Ödet

Om någon säger att det inte finns kontakt mellan livet efter detta och de levande, då blir det fel. Själen som är på andra sidan graven kan se framtiden och påverkar ödet hos sina släktingar. I ett tunt skikt kan den binda samman det förflutna, nutiden och framtiden med en knut. När människor dött förstörs deras kroppar och medvetandet transformeras. Kvintessensen av det hela är att människans själ förs vidare genom deras anhöriga och släktingar.

Det var på 1960-talet i Jugoslavien. Aleksa en ung man, som hade en ung och vacker fru och en egen dotter på fem år. Han hade en idé att flytta till Sverige. Hans kamrater som hade flyttat för ett år sedan till Sverige trivdes mycket bra och lockade honom att lämna Serbien-Montenegro och flytta till södra Sverige. De hade arbete och skaffat bostad. Deras barn hade barnbidrag, deras fruar hade också arbeten. Människor har stor möjlighet i Sverige, skrev de till honom. De skickade pengar till föräldrarna och anhöriga nästan varje månad.
Aleksa och hans familj hade en mycket dålig situation och deras ekonomi var dålig, pengarna räckte knappt till livets nödtorft. Den unga familjen hade inte egen bostad, de levde tillsammans med föräldrarna och övriga släktingar. Den situation man förutsåg var sålunda att mannen i familjen skulle invandra till Sverige för att arbeta här.
En dag berättar Aleksa sin hemlighet för sin unga fru Vera. Hon lyssnar, men kan inte riktigt förstå vad han menar. Han berättar för sin unga fru att de ska resa till Sverige. Hon tror att han skämtar med henne. Nej, jag skämtar inte. Jag menar allvar, säger Aleksa. Vad ska vi göra i Sverige? Vi kan inte deras språk, kan inte engelska. Vi har inte riktig utbildning. Vad ska vi göra där? Vi ska arbeta där, svarar Aleksa. Man väljer olika vägar. Sverige behöver mycket arbetskraft nu. På dagen ska vi arbeta, på kvällen ska vi studera språket. Där finns garantier för människorna. Vi måste tänka på vår dotter. Vi ska flytta dit för hennes skull. I Sverige har vår Svetlana chans att få riktig utbildning. Där finns massor av möjligheter för människor. Vi har framtiden där, vi skulle lära oss svenska snabbt. Sverige har mycket bra fack, de hjälper flyktingar. Vet du, på den första arbetsdagen visas den nyanställde runt på arbetsplatsen, presenteras för arbetsledning, arbetskamrater och fackliga förtroendemän. Hon eller han informeras också om sina arbetsuppgifter och skyddsbestämmelser. Där finns tolk för utlänningar. Oj, jag är rädd!, säger Vera. Åh, Herregud!
Dagarna går och blir till veckor, men Aleksa har inte berättat sin hemlighet för sina föräldrar. Han är rädd att berätta sin hemlighet för sin mamma. Äntligen berättar de att de ska resa till Sverige och arbeta där. Vi vill lära känna världen och prova att arbeta i Sverige. Där kan man få arbeta och tjäna hur mycket pengar som helst. Vi ska hjälpa er, säger Aleksa. Om vi inte trivs i Sverige, då kommer vi tillbaka hem. Det finns inte något ständigt ― allt är tillfälligt, säger Aleksas mamma. Plötsligt kommer tankar av oro hos Aleksa och han kommer att tänka på att han kanske aldrig kommer tillbaka hit. Vi ska resa till Sverige för att söka arbete där. Vem kan hjälpa mig och min familj här?
Äntligen kommer dagen då Aleksa med familj ska resa till Sverige. Den dagen kommer släktingarna och närmaste grannarna och tar avsked av Aleksa, Vera och Svetlana. Aleksas mamma tar sig i kragen, hon betraktar sina gäster med ett moderligt leende. Hon är orolig för att hennes äldste son ska resa utomlands.
