”Dans på ros och törne” (Sollentuna, Vudya Kitaban 2005) utspelas i Stockholms postsovjetiska emigrantmiljö. Glimtar ur ryskt föreningsliv, rysk ortodox kyrkomiljö, gatumusikernas tillvaro, de hemlösa illegala invandrarnas liv värvas med berättelsen om ryska öden från 1950-talets Stockholm. Elena Dahl som själv kommer från Ryssland, var under 1990-talet engagerad i ryskt kultur- och föreningsliv i Stockholm. Hon publicerade två berättelser ur ryskt emigrantliv samt en diktsamling (”Sommartid och vinterklockor”, Stockholm, Serum 1999). Ett utdrag ur romanen kom i tidskriften Serum 13/14 2002.
Elena Dahl bor i Huddinge sedan 1980.

Här kommer ett kapitel ur Elena bok, som kommer i januari 2005. Förlag Vudya Kitaban (Sollentuna).

ÅRSMÖTE
Ingen sammankomst var som alla andra, men människosuset inne i ett stort rum med två fönster mot Stora Nygatan i Gamla stan gick inte att ta miste på. Ryska klubben var än en gång samlad till fest med ett sång- och musikprogram. Sedan skulle man ta lov och återkomma till en ny vårsäsong med fredags¬sammankomster, lördagsvandringar i stan, söndagsbio och en tvåspråkig nyhetstidning för medlemmarna, med program, annonser och en litterär bilaga. Eller så skulle det inte bli någon ny säsong. Sanja, klubbens drivmotor, ville lämna styrelsen. Efter konserten skulle det vara medlemsmöte med nyval. Alla medlemmar som orkade stanna efter klockan nio denna fredags¬kväll var välkomna, löd kallelsen som i laga tid skickats till samtliga. Men vem brydde sej? Varför denna byråkrati? Ville man stänga klubben, vem kunde göra något åt det? Att hålla möte… Det är nog de våra som tog med sej sovjetbyråkratin, det kan inte vara svenskarnas krav. Låt framtiden utvisa om detta är vårt sista möte med te i plastmuggar, kex och generöst tilltagna hembakta kakor. Serveras rödvin? Ja då måste det vara sant, då är det sista nattvarden, och nog är det Judas som grinar i hörnet. Varför har inte Vladik sin musikmaskin med sej i dag? Han skulle kunna överrösta vilken musiker och vilket möte som helst för att bli invald. Vad säger Ni, vill han inte? Inte utan Sanja? Varför inte? Ja, det är klart att det är hon som gör jobbet, så är det ju alltid. Hon vill sparka honom? Det är klart, man kan vara utan honom och hans maskin, men om inte Sanja heller vill, varför skall man då gå på möte? Välja nya människor som ska ersätta de gamla, ja men vem kan ersätta dem, vem jobbar gratis idag? Jobbade de verkligen gratis? Ja, det är där skon klämmer. De jobbade nog inte gratis men deras bidrag kanske ströps… Därför vill de avgå. Eller så håller de inte sams, vilken skam, att stänga vår klubb, bara för att styrelsen inte kan hålla sams! Men å andra sidan, när har de våra någonsin hållit sams, Marja Jakimovna, jag undrar bara? Var det på helige Vladimirs tid? Nej, inte då heller. Vladimir försköt Rogneda, det var storpolitik förstås, men storpolitik har vi i vår klubb också, inte sant? Hade jag vetat detta skulle jag inte kommit hit. Min dotter behöver mej. Hon kan inte gå ut och handla ens. Hon tar inte sin babypojke till butiken bland alla snoriga ungar. Vad säger Ni, spädbarn har motståndskraft? Det må så vara. Men min Vika går bara till parken, tre timmar om dagen, en långpromenad för mor och barn är det allra bästa. Handla får jag göra, hennes Stanley jobbar sent. Att hjälpa till, jobba i styrelsen? Nej, det får räcka att man betalar trettio kronor för att komma in. Tro mej, Elizaveta Zacharovna, man skall inte engagera sej, förr eller senare slutar det illa. Ja, även i kyrko¬församlingar, för om man inte kan hålla sams där, vad ska man då säga om de världsliga? Tro mej, jag vet. Vill Ni stanna, eller ska vi gå? Jaså, inte det, det är klart, man har ju betalat, det är sant, mötet är bara för dem som vill men de har te kvar, en mugg till, sen går vi en promenad. Ska Ni med tunnelbanan?
