Ryska museet i St Petersburg från upprättandet till nutiden. Full inspelning av Tatiana Ilyinas webinar av den 17 februari 2021
Ryska museet ligger i Mikhailovsky palatset, i centrumet av Sankt Petersburg. Dess förste ägaren var storfurste Michael. Här kan ni se fasaden av museet som besöks av turister från hela världen.
Här ser ni museums komplex från fågelperspektiv, det inkluderar en hel del enstaka byggnader. De vackraste palatsen av Sankt Petersburg har också blivit museets delar. Framför palatset ligger Konsttorget och bakom det finns en gammal park med urgamla ekar, där turister tycker att vandra sig. Ännu längre finns Kristi uppståndelse katedral, även känd som “Kyrkan på blodet”.
Ryska museet grundades av kejsaren Alexander III. Från första början fick det namnet av Ryska museet. Alexander III ärvde tronen efter den tragiska döden av hans far Alexander II som mördades av terroristerna. På den här platsen byggdes senare Kyrkan på blodet.
I Ryska museet finns det många tavlor med denna vackraste kyrka av Sankt Petersburg. En av dem visar projektet av katedralen som då var inte även uppbyggd. Kyrkan på blodet ligger på en av de vackraste gatorna av Sankt Petersburg.
De vackraste palatsen i Sankt Petersburg har blivit filialer av det Ryska museet. Mikhailovsky-slottet och Mikhailovsky-palatset är nämligen olika byggnader, Mikhailovsky-slottet har en medeltid stil och byggdes för kejsaren Paul I. Till höger om slottet kan du se sommarträdgården. Den har en mycket vacker gjutjärnsgaller och skulpturer och älskas både av stadens invånare och turister.
Även när det ägdes av storfursten Mikhail Pavlovich, blev Mikhailovsky-palatset förvaringsplatsen för hans privata konstsamlingar som blev senare en del av Ryska museet. Mikhail Pavlovich samlade bland annat verk av ryska konstnärer. Till vänster ser vi honom själv i en av palatshallarna fyllda med målningarna, och till höger finns en gravyr från 1800-talet som visar hur Mikhailovsky-palatset såg ut då.
Representanter av olika stånd kunde besöka Alexander IIIs museum, även bönder som hade nyligen befriats från livegenskapen. Fram till 1861 ägdes ryska bönder av adelklassen. Nu när de blev fria människor kunde de även besöka Ryska museet. Målningen av konstnären Alexander Gavriltsev avbildar en bonde med familjen på besök i museet och en vaktmästare som förklarar hur man ska titta på tavlor. På väggen utställs porträtten av unga Alexander III och hans fru, den danska prinsessan, som blev så småningom den ryska kejsarinnan.
Alexander IIIs porträtt skapades på 1800-talet av ledande ryska konstnärer. Här kan du se ett porträtt som målades av Ivan Kramskoj. Alexander III var lång och stark. Till höger finns ett monument av honom som skapades av skulptören Paolo (Pavel) Trubetskoy. Monumentet står på innergården av Marmorpalatset som idag är också en del av Ryska museet.
Alexander III steg upp på tronen efter hans fars död. Hans äldre bror som var arvprinsen och skolades för att ärva tronen dog. Den danska prinsessan Dagmar skulle ha varit gift med honom men det gick tyvärr inte. Alexander och prinsessan Dagmar tog tillsammans hand om den döende prinsen och blev då förälskade.
De gömde sina känslor. Dagmar var i offentlig sorg och Alexander III i detta läge kunde inte visa sina känslor. Senare överenskom de danska och ryska kungafamiljerna om deras allians. Så skapades en mycket glad och kärleksfull familj.
Prinsessans porträtt, som ni ser här, utställs i Ryska museet. Hon blev den ryska kejsarinnan under namnet av Maria Feodorovna. Enligt traditionen accepterade alla utländska brudgummar och brudar den ortodoxa tron och tog ett nytt ryskt namn. De generiska kvinnliga namnen av den ryska tsarfamiljen är Maria, Catherine och Elizabeth. Brudarna kunde välja ett av dessa namn, och Fedorovnas patronym kommer från ikonen för Guds moder Feodorovskaya, en relikvie av Romanovdynastin.