Svetlana är en mycket levande flicka. Hon är glad för att resa för första gången med sina föräldrar till ett okänt land. Hon har en rosa vacker klänning, som hennes mamma sytt till henne förra veckan. Farmor har flätat hennes hår med band till rosett. Svetlana får flera presenter av mormor, farmor, kusiner och släktingar. Hon tänker att något viktigt sker i hennes liv och med stort nöje hoppar hon och skrattar. Hon blir röd i ansiktet av glädje. Aleksa kastar en blick på sin dotter och hans hjärta börjar slå häftigt av glädje. Titta, Vera, på vår dotter! Hon är mycket glad för att resa till Sverige, inte sant? Det är sant, men hon är barn och hon förstår ingenting vad som väntar henne där i Sverige. Ett nytt och lyckligt liv väntar henne där! Fördärva inte mitt humör, svarar Aleksa skarpt.

De tar farväl av släktingar och av gamla vänner och sedan tar de bussen till tåget, som efter två timmar kör dem till Belgrad. Äntligen är de i Belgrad på flygplatsen. Svetlana tittar på flygplanet med stort intresse. Det är första gången i livet som hon ser flygplanet och hennes hjärta börjar slå häftigt av glädje.
Flygningen varade nästan två timmar. Svetlana tittar på de andra passagerarna i salongen och ser att det finns barn där.
Flygplanet minskar flyghöjden undan för undan. Genom fönstret ser det ut som spetsar som hänger över havet och himlen ser ut som snöblock. Flygplanet kommer välbehållet fram till Arlanda, som ligger drygt 40 km norr om Stockholms innerstad. Arlanda är en av Europas mest utnyttjade flygplatser.
När passagerarna går ut ur flygplanet då träffas de av regn och blåst. Men i Serbien-Montenegro är det mycket soligt och hett, tänker Vera. Oj, vilket väder här är!, säger Vera försiktigt. De öppnar sitt bagage och tar varma kläder och sedan går de ut från flygplatsen. Efter flera minuter sitter de i en buss, som kör dem till centralstationen i Stockholm. Deras mål är Malmö, det är en stad som ligger i södra Sverige. I bussen gör de bekantskap med en familj, som också reser till Malmö. Den unga familjen har två barn i samma ålder som deras dotter. Svetlana är trött och bussen vaggar henne till sömns. Vera och Aleksa kastar förvånande blickar på Stockholm. Oj, det är en ovanligt vacker stad, säger Vera. Stockholm brukar ofta kallas: ”Nordens Venedig”, säger Olga. Hon är lärare i historia och hon vet mycket om Sverige. Vad betyder ”Nordens Venedig”?, frågar Vera. Det betyder att Stockholm är byggt på fjorton öar och omgiven av Mälaren och med Saltsjön framstår Stockholm som en stad helt omfluten av det renaste vatten. Stockholm är den vackraste staden i Europa och mycket unik.

Äntligen kommer bussen till centralstationen i Stockholm. Svetlana sover fortfarande och Vera vill inte väcka henne. De sitter på en bänk på centralstationen och väntar på sitt tåg till Malmö. Överallt hör de okända röster. Vera och Aleksa vet inte vilka känslor de har. De är trötta.