Men det var inte bara klubben som skulle stängas. Någon tog Sanja om midjan.
- De stänger biblioteket. Inga pengar till hyran. Bidragen ryker. Kyra Geztners stiftelse… Ja, du vet…
- Angelina…
- Vi får inte längre några pengar. De tycker att det händer för lite. Men jag hinner inte om jag inte själv sitter där. Jag jobbar på fritis och städar extra, de där människorna som arbets¬förmedlingen skickar gör inget om man inte håller efter dem….
- Men vi får om vi tar över.
- Du vill bara ta över. Eller är det Vladik och de andra? Varför skall vi inte jobba tillsammans i samförstånd istället för att bråka och splittra oss i en massa småföreningar? Både biblioteket och klubben, det är samma människor som lånar böcker som kommer hit. Du ser dem kanske lite oftare. Men det beror bara på att du själv är här oftare än vad jag är på biblioteket.
- Äsch, det vet du väl. Du och jag kan aldrig göra någonting tillsammans. Men det hjälper inte. Jag tar inte över någonting, jag går. Jag vill bara vara privatperson med jobb, familj och en trädgård på landet.
- Träffar du fortfarande den där cyklisten? I din ålder? Du vet, när man har fyllt femtio skall man inte tänka på sånt. All energi går dit.
- All energi kommer därifrån.
- Vi glömmer det. Men Geztnerska stiftelsen…
- Jag har pratat med dem. Det är inte biblioteket de inte gillar. De gillar inte er. Tycker inte att Junona och du har åstadkommit något av värde under tiden ni hade pengarna till hyran. Magnolia bestal ni mer eller mindre. Hon kommer inte tillbaka. Dosifej körde bort Dinah. Det funkar inte.
- Ja, men det var innan han åkte på turné i Israel! Han är inte mot judar längre. Ikväll spelar han så han kan inte komma själv, men han hälsade att han så gärna vill att du kommer tillbaka. Vi gör något riktigt fint tillsammans, ett helt kulturhus med bibliotek, klubb, filmvisningar, och musikaftnarna tar Dosias ensemble hand om!
- Jag går, sa jag. Det är för mycket med allting. Jag är glad att Dosia och du är tillsammans igen, men jag vill möta våren i skärgården utan att tänka på klubbar, styrelsemöten, bibliotek, konflikter, bråk… Lycka till.
Denna sista afton lyssnar man på Olenas sång. Hon sjunger på ukrainska, ryska och esperanto. I brist på Vladiks maskin togs en gitarr fram, och Magnolia ackompanjerade. Lyssna på den smäktande sången om modern som inte kunde sova av oro för sin älskade son - det är sista gången. Det är det även för Olena, som är på väg att gifta sej. För andra eller tredje gången? Vad spelar det för roll. Mannen kommer inte att tillåta henne vad som helst. Han vill att hon i fortsättningen sjunger hemma för deras gäster, han ska ackompanjera, han sjunger själv, de är ett vackert par - men hon får inte sjunga för publik, detta är den sista gången. Någon snyftade till, och Sanja såg sej om. Aviv satt bakom henne, klädd i orange skjorta. Han höll en plasttallrik med en mugg vin och en bit kaka i sin vänstra hand, och torkade näsan och ögonen med en servett.
- Alexandra Dmitrievna, med förlov sagt. Jag ber om ursäkt. Jag tänkte på min mamma. Hon fick en kristlig begravning, jag gjorde vad jag kunde. Men allt det andra, Alexandra Dmitrievna...
- Är Ni kvar i stan?
- Jag är kvar. Det blir snart varmare. Jag har redan fått jobb men kan inte börja än. Men det lönar sej inte att åka hem. Det är högkonjunktur.