Tillsammans med frun besökte Alexander III ofta Danmark, och danska konstnärer skapade också porträtt av det kungliga paret. Här kan ni se tavlan av Laurits Tuxen. Det visar den danska kungafamiljen och i centrumet står Alexander III med Maria Feodorovna. Till höger finns en skiss till samma porträtt som visar den unga familjen. I Danmark började Alexander III samla konstverk. Först var det kinesiskt porslin och danska konstverk. Senare började han med måleriet, främst ryskt.
Här kan ni se ett porträtt som målades i Danmark av Valentin Serov, den välkände ryske konstnären. Skissen till porträttet visar Alexander III i en dansk vaktuniform på bakgrunden av havet och flaggorna. I det slutliga varianten står kejsaren på bakgrunden av slottet. Skissen finns i det Ryska museet i Sankt Petersburg, och den sista versionen finns i Köpenhamnsmuseet.
Anichkov-palatset blev Alexanders och Maria Feodorovnas familjehem. Det är belägen på en av stadens kanaler. Det finns många vattenleder i Sankt Petersburg, bland annat floden Neva och en hel del kanaler. Tack vare detta kallas staden ibland Nordens Venedig. Anichkov-palatset samt den berömda Anichkov-bron i närheten fick sina namn av en man som ansvarade för bebyggelsen där. Här kan du se interiörer av Anichkov-palatset med målningar från den första majestätiska konstsamlingen som senare blev en del av Ryska museet.
Ännu tidigare etablerades Tretjakovgalleriet i Moskva och blev så småningom det ledande museet av rysk konst. Från första början var det en privat konstsamlingen av Pavel Tretyakov, en handelsman. I slutet av sitt liv skänkte han en museibyggnad och nästan 2000 ryska målningar till Moskva. Här kan du se ett välkänt porträtt av honom målat av konstnären Ilja Repin. Pavel Tretyakov avbildas i en av gallerisalar som låg centralt i huset där han bodde med familjen och hade sin konstsamling.
I Ryska museet finns idag det ryska konsten från och med 1100-talet, bland annat ryska ikoner från Rustiden (denna period av historien varades upp till sju hundra år). Ikoner började uppfattas som konstverk först i början av 1900-talet. Då lärde man sig att restaurera mörka ikonbrädor och dessa färger blev synliga. Här kan ni se «Ängeln med gyllene hår», en välkänd ikon från Ryska museet. Gyllene trådar i hans hår är gjorda av guld folie som skars i tunna trådar och limmades på brädet. Det är nästan ett smycke.
Förutom den majestätiska samlingen av Alexander III äger museet en stor privat kollektion av Vasily Kokorev, en handelsman och en filantrop. Han samlade för det mesta också rysk konst. Han hade allvarliga ekonomiska problem och tsaren köpte hans kollektion som blev en del av Ryska museet. Det inkluderade bland annat tavlor av Alexei Venetsianov, den förste ryske konstnären som målade ryska bönder. Han arbetade i första hälften av 1800-talet, då bönderna fortfarande var livegnar och ägdes av adel. De kunde även köpas och säljas. Venetsianov själv behandlade sina livegnar fint som en god fader. De tyckte också om honom.
En av hans målningar heter ”Skördemän”. Den visar två bönder som skär sädesstrån med sina skäror. De gjorde en paus för att titta på sköna fjärilar. Venetsianov är imponerad av vanliga människor som kan också se vackra saker i naturen. På en annan målning av Venetsianov spår tjejer i kort på sina blivande brudgummar. Adel valde ofta själva fruar till sina bönder, men Venetsianov lät sina livegnar rätt att välja själva.
I Kororevs samling, som köptes av tsaren, fanns det många målningar av den välkände konstnären Karl Brjullov. En av dem visar grevinnan Julia Samoilova, som var Brjullovs älskarinna. Julia Samoilova var en styvdotter till greve Julio Litta, en ättling av en gammal italiensk familj som tjänade vid det ryska hovet. I deras privata konstsamlingen fanns tavlan av Leonardo da Vinci ”Madonna och barnet”. År 1864 sålde Antonio Litta, en av sista familjens ättlingar, tavlan till Eremitaget konstmuseum i Sankt Petersburg. Sedan dess har målningen av Leonardo da Vinci utställts i Eremitaget under namnet “Madonna Litta”.
