp.

            Hans fru, min mammas farmor Zinaida Lobanova hade sin egen personliga historia i samband med andra världskriget. Hon var gravid när kriget började och skulle födda min morfar i december 1941.

Hösten 1941 var en väldigt spänd och forcerad perioden för Moskva, då fascisterna närmat sig så nära huvudstaden att de kunde se  katedralkupolerna i Kreml i sina fältkikare.

Hon var bara 18 år gammal och trots att hon var gravid av alla krafter tillsammans med de andra grävde skyttegravar och pjäsvärn för att inte släppa fienden in till sitt älskade Moskva.

             När det var dags att födda barn hörde Zinaida hela tiden under förlossningen ett fruktansvärt ljud av militära flygplan och bombmuller. Ute på gatan lät alarm och hördes ljud av marscherande soldater och åkande stridsvagnar. Hon var så rädd att det var tyskar och att de snart skulle rusa in i hennes förlossningsrum. I skräck tycktes hon höra tyskt tal i korridoren.

Trots allt det hemska samlade hon krafterna och min morfar var född. Han föddes den 6 december 1941 och den dagen firar folket som fiendens nederlag vid Moskva.

             Min morfar fick sitt namn till den segerns ära. Den dagen hördes den legendariska Jurij Levitans röst på radio som informerade från ”den Sovjetiska Informationsbyrån” att fienden drog sig tillbaka från Moskva . Det var en storslagen glädje för folket som kände stolthet för sitt heroiska land! Min gammelfarmor gav på en gång sin son namnet ”Slava”, som betyder ”ära”. Det gjorde hon till Röda Arméns ära, som räddade hennes och hennes lilla sons liv.

             På det fantastiska viset fick min morfar sitt namn och han är väldigt stolt över det. Det var intressant att min gammelfarmor alltid hade drömt om att kalla sonen för Dmitrij, men den storslagna seger vid Moskva gav pojken ett annat, ”historiskt” namn, som kunde höras överallt på den tiden: på radio, på gator osv. Med ordet ”ära” hedrades den heroiska Armen och det Sovjetiska folkets mod och patriotism både vid fiendens front och vid hemfronten.

           Min gammelmorfar Viktor Petrov fick inte dra ut till fronten eftersom han var tvungen sätta sig i spetsen för kullagertillverkningen i den första statliga kullagerfabriken i Moskva. Under kriget jobbade man hårt vid hemmafronten för att förse armén med vapen, kanoner, pjäser, övrig utrustning osv. Alla jobbade med motto ”allt för fronten, allt för seger!” och patriotismen från hemmafrontsarbetare var osannolik.

          Viktors fabrik precis som de alla andra jobbade dygnet runt utan avbrott och gjöt kullager för stridsmaskiners larvband och kanoner. Sedan levererades de till Moskvas fabrik ”Hammaren och skäran” som tillverkade själva stridsvagnarna.

Samtidigt var man tvungen att jämt plocka brandbomber från fabrikens tak för att skydda den och bevara en oavbruten produktiv kullagertillverkning. Folket tänkte inte på sig själva utan bara på hur de kunde bidra till segern och hjälpa sitt Fosterland för att tillfoga fiendens armé ett nederlag.

           Viktor var född i Sokoljniki i Moskva och detta område var då känd för sina djärva ungdomar. Hans bror Boris var en riktig överdängare. När andra världskriget började rymde han hemifrån och tjuvåkte med tåg från Moskva till Svarta havets kust. Boris var lika gammal som jag, 15 år och hade alltid drömt om att vara en sjöman.

Han bestämde sig att förverkliga sin dröm i den svåra krigstiden.

              

Hans mod och målmedvetenhet  gjorde djupt intryck på besättningarna i Svarta havets flotta. Han var tagen till ett militärfartyg som skeppsgosse och hans dröm förverkligades. Han var jättelycklig!

            Vår familj har mycket att vara stolt över. Modet av vår familjs hjältar är exemplariskt för mig. Tyvärr lever ingen av dem idag. Det är väldigt sorgligt.

Krigsveteraner blir äldre för varje år och det är inte så många som är kvar i livet nu. De som lever är nästan 90 år gamla.

Jag önskar mig att de aldrig ska dö.
Segrare får alls inte dö !
 
 



 Sök på webbplatsen


 
 

 Srkiv här din e-meil adres så får du vår tidning

Email


 
 

Annons:
BlogRURIK
Rys amb
«Русский мир – память сердца»
averkiev konsul
victor
Yoga
Pankratov
Общество Привет
Utbildning Semenova
Folksam
moudaris
Annons: