Tengiz Adamashvili. Tyska skolan. Stockholm. Ett evigt minne.
Tengiz Adamashvili
Tyska skolan
Stockholm
Segern genom nära och käras öden
Ett evigt minne
I år firas 65-årsdagen av den Stora Segern över Nazismen och Nazisternas Tyskland. I våran familj, firar man alltid den 9. Maj med en speciell känsla. Jag är född i Moskva och är 14 år gammal. Jag har hört mycket och har läst mycket om Den Stora Segern, och även om jag just nu bor i Stockholm och går i Tyska Skolan, så känner jag en stark koppling till mitt faderland och allt som händer där.
På en av geografitimmarna i slutet av halvåret, lovade läraren att han skulle visa oss något intressant. Ljuset släcktes och på TV:ns skärm i klassen såg man en ung flicka eller, rättare sagt, hennes händer som skapade fantastiska bilder och animationer på ett bord med sand. Allt detta visades i studion på en väldigt stor bildskärm. När jag såg detta, kom jag ihåg hur jag en gång såg henne i ett TV-program. Jag blev väldigt rörd när jag såg henne uppträda. I klassrummet var det dödstyst. Med hjälp av sandanimationer skapade flickan bilder av Andra världskriget. Bilderna ändrades hela tiden. Varje bild räckte in i själen som om den ville säga: ”För de stupade, för fäderna och bröderna, som inte kom tillbaka från kriget, som inte fick se hur deras barn växer och för de ouppfyllda drömmarna…” Ingen av mina klasskamrater visade likgiltighet till det som hände. Några sekunder teg alla och var under stort intryck av det som de nyss såg. Så gick denna geografitimme i Stockholm. I Tyska Skolan…
Det finns inte en enda familj som inte blev drabbad av kriget. Jag skulle vilja berätta om min gammelgammelmormor, Maria Iosifovna Strogova. Hon var teatersömmerska och under kriget jobbade hon på hemmafronten. Maria Iosifovna berättade mycket för min mamma om hur svårt människorna hade det i de bittra åren. En väldigt viktig och stor insats för besegringen av fienden var folkets arbete på hemmafronten. Folket smidde ”Den Stora Segern” på hemmafronten. Min gammelgammelmormor sydde camouflagekläder och utrustning för våra soldater. Ibland fick hon arbeta många dygn i sträck utan sömn men hennes och det ryska folkets tro på segern och kärleken till sitt fosterland var av stor hjälp.
I Maria Iosifovna Strogovas biografi fanns t.o.m. arbetet på ”Mosfilm”, som under krigsperioden var evakuerat till staden Alma-Ata i nuvarande Kazakstan. Där jobbade hon tillsammans med den berömde regissören Sergej Eisenstein, med skådespelarna, Nikolaj Cherkasov, Michail Zharov och många andra. I början av kriget åkte hennes son, Vladimir Strogov, till krigsfronten, han deltog senare i forcerandet av floden Vissla.
En gång berättade min mamma om en händelse som hon ett flertal gånger hörde från Maria Iosifovna Strogova. Det var under inspelningstiden av Sergej Eisensteins film, ”Ivan Groznyj”. Nikolaj Cherkasov, som spelade huvudrollen, kom till Maria Iosifovna för att prova på en tsarklädnad. Maria Strogova hade inte hört ifrån sin son på länge och därför var ledsen och desperat vid den tiden. Efter några minuter kom en kvinna in i rummet med ett brev från krigsfronten. Det var ett brev från sonen! Nikolaj Cherkasov som rökte pipa, sade: ”Ser du, så snart ni började klä på mig, så hittades sonen!”
Vladimir Strogov kom tillbaka efter kriget och tjänade sitt land, trots förstörd hälsa (följderna till att han fick stå i Visslas iskalla vattnet). Han var en duktig ingenjör och en väldigt bra människa. Min mamma hade tur att träffa honom när han var vid liv.
Jag tror att minnet från dessa svåra och heroiska år är viktigt för nutidens generation. Det är förskräckligt att ens tänka på vad som skulle hända om inte Nazistiska Tyskland inte hade blivit krossat. Jag vill vara på något sätt lik dessa människor som offrade allt för räddningen av mänskligheten. Ett evigt minne av dem…