I Ryska museet utställs ett magnifikt “Porträtt av grevinnan Yulia Pavlovna Samoilova på vägen från balen med sin skyddsling Amatsilia Pacini”. Grevinnan Samoilova som var barnlös uppfostrade två döttrar adopterade från Italien. Brjullov demonstrerar att hon inte vill bära en mask som hon håller i handen för hon vill vara öppen och äkta, medan andra vill hela tiden bära masker och affektera som om de deltar i något slags maskerad.
Den mest kända målningen av Karl Brjullov heter “Den sista dagen i Pompeii” och utställs också på Ryska museet. Pompeji är en romersk stad som förstördes av utbrottet av Vesuvius år 79 e.Kr.
Brjullov fick en order att måla tavlan av Anatoly Demidov, den ryske prinsen, som också hade den italienska titeln av Prinsen av San Donato. Han var mycket rik och köpte palatset av en fattig italiensk familj tillsammans med titeln.
Brjullov besökte själv utgrävningarna av forntida Pompeji som hade upptäckts i slutet av 1700-talet. Utgrävningar fortsätter på denna plats även idag. Brjullovs tavla visade många både i Italien, där den faktiskt målades, i Frankrike, där den ställdes ut, och i Ryssland att människor som går fram till döden ser ut vackra och ädla. Även konstnärens älskarinna Yulia Pavlovna Samoilova avbildas där flera gånger: hon blev modellen både för en kvinna i mitten som föll omkull från en vagn, och för en moder med två döttrar och för en tjej med kannan som visas i bakgrunden.
Brjullov avbildade också sig själv som en konstnär från antiken som gör sitt bästa för att rädda sina målar och penslar, som är de mest värdefulla sakerna för honom.
Ryska museets kollektioner har från början inkluderat inte bara personliga samlingar av Alexander III och av Kokorev utan också en hel del föremål från Sankt Petersburgs konstakademi. Det var ett unikt lärosäte där man utbildade konstnärer från mitten av 1700-talet till slutet av 1800-talet. Här kan du se byggnaden av Konstakademien på Neva stranden. I närheten finns äkta statyer av egyptiska sfinxer.
Denna strand med sfinxerna är en av de mest förtjusande platserna av Sankt Petersburg. Sfinxerna fördes till Ryssland efter Napoleons egyptiska kampanj när intresset för Egypten uppstod.
När Alexander III skapade sin personliga konstsamling fick han hjälpen av Alexei Bogoljubov, en marinmålare. Här kan ni se “Petersburg vid solnedgången”, ett av hans vyer som finns i Ryska museet. Där ses floden Neva, Eremitaget – Vinterpalatset samt spiran av Amiralitetet, en av de mest lysande byggnaderna av St. Petersburg.
Ivan Ajvazovskij är en framstående marinmålare, vars verk finns nästan i alla världens museer, inklusive Ryska museet, samt i privata samlingar. Ivan Ajvazovskij är ett artistnamn och i verkligheten hette han Hovhannes Ajvazian. Han hade det armeniska ursprunget. Här kan ni se en av hans sista storskaliga målningar som heter ”En våg” och som är faktiskt jättestor. Ajvazovskij var mycket skicklig i att måla det klara havsvattnet. Han kunde visa personkaraktär av olika världshav. När man tittar på hans målningar känner man sig mitt i vågorna. Konstnären var född i Feodosia i ett hus som var beläget vid kusten. Han tyckte om sitt familjehem. Han hjälpte sin hemort att bygga järnvägen, konstgalleriet och det arkeologiska museet. Han planerade aldrig att lämna Ryssland för han tyckte om sitt hem.