Aviv slutade snyfta. Det var nästan som om han varken ville äta eller dricka så länge ordet "högkonjunktur" hängde i luften. Men inga ord gör det i evighet. Olenas nya sång "Marusia ett-tu-tre, min sköna, vilar i det gröna, äter mogna söta bär…" fick honom på andra tankar. Han stoppade den blöta servetten i byxfickan, tog kakbiten i sin lediga hand, bet försiktigt av en-för- icke-hungriga lagom munsbit, lade tillbaka resten på tallriken och sköljde ner tuggan med lite rödvin. Olena sjöng sin sista sång författad av en nära vän: "Jag känner eldens ärlighet, den är deltagande och riktig…" Sanja lyssnade. Det var så hon ville minnas sin klubb - men mer buller tvingade henne att titta mot dörröppningen. Där stod Harry Kantrad med några pärmar på armen. De innehöll protokoll, dagordningar, brev och allt som utgjorde klubbens byråkratiska historia. Vladik satt på sista bänken och samtalade med en rödhårig kille som aldrig varit med förut. Sanja suckade och tänkte på att det var dags för möte, det var sent men vad ska man göra? Hade man utlyst det för sej skulle inte en människa ha kommit, nu kommer åtminstone några nyfikna att stanna, de skandallystna, eller bara ensamma. Applåderna dånade. Sanja gick fram till Olena och Magnolia, gav dem varsin ros, tackade dem och publiken och utlyste årsmöte om en kvart, öppnade fönstren och gick sedan för att prata med Harry. Men då såg hon att Lelja och Jefim var på väg hem. Hon följde dem till den trånga garderoben och sedan till trappan. Genom dörren mot trappterrassen såg hon att Vladik och den rödhårige redan var där och rökte.
- Ska Ni gå? Nej, det är klart. Det blir inget roligt nu.
- Årsmöten är aldrig roliga.
- Bra att ni kom den här gången också. Vänta, jag hämtar solfjädern och går ut med er en stund.
Sanja gick in igen, letade reda på sin väska och kom tillbaka.
- Här är den, tack för lånet. Den passade jättefint, äsch, nej, ingen tog kort. Men jag ville hela tiden fråga en sak. Hur gick det med Olga? Charita spådde att Olga skulle få träffa Lelja igen?
Jefim hade än en gång kommit till ryska klubben i sällskap med sin mor. Hon skulle i år fylla nittio. Hennes glesa grå hår var prydligt uppsatt, dagen till ära.
- Ja, det berättades så. Men nog kom hon till oss så småning¬om…
- Min son... min son svarar för mej. Är du hans nya käresta?
- Nej, Elena Anatoljevna. Men vi är goda vänner.
- Min son svarar. Är du hans nya käresta? Vad ska hans hustru säga?
- Nej, kära Elena Anatoljevna, jag är inte det. Men jag ville fråga en sak, när kom Er mamma till Sverige?
- Min son svarar. Han har en ny käresta, men vill inte berätta vem det är. Han har alltid berättat allt för mej. Vad ska hans hustru säga? Har du tänkt på det?
- Min mormor kom 1969, sa Jefim. Hon kunde ha kommit tidigare, när familjeåterföreningen blev tillåten, men hennes pass var borta.
- Tappade hon det?
- Nej, det var Charita som tog det när hon rotade i mormors papper, det var ju hon som såg till att mormor försvann från Moskva. Var det verkligen nödvändigt? Ingen vet. Hon var bevakad, men det är inte alls säkert att de ha skulle arresterat henne, ingen kan säga det idag. Mor tog de för att de hittade Vaskas pass på karelska tundran, bara några meter från finska gränsen.
De visste inte ens att hon hade ett svenskt pass, de ville bara veta allt om Vaska och sedan skicka henne till något kanalbygge. Mormor var hemma en kort stund innan hon gick under jorden, hon skulle klä om till zigenerska för Charita ville ha det så, hon letade efter sitt pass men fann det inte. Charita tog med sej sin syster till Sverige när hon skulle återförenas med Vaska, på mormors pass givetvis. Det var ny personal på svenska ambassaden, Charita lyckades dupera både dem och de ryska myndigheterna. Vet du vem som följde med dem? Vaskas far. Han dök upp en dag, satte sej vid matbordet och ville bli serverad. Efter trettioåtta år. Det sägs att han var i Kina, gick tillbaka över gränsen frivilligt för att inte bli utvisad av Mao, men åkte fast och hamnade i ett läger. Han klarade sej bra, han var minst lika duktig på att spela som Vaska. Den dag han kom tillbaka skulle han förstås bli serverad mat i sitt hem! Med andra ord, han gick bara in och satte sej. Han ville inte besvära familjen med brev som han ändå inte kunde skriva. Mormor fick slåss i åtta år för att bevisa att det var hon som var Olga Reyer. Vid denna tid levde hon under falskt namn i Leningrad. Under belägringen fanns döda på gatorna, så hon tog pass och ransoneringskort ur en död kvinnas väska.