Äntligen kommer tåget till Malmö. De tar sitt bagage och går till tåget. Tåget som går söderut från Stockholm lämnar mycket snart en vacker stad bakom sig och kör snabbt mot södra Sverige. Stockholm försvinner ur ens åsyn på ett överraskat sätt, tåget kör in i en okänd stad. Den svenska himlen breder ut sig över alltsammans och där har vi alltså det svenska landskapet. Plötsligt stannar tåget och folket går ut och nya passagerare kommer in. Överallt hör de okända röster. Jag känner mig som dövstum, säger Vera. Samma här, svarar Olga. Jag känner mig mycket orolig och förstår ingenting vad de säger. Aleksa sitter tyst, men Vera förstår att han också är orolig. Äntligen vaknar Svetlana. Hon öppnar sina vackra mörkbruna ögon och frågar mamma var vi är någonstans. Nu är vi på tåget och tåget kör oss till Malmö, svarar Vera. Mamma, jag är hungrig och vill äta, säger Svetlana. Ja, ja! Ska vi organisera mat?, frågar Vera. Bara vänta lite grand. Vera och Olga tar ut flera paket från deras väskor och börjar duka ett bord. På bordet ligger korv, ost, bröd, grönsaker, småkakor och te, som finns i deras termosar. Varsågoda och ät!, säger kvinnorna. Tack, men vi behöver något att dricka till exempel svenskt öl, säger Zlatko. Vi ska gå till restaurangvagnen för att köpa och kommer snart tillbaka. Vänta på oss lite grand!, säger de. Barnen vill följa med dem, men mammorna stoppar dem. Nej, vi kan inte gå med dem. Ni ska sitta här och vänta tills de kommer! De kommer snart, säger mammorna. Lätt vacklande gick de genom korridorerna i de vackra rena svenska vagnarna och kände att de var nästan nöjda.
Solen skiner, man ser vackra landskap, bilarna susar på motorvägen. Oj, vilken fin och ren vagn!, säger Zlatko. ”Yes”, det är nästan som i paradiset, svarar Aleksa.
Restaurangvagnen var överfull. Där rådde en hög och trivsam stämning. Glasen klirrade och knivar, gafflar och skedar slamrade. Det rådde en pigg atmosfär av definierade och bestämda sysslor. Damerna log, de intog en charmerande sällskaplig attityd. Vi ska bara köpa. Där vid baren stod inte så mycket folk kom vi fram till, säger Zlatko. Aleksa svarade inte, nickade bara likgiltigt. Han var orolig. Om vi kom fram till kyparen, vad skulle vi då säga till honom? Han kan inte serbiska språket, säger Aleksa. Oroa dig inte för det, svarar Zlatko. Skulle det vara svårt?
Efter flera minuter kom de till disken. Kyparen frågar vad de önskar. Kanske skulle ni ta och dricka något? Kyparen förstår snart att de två är utländska och börjar prata engelska med dem. Men Zlatko och Aleksa förstår ingenting vad kyparen säger. Då pekar Zlatko på ölen och karamellerna till barnen. Till sist tar han fram pengar ur plånboken och visar kyparen. Kyparen tar pengarna och säger till dem: ”Tack!”. Vad betyder ”tack”?, frågar Aleksa Zlatko. Det kanske betyder ”spasiba”.

De kommer till sin vagn. Familjen sitter och väntar på dem. Vad hände med Er? Vi har väntat länge och barnen är vrålhungriga.
Det hände ingenting, det har bara varit ett långt köande och väntande. Men vi är här nu.
Varsågoda och ät! Öl till oss, karameller till barnen efter maten. Oj, vilket gott svenskt öl, säger herrarna. Tyvärr, det kostar för mycket för oss. Det är sant, vi har inte så mycket pengar att köpa drinkar för, säger kvinnorna. Men första gången är inget problem. De ställde glaset framför sig och fyllde det till hälften. Aleksa sa: ”skål” och sträckte fram handen. De alla åt med god aptit. Utmärkt, då försöker vi att dricka! Visst, säger Zlatko med entusiasm. Allt kändes glatt och behagligt, mycket gladare och behagligare. Bekymren och oron dunstade bort. Det satt här två familjer tillsammans, som åt, skrattade och samtalade med varandra. Aleksa berättar vilken fin restaurangvagn och vilka vackra damer där finns.
Oj! Tittar du alltid på kvinnor?, frågar Vera. Ja, det gör jag. Något fel i det? Men bästa kvinnan i världen det är du!, säger han och kramar om henne. Hon känner hans kropp. Aleksa känns varm och mjuk. Veras hjärta slår snabbare. Aleksa ler generat. Vera känner att hon trots allt är lycklig; hon har vunnit mycket i livet. Hon har Aleksa, Svetlana och kanske kommer fler barn, kanske.