Under sitt liv målade Ajvazovskij sammanlagt fler än tio tusen tavlor. Han levde mycket ombord. När han anlände till olika städer hyrde han en verkstad där speciellt för att måla nya tavlor. Han gjorde det jätte snabbt och sedan utställde både små och stora tavlor på vernissager. Som vanligt såldes alla tavlor på en gång och han kunde resa vidare med pengarna. Han dog i sin verkstad i Feodosia med penseln i handen när han höll på att måla “Explosionen av fartyget”.
Den mest kända målningen av Ajvazovskij heter “Den nionde vågen”. Den skildrar personer som försöker rädda sig från döden genom att klamra sig fast vid lösa föremål från ett förlist skepp. Men den mest fruktansvärda och starka våg vallen håller på att närma sig och de kämpar för sina liv till det sista. Solen håller på att gå upp. Denna målning hade varit förvärvt av Nikolaj I och hamnade senare också i Ryska museet.
Alexander III köpte själv målningen “Kristus och syndaren” på utställningen av Vasilij Polenov. Polenov och den blivande kejsaren Alexander III hade känt varandra under en lång tid och bland annat deltog båda två i kriget mot Turkiet. Alexander hade befäl och Polenov var den militära konstnären.
Polenov arbetade över målningen som kallades först “Vilken av er är utan synd?” längre än 15 år, han vandrade mycket på Mellanöstern för att titta själv på platser där Jesus predikade. Komplotten togs från Johannesevangeliet som handlade om att en man från den judiska sekten tog till honom en kvinna som hade anklagats för ett hedersbrott. Målet var att visa att han inte ville följa judiska lagar.
Johannes skriver direkt i evangeliet att fariséerna och saddukéerna ville snärja Jesus. När en kvinna som hade anklagats för hedersbrottet fördes fram till honom ställdes en fråga om de kunde stena henne. (En typ av avrättning i forntida Judeen).
Fariséerna och saddukéerna förväntade sig att Jesus svar skulle ha drivit honom i fällan. Om han hade sagt nej till steningen skulle han ha anklagats för kränkningen av de gamla mosaiska lagarna. Om han hade hållit med steningen skulle han ha förlorat många av sina följare. Man kunde inte samtidigt ropa på nåd och förlåta en grym avrättning.
Men Jesus uppmanade dem som aldrig syndade att kasta sina stenar första. På så sätt påminde han människor att det är alla som syndade och kunde bestraffas om det hade öppnats.
Polenov gör situationen ännu värre när han visar oss en mycket ung flicka som ser precis som om hon togs som första passande direkt på gatan. De struntade i det för de ville bara använda henne för att pressa Jesus. Tjejen ser inte ut som en erfaren syndare, hon uppför sig som ett barn när hon fäster knytnävarna och hennes ögon blir fulla med tårar. Hon dras av en arg folkmassa som leds av två hetsare – en farisé och en sadducee. Farisén dömer ut henne. Bredvid honom står en man med stenen i handen. Det spelar ingen roll om tjejen är verkligen skyldig, folkmassan vill bara riva ihjäl henne. Jesus säger till dem: “Du som aldrig har syndat kan kasta sin sten först!”. Sedan började människor komma ihåg sina egna synder och hela folkmassan upplöstes. Bara en tjej blev kvar framför Jesus. Han frågade henne om det blir någon människa som hade fördömt henne. Han sade att han inte fördömde henne heller, lät henne gå och önskade henne att leva vidare utan att synda. Det finns en viktig detalj att han inte kallade henne en syndare. Censuren tvingade Polenov att kalla målningen “Kristus och syndaren” i stället för “Vem av er är utan synd?” Konstnären själv var säker på att det nya namnet bara vilseleder åskådaren för Jesus vände sig till alla människor och inte bara till dem som ville riva tjejen ihjäl. Regerings granskare motiverade sitt beslut med tavlans titel skulle ha ljudit olämpligt när tsarparet kom till utställningen och krävde att byta namnet. Men tsarparet inte bara tyckte om målningen utan också köpte den för sin konstsamling. Efteråt hamnade tavlan på Ryska museet. Polenov tjänade en hel del pengar på affären och lyckades bygga ett stort hus i en mycket vacker plats på stranden av Oka. Nu är det museet av Polenov.