- Vilket öde.
- Ja, och vet du vem den första hon såg i Sverige var?
- Charita och hennes syster?
- Nästan rätt.
- Vaska och hans balalajka?
- Nej, bara Vaska. Balalajkans turgudinna lämnade honom i sticket - som han lämnade min mor. Han tjänade allt sämre, den rika änkan tröttnade på honom, han började supa. För att klara livhanken blev han stadsbud. En vacker morgon kom han på Centralen med sin kärra, och då ser han mormor med pick och pack och oss som tar emot med kramar. Tror du han gav sej? Inte han inte, han struntade väl i att hela släkten var på plats - tre sysslingar till mamma, med sina familjer, plus ett gäng från Penza, de kom några år före min mamma. Gud nåde den som kallade dem immigranter, de var repatrierade svenskar hela bunten. Som sagt, det struntade Vaska i. Han lastar på sin före detta svärmors grejer, sätter henne överst och kör iväg bara. Mormor skriker, förbannar honom, men han kör henne ända upp på Söder och lastar av hela härligheten framför vår sybutik. Han kör så fort att jag och mor inte hinner med, vi springer efter och skriker, hunden skäller – en gammal hund, Sjarik hette han. När de är framme lyfter han ut mormor, kramar om henne och viskar i hennes öra: "Nu har jag tagit Er till det tre gånger nionde landet, mor lilla!", gör honnör och avtågar. Sedan vänder han sej om och säger: "Jag beklagar, Madame, att jag i min egenskap av en schangtil man är förhindrad att än en gång fria till Er högt ärade dotter! Noblesse oblige! Det finns yngre än hon, och rikare också! Farväl, min sköna, och låt brödkniven ligga snällt i lådan. Hälsa din Väinämöinen. Han om någon har kämpat som ett lejon på hemmafronten förstår jag. Jaså, vinterkriget? Du skojar. Frivillig? Oh, i all ära. Dekorerad till och med, va? Fan, det är inte jag, om man inte räknar blessyrerna från krogen.” Mor och mormor ropar på polis, polisen kommer, Vaska blir antecknad. Nästa dag får han sparken från stadsbudsfirman. Men han tyckte att det var värt det.
- Min son svarar. Min hjärtevän är död. Min mamma är död. Vaska Chetnikov anatema förbannad.
Det var dags att gå in. Sanja såg från gatan att Harry höll på att stänga fönstren.
- Är mötet behörigen utlyst?
- Vse polutjili vo-vremja priglasjenie na sobranie?
Mötet har börjat. Trots att Harrys kunskaper i ryska inskränkte sej till alfabetet och ett tiotal fraser brukade han hålla i årsmötena när Sanjas roll var tolkens. Alla tyckte att mötena var trista och onödiga utom just detta. Ett tjugotal medlemmar och ett antal icke-medlemmar stannade kvar trots att klockan var över nio. Efter tre års ordförandeskap som Sanja använt till att skapa ett anspråkslöst ställe dit vanligt folk kunde gå varje fredag kväll och varje söndag förmiddag under en lågkonjunktur för att trivas med sej själva, umgås, och lyssna på inbjudna gäster, ville hon ha papper på att allt gått rätt till vid hennes avgång. Samma människor som med glädje lyssnade till musik och föredrag eller såg brottstycken ur teaterföreställningar var förvånade: Varför ska allt detta ta slut? Varför står denna karl och pratar om sånt som inte intresserar någon?
- Är röstlängden justerad?
- Sostávlen li spísok tjlénov klúba, obladájusjtjich právom gólosa?
- Det borde du veta själv, flicka lilla. Fråga inte oss, klockan är mycket.
- Nu går vi över till dagordningen.
- Perechódim k povéstke dnjá.
- Som på den gamla goda sovjettiden! Skäms ni inte?
- Kan vi därmed bevilja styrelsen ansvarsfrihet?