Hon kysste honom på munnen. Med ens kände Aleksa sig trött. Alltsammans angick honom inte ett dugg; det hade ingenting med honom att göra. Med ömsinthet och längtan tänkte han på sitt eget land, som de lämnade idag. Plötsligt kände Aleksa sig sömnig, resignerad och likgiltig. Han ville sova och la sitt huvud på Veras axlar. Efter honom blev Zlatko också sömnig och la sitt huvud på Olgas axlar.

Medan herrarna sov pratade mammorna om livet, barnen och om allt som intresserade dem. Men livet är ju inte bara ungdom, förälskelse, säger Olga. Livet är för det mesta ─ och för de flesta ─ en problemmättad kamp, säger Olga. Lyckan är ett abstrakt begrepp. Vera lyssnar på henne med stor uppmärksamhet, men begriper inte allt vad Olga menar.
Du förstår nog att vi måste ha flera liv, annars skulle hela tillvaron vara meningslös. Vi ska allesammans uppleva alltsammans igen och vara lyckliga och olyckliga, rika och fattiga. Vad menar du Olga? I ditt nästa liv, tror du det? Mitt nästa liv? Jag lever här med min familj och vill ingenting veta om den andra världen, svarar Vera. Jag vill bli lycklig med min familj här, svarar hon. Tror du själv att det är så? Ja, det tror jag, svarar Olga. Det finns bevis om detta. Jag har några böcker med mig, vill du läsa dem? Tack, Olga, men jag har inte intresse för denna teori och förkrympta liv. Jag är mycket realistisk kvinna och vill leva ett normalt liv här på jorden. Jag älskar mycket min familj. Kärleken är den starkaste makten, starkare än atomer och napalmbomber.
Under deras samtal fortlöpte tiden. Plötsligt hör de Malmö, Malmö. Vad, är vi i Malmö? Vi är i Malmö. Hurra!, hurra!, ropar barnen. Herrarna vaknar snart. Pappa, pappa vi är framme i Malmö! Titta tåget stannar och passagerarna går ut ur vagnarna, säger Svetlana. Det är inte något problem, vi ska också gå ut. De tar sitt bagage och går ut. En konstig känsla kommer över Aleksa. Men nu är de i det nya okända landet. Aleksa ser att en man springer och vinkar till dem. Oj, nu är ni här! Välkomna, välkomna till Sverige, säger Aleksas vän Peter, som kom för att möta dem. Jag har väntat och väntat på er. Jag är mycket glad, att ni äntligen är här i Malmö.
Hur gick resan? Resan gick mycket bra, men vi är trötta, säger Olga. Med oss finns en trevlig familj, som vi träffat på i Stockholm. Vi håller på att bli goda vänner. Medan vi presenterar oss för varandra ser vi att från andra hållet springer en man och vinkar till oss.
Oj, ni är här. Välkomna, välkomna till Sverige! Han kom för att träffa Zlatko och hans familj. Vart någonstans ska ni åka? I vilket område ska ni bo?, frågar Zlatkos vän. Hos Peter, i Möllevången på Bergsgatan. Han skriver ned sin adress på ett papper och tar den för Zlatkos vän. Skriv du din adress till oss. Vi måste veta var någonstans vi kan få tag på er. Viktor skriver sin adress och tar den för Peter. Okej, men nu måste vi skiljas. Där borta väntar en bil på oss!
De tar varmt farväl av varandra och går åt olika håll. Vi ska gå och ta taxi, säger Peter. Oj, kanske kostar den mycket pengar, säger Aleksa. Nej, här kostar taxi ganska lite pengar. Vid stationen väntar passagerarna på många taxibilar. De tar taxi för att åka hem till Peter.

Vera kastar förvånande blickar på Malmö. Det är en gemytlig, ren och vacker stad, tänker hon.
Oj, titta vilket litet tåg!, säger Svetlana. Det är inget tåg. Det är spårvagn, svarar Peter.