Vi kan titta på några detaljer av denna målning för att tolka dess innebörd lite djupare. För denna tavla använde han till exempel sin gamla skiss av mosken som byggdes på platsen av Jerusalems tempel som han hade gjort direkt på platsen.
Här kan ni se en fragment av tavlan, en skiss där Polenov särskilt jobbade med att avbilda en hand som pekar fördömande på tjejen och denna gest blir central på tavlan. Nedan ser vi en man från folkmassan som håller en sten i sin hand.
På tavlan skapas en kontrast mellan Jesus med hans lärjungar som visar medmänskligheten och den brutala folkmassan som består av skoningslösa män. Det var bara Jesus gränslösa kärlek som kunde stoppa det nästan ödesbestämda mordet.
Nu kan vi titta på en annan berömd tavla från Ryska museet. Den är målad av Vasilij Surikov, en konstnär som hade sina rötter i Sibirien. Den heter “Stormen av snöstaden”. Det är en rysk gammaldags tradition att arrangera en folkfest med att bygga en snöfort. En del människor försvarade forten medan de andra stormade den på hästryggar. Slutligen kollapsar snövallar för att symbolisera vårens seger över vintern. Denna tavla är väldigt stor. För att måla tavlans figurer använde Surikov sina vänner och bekanta som modeller. Till exempel sitter hans yngre bror Alexander i släden.
Här kan du se är en bild av en kvinna från Sibirien. Surikov strävade efter att måla olika kvinnliga folktyp. Det är ett porträtt av en av hans bekanta. Det finns en gammal tradition att måla Venus framför spegeln. Men Surikov i stället målade en vanlig men mycket vacker rysk kvinna från Sibirien.
Både i Ryska museet och i Tretyakov-galleriet finns det en hel del målningar av Ilja Repin. Han skapade porträtt, målningar med tidsenliga och historiska motiv. Denna tavla heter “Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen”. Zaporogkosacker bodde bortom forsarna i floden Dnepr. Det var ett manligt sällskap som stod på försvaret av Rysslands gränser mot Osmanska riket. På tavlan skriver kosacker ett svarsbrev till den turkiske sultanen som hade krävt att lyda hans vilja. Brevet är sarkastiskt med grova uttryck och får dem själva att galenskratta.
När Ilja Repin var ung målade han “Sadko i undervattensriket.” Detta är en urgammal rysk sägen som handlar om Sadko, en handelsman från Novgorod, den ryska staden som ligger i nordiska delen av landet. På vägen hem från handelsresan fick Sadko veta att havskungen kallade honom till sig. För att rädda sina skeppskamrater gick han frivilligt ner till undervattensriket och spelade för kungen på guslin, ett gammalt ryskt instrument som liknar harpan. Havets kung ville att Sadko stannade i undervattensriket. Han föreslog honom att gifta sig med en av hans döttrar. Det är klart att alla sjöprinsessor är jättevackra men Sadko i detta ögonblick såg sin egen brud i Novgorod direkt via den klara vattenmängden.
Repin strävade efter att göra sin konst naturtrogen men han själv hade aldrig varit i undervattensriket. Så reste han till Berlin, där det fanns då världens första stora akvarium. Där kunde han se hur ljuset går igenom vattnet, på vilket sätt havsdjur rör sig i botten och hur fiskar simmar. Därefter använde han sin nya erfarenhet i målningen. För att måla Sadko använde han Viktor Vasnetsov, den andra berömda ryska konstnären som modell. Viktor Vasnetsov specialiserade sig på målningar som illustrerar ryska folksagor och sägen.
Nu kan vi titta på “Riddaren vid korsningen” som är skapad av Vasnetsov som vi just såg i rollen av Sadko. Man ser riddaren på korsningen där tre vägar går åt olika håll. På punkten där de skiljs står en sten med forntida inskriptioner som beskriver vad som väntar honom på varje av dem. Någonstans ska han förlora sin häst, någonstans kommer han att dö, någonstans kommer han att gifta dig. Men där väntar en fälla honom. Det vet vi från sagorna. Natten faller och sägenomspunna varelser och kråkor börjar jaga. De kryper här under stenarna svarta som natten själv och vägen är full med skallar och ben av människor och hästar. Trots allt kommer riddaren att fortsätta sin resa. Han gjorde ett kort uppehåll endast för att att välja vägen vad symboliserar ett val som var och en av oss gör i sitt eget liv.