- Osvobozjdáetsia li nýnesjnee pravlénie ot otvétstvennosti? Nog borde det vara straff på att tvinga folk att sitta så här. Är det inte bättre att tacka dem snabbt, rösta för de nya om det nu finns några och sedan gå hem? Sanja satte sej och läppjade på det svala teet ur plastmuggen. Tepåsen slog hon in i en servett som hon placerade på ett sidobord där det fortfarande fanns tomma termoskannor och vinflaskor, smutsiga muggar och glas. Ingen hade brytt sej om att städa medan hon var därnere och pratade med Lelja och Jefim. Nonna, klubbens viceordförande, föredrog den korta verksamhetsberättelse som Sanja skrivit på ryska och svenska kvällen innan. Hon lade till några ord som inte fanns i berättelsen om antalet aftnar som klubben ordnat. Enligt stadgarna skulle varje möte vara en kulturell aktivitet. Film visades på söndagarna med hjälp av studieförbundets projektor, övriga kulturprogram bjöd på skådespelare från de bästa ryska teatrarna som hoppades tjäna lite extra när de ändå var på turné i Stockholm. Unga lovande sångare, kända författare, specialister i olika ämnen så som rymdforskare och kända astrologer, och så musikerna förstås. Det var höga siffror för en svensk kultur¬förening. Ja, Nonna tackade faktiskt Sanja. Så skönt det nu skulle vara att bara buga sej för dem alla och gå som en fri kvinna, resa hem till landet, göra en brasa, sträcka ut sej i sängen... Nej, inte än. Mötet måste fortsätta, Vladik ska avslöjas, sparkas ur styrelsen. Det är bra läge för det, han trodde ju inte att Sanja någonsin skulle gå. Mötet avbröts av brandvarnarens tjut. Det drog upp rök från trappan dit den rödhårige försvunnit en stund tidigare - men där hade de räknat fel. Medlemmarna i Stockholms ryska kultursällskap lät sej inte rökas ut från sitt eget årsmöte, inte nu när man väntade sej en riktig skandal. Och rökas ut av vem? Av Lille Fan Tjertkov, den yngling som under de senaste tio åren av sitt liv bott i Stockholm och åkt ut och in för inbrott och misshandel och som i ryska kretsar låtsades vara torped. Hyrd av Vladik för en flaska vodka ordnade han en liten brasa på en avsats i trappan där rökning var tillåten, inte för stor dock - meningen var att inte väcka grannarnas uppmärksamhet. Tjertkov, kallad Lille Fan, försvann när han hörde brandlarmen i lägenheterna ringa unisont, efter att först ha tagit ett lätt struptag på Vladik i utpressningssyfte. Vladiks hustru Lara kom genast med flaskan som han vant stoppade innanför jackan. Harry Kantrad gick ut i trappan för att se vad som stod på, och fick av ett par grannar höra att det var papper som fattat eld bland fimparna, och återvände med lugnande besked. Medlemmarna satt kvar, också Vladik, nu en flaska vodka fattigare. Han slog om taktik, och började ställa frågor för att trötta ut församlingen. Delvis segrade han, för hälften av de trogna såg ingen mening med att stanna kvar, men den återstående hälften lät sej slussas till beslutet att välja en ny styrelse där varken Vladik, Lara eller Sanja ingick. Sanja ställde inte upp för en tredje mandatperiod. De kvarvarande mötesdeltagarna insåg att det var det som var skandalen - men vem orkade bry sej? Lite sent för sånt. Och förresten - hon går i alla fall, vad man än säger. Vägen mot våren var fri, brandröken långt bakom henne. När mötet var slut var klockan redan kvart över elva. Sanja lämnade Harry som väsnades om maffiafasoner och faktiskt var en aning rädd för att Lille Fan Tjertkov skulle komma tillbaka - som om han skulle göra det gratis. Harry ensam skulle återställa rummet, vädra och diska, det var ett av de få tillfällen han närvarade under sin halvårslånga praktik betald av Arbetsförmedlingen. Innan Sanja gick tittade hon för sista gången in i kontorsrummet, behängt med affischer från alla års kulturprogram. Hon packade in ett par odiskade termosar som var hennes, och tog med sej ett par böcker dedicerade till henne personligen. Det sista hon gjorde var att läsa ett meddelande på telefonsvararen att ryska klubben höll jul¬stängt.