Tidigare i Malmö var spårvagnen mycket populär, men efter högertrafikomläggningen återstod endast en linje 4 till Limhamn. Glansperioden inföll på 1920-talet fram till 50-talet, säger Peter.
Oj, vilken vacker vagn! Jag vill åka med den vagnen, säger Svetlana. Det är inga problem. Vi ska åka med spårvagn till Limhamn.
Om två dagar är det söndag, säger Peter. Han säger till taxichauffören att han ska visa dem lite grand staden innan de kommer hem. Malmö är en liten stad i jämförelse med Stockholm, men mycket tilltalande, och det finns många planteringar i staden, säger Peter. Ja, ja, vi ser att Malmö är en attraktiv stad, säger två röster: Aleksa och Vera. Deras hjärtan är fyllda av glädje.
Skulle Gud verkligen låta oss komma till en vacker stad?, tänker Aleksa.
Särskilt lycklig var Svetlana för att hon skulle komma till Sverige. Efter endast två dagar skulle hon dessutom åka med spårvagn till okända Limhamn.
Tiden gick snabbt och nu hade två år passerat. Mycket har hänt under två år i deras liv i Malmö. Aleksa fick arbete som svetsare i ett företag som heter Kockums. Han arbetar i skift och har hög lön. Han är mycket belåten över arbetet, miljön och lönen. Vera fick arbete som sömmerska i en syateljé. Svetlana gick två år i lekskolan. De fick en stor lägenhet på tre rum. Deras hus ligger nära Folkparken och Vera promenerar med Svetlana där varje kväll efter arbetet. Vera säger ofta att de lever i Malmö som i paradiset. Hon är i lugn och ro på den platsen.
Idag är denna dag stor för familjen. Svetlana ska gå till skolan första dagen. Vera har sytt till henne på maskin en mörk klänning med vit krage av spets. Över klänningen har hon knutit på vitt midjeförkläde av spets. Den ser lite ovanlig ut i Sverige, men i Serbien-Montenegro är det tradition med klänning till skolflickan som går i skolan.
Först vaknade Aleksa. Han har en intensiv känsloupplevelse av Svetlana. Hur kunde hon studera i skolan? Vilka kompisar har hon träffat i skolan, tänker han hela tiden. Aleksa sa ofta att vi flyttade hit för Svetlanas skull. Hans mål är att Svetlana ska skaffa sig bra utbildning här i Sverige. Han är en snäll pappa och tänker mycket på sin dotter. Han sa till Vera att i Sverige finns många möjligheter för ungdomar att skaffa bra utbildning. Han hoppas att Svetlana studerar flitigt i skolan och att hon ska läsa vidare vid Lunds universitet för att bli medicinedoktor. Oj, vilken fantasi!, skrattade Vera. Om barn har begåvning för att studera och de är arbetsdugliga, så spelar det ingen roll vilket land barnen lever i. Barn kan bana sin väg själva och komma upp sig, svarade Vera honom. Nej, nej, där säger du fel!, svarade Aleksa.

Efter en liten stund vaknade Vera. God morgon, min älskling! Är du redan vaken? Ja, det är jag. Jag lagar frukost till oss, säger Aleksa. Han är mycket orolig, men Vera stödjer och lugnar honom. Hon säger att Svetlana är duktig och att det inte finns anledning för att oroa sig. Vera går till Svetlanas rum för att väcka henne.
Stig upp, min älskade dotter! Nu är du skolflicka och du måste gå till skolan i god tid! Men mamma, ge mig lite grand att sova. Nej, min älskade, stig upp, annars kommer vi för sent!
Snart går de ut. På vägen till skolan träffar de många barn och vuxna som har fina kläder på sig. Vid skolan samlas mycket folk. De hittar snart Svetlanas första klass och hennes lärarinna. Svetlanas ögon är fulla av gråt. Min älskade dotter, gråt inte!, tröstar henne Vera tillsammans med Aleksa. Vi kommer om tre timmar och hämtar dig. Du är skolflicka nu och du måste vänja dig att bli självständig! Vera stryker henne över håret. Det känns skönt när mamma stryker mig över håret, tänker Svetlana.