Nu ska vi titta på några målningar som är skapade mellan slutet av 1800 och början av 1900-talet. Man kallar denna tidsperiod silveråldern av den ryska konsten. Då skapade kända artister och poeter en hel del fantastiska konstverk. Boris Kustodiev målade till exempel tavlor som visade patriarkala livet av ryska affärsmän. Dessa handelsmän och första företagare delade en folksyn hur en vacker kvinna skulle se ut. På Kustodjevs målningar är dessa kvinnor så magnifika och läckra. Här kan vi se en av sådana målningar. Bredvid en vacker dam sitter en katt, ligger en vattenmelon och står en världsberömd rysk samovar för tevattnet. En lite knubbig kvinna är perfekt i folkets ögon. På ryska betyder ordet ”fyllig” någonting som är full av godbitar och ordet ”mager” förknippas med någonting odugligt.
Här till höger kan ni se porträttet av Fjodor Sjaljapin, den världsberömde operasångaren. Han är målad på bakgrunden av den ryska småorten som firar Maslenitsa, den ryska vinterfesten när människor reser hem till varandra i slädar, går på cirkus och åker på karuseller.
Vi ska också bekanta oss med Konstantin Somov, en annan konstnär som blev berömd under silverperioden. Han specialiserade sig på 1700-talet. På hans tavlor kan vi se Versailles och Ludvig XIV, den franske solkungen, som promenerar sig längs Versailles alléer. Ibland målade han scener från 1700-talet i Ryssland – galanta kärleksäventyrer i parker, fyrverkerier, dansbaler, vinterskridbanor, ungdomar, herrar och damer.
I Ryska museet finns det en hel del avantgarde konstverk av W.Kandinskij, till exempel “Blå kam” (abstrakt konst, år 1917,) och “Gyllene molnet” (målad på glaset, år 1918). Man kan även se sprickor på glaset. W.Kandinskij målade inte bara abstrakta tavlor. Han inspirerades också av ryska folksagor. Titlar av hans målningar kan lura publiken som försöker till exempel att hitta den blåa kammen på tavla. Som vanligt kallar han sina målningar bara “Komposition nummer 7” eller “Improvisation nummer 8”. Han var säker på att en av avantgardekonstens mål var att återkomma till ursprungliga handgrepp, när tavlans komplott inte skulle avleda publiken från färgerna och linjerna. År 1916 arrangerades W.Kandinskijs personliga utställning i Stockholm. Ett år före detta deltog han i Baltiska utställningen i Malmö. I Stockholm ställde han ofta ut sina tavlor tillsammans med Gabriela Munter, den tyska konstnären som han älskade. Några av dessa tavlor målades i Sverige, en del akvareller – i Stockholm.
Här kan vi se tavlor av Kuzma Petrov-Vodkin, avantgardemästare, som arbetade med de urgamla rötterna av den ryska konsten. Här kan ni se hans egen variant av den kanoniska ikonen ” Guds moder av uppmjukande av onda hjärtan”. Han målar på sitt eget sätt hur Guds Moder ber för oss alla. Den målades under första världskriget och blev jätte aktuell. I Ryssland hette ikonens urtyp ”Guds moder av Ömhet”. Dess titel var faktiskt felöversatt från grekiska till ryska där den hade hetat “Eleusa”, vilket faktiskt betyder ”kärleksfull”. I de traditionella ikonerna med denna titeln kramar Maria sitt barn, de rör varandra med kinderna, men Petrov-Vodkin behandlade det på sitt eget sätt.
Föreläsare är Tatiana Iljina, konstvetare som jobbar vid den vetenskapliga och pedagogiska avdelningen av Tretjakovgalleriet. Hon skriver böcker och artiklar om konsten.
Webinar var arrangerad för rysk- och svensktalande publiken inom ramen av internetföreläsningen om den ryska konsten. Arrangörer är Moskvas hus av ryssar i utlandet, Svensk-ryska vänskapsförening och Ryska riksförbundet i Sverige.
