Nya artiklar

Senaste TVsändingar från Stockholm på ryska

Nyheter

Kalender: Sverige

Två album

Hon väntade redan tjugo minuter på den där tomma busplatsen men bussen har fortfarande inte kommit. Oväntat bromsade en röd personbil vid busplatsen. Hon kände igen föraren– det var en busschaufför. 
     – Linje nummer tre är inställd på sommaren, - sa han artigt, - Men jag kan skjutsa dig!
     Om några dagar åkte de på en romantisk resa och har levt tillsammans sedan dess...
En vinterkväll, när det gröna norrskensband slingrade slutligen bort bakom horisonten, återvände de hem från en promenad och satte sig mysigt i vardagsrummet med deras gamla fotoalbum.
     – Min första kamera fick jag i present när jag var tolv år. – började hon. – Jag tyckte om att fotografera djur för en tävling i tidningen ”Ung naturalist”.  Det blev som någon sorts av mani: även när jag fotade människor, det fanns oundvikligt ett djur med på bilden. Se här, en bild på grannars barn och en hund vid sidan. Och på den här bilden är en olycklig kolchos häst. Hela dagen utan foder och vatten...
     Jag minns en speciell historia som är förknippat med hästar. När det arrangerades en tävling i ridsport i Moskva, skyndade jag dit, full av entusiasm, för att fotografera mer. Det fladdrade färgrika flaggor i vinden; det dansade eleganta ryttare på glänsande hästar; det fanns käcka ryttare i snäva vita byxor framför mig, hoppandes över hinder... Jag hann knappt trycka på slutaren på min kamera! När jag kom hem, trängde jag mig, full av förväntan, till förrådsbod för att få fram filmen från kameran. Jag trevade efter locket i mörkret, öppnade det… Men vad är det här?! Det fanns ingen film där! Jag hade glömt att sätta den in!
     – De där åren jag också hade alltid min kamera med mig. – svarade han. – Jag tjänstgjorde som officer i Libanon, i FN-trupperna, och jobbade på ett fältsjukhus.
Som officer hade jag förmånen att ha ett separat boende, medan soldater i allmänhet bodde i trånga baracker. En gång, när jag kom från arbetet, hittade jag en soldat och en sjuksköterska i min säng. Då fotograferade jag dem och varnade att något dylikt inte får upprepas, annars skulle jag hänga bilden på annonstavlan.
     Det kom ofta lokalbefolkningen till våra läkare och bad om hjälp. Det här spädbarnet kom från ett slumområde. Libaneserna var positiva, fast de hade det svårt. De log... Även genom tårar...
     – Vilket farligt arbete du valde! – imponerades hon. – Fick du ingen skada där?
     – Jo, en gång vid skottlossning, studsade en kula till min rumpa.
     – Nå, hur kändes det?
     – Usch, hett! Men jag drog genast mig samman och låtsades som om det regnade. En riktig officer ska aldrig glädja fienden!
     De satt tysta en stund.
     – Varför träffades vi inte tidigare, när vi var yngre? – suckade hon. – Jag behövde dig, jag letade efter dig alla dessa år...
     – Så var ödet, men nu är vi tillsammans. Men det kunde ha gått annorlunda... Tänk om du då hade tittat lite närmare i busstidtabellen ...
     Hon lutade sig tillbaka i soffan, slöt ögonen och drömde sig till den signifikativ sommardag... Morgonsolen smekte med sina varma solstrålar och det blåste behagligt. Efter att ha gått hemifrån med lätta glada steg svängde hon åt det andra, rätta hållet och var på väg till rätt hållplats. Efter att ha kommit dit såg hon en leende Afrikan...

Toma Medova, 2012