Efter tre timmar återvänder de för att träffa dottern efter lektionen. Hej, Svetlana! Hur gick det? Det gick bra. Min lärare heter Katarina och hon är mycket snäll. Det är bra, det är oerhört viktigt, svarar föräldrarna.
Tiden gick snabbt och nu hade sex månader gått. Svetlana studerade i skolan utan särskild entusiasm. Hennes vänner var flickorna från Serbien-Montenegro. De talade serbiska under rasten. Efter skolan gick de till parken och lekte med varandra.
Efter skoldagen börjar Svetlana läsa sagor på serbiska hemma. Hon tycker mycket om sagor, men läser dem bara på serbiska. Hennes föräldrar godkänner hennes intresse för serbiska språket. Men vad ska vi göra? Hon är serbiska och hon vill utveckla sitt modersmål vidare, tänker Aleksa.
En dag sa Svetlana till föräldrarna att hennes lärare ville prata med dem.
Vad händer i skolan, frågar Vera? Ingenting särskilt, men min lärare är inte nöjd med mina resultat i svenska, svarar Svetlana. Åh, gode Gud!, tänker Vera. Din pappa är ledig i morgon och det är bättre att han går till skolan. Okej, okej, svarar Svetlana.
Nästa dag går Aleksa till skolan för att prata med Svetlanas lärare.
Varsågod, kom in i rummet! Det är mycket bra att ni kommer, säger läraren. Svettdroppar trängde fram på Aleksas panna. Lärarinnan började samtalet med Aleksa. Hon säger att Svetlana inte har intresse för svenska språket. Hennes svenska är sämst i klassen; hon läser dåligt, skriver dåligt. Jag tror det beror på att vi hemma hela tiden pratar serbiska och hon läser bara serbiska böcker på sin fritid, säger Aleksa. Det är fel, säger läraren.
Tack för ett givande samtal! Jag lovar er att vi måste kontrollera hennes läxor och hennes läsande, säger Aleksa. Tack, för allt! Han tar ett varmt farväl av Svetlanas lärare och går hem.
På vägen hem tar Aleksa sig en funderare kring Svetlanas läxor. På vilket sätt ska vi kunna hjälpa henne, för vi själva kan inte så bra svenska? Vi pratar hela tiden bara serbiska. Hennes vänner är från Serbien-Montenegro och de använder modersmålet, tänker Aleksa. Åh, gode Gud! Så är det Aleksa, så är det. Livet är nyckfullt och ger ständigt motsägelsefulla svar eller inga svar alls, och sedan rasar alltihop samman och drar med sig allt som en strömvirvel.

Tiden passerade och nu hade fem år gått.
Nu gick det bättre för dottern i skolan; hon var lugn och allvarlig. Ingen kunde förstå hur hon kunnat få dessa otroliga infall, som haft till följd att hon fått sitta kvar i samma klass. Människan måste själv ta ansvar för sina handlingar.
Den morgonen hoppade Svetlana ur sängen med en enda fråga i tankarna: sol eller regn? Hon prövade en liten vals, medan hon tog fram sin nya rosa klänning, som hon sytt själv. Den var mycket elegant, klänningen. För henne var den dagen mycket viktig; hon skulle sluta skolan och gå på fest. Det var en dag för minnena. Mamma hade gjort i ordning mitt hår. Den morgonen hade hon arbetat i en timme med locktången.
Gode Gud! Och nu är den lilla flickan en dam ― en mycket vacker dam, säger pappa.
Svetlana hade blandade känslor. Visst, hon var glad för att grundskolan hade slutat, men vad skulle hon göra efter skolan?

Efter en månad sa Svetlana till sina föräldrar, att hon skaffat ett arbete på en fabrik. Med stor förvåning svarade Aleksa henne:
Vad? Du vill väl inte studera på gymnasiet? Nej, jag vill arbeta. Aleksa blev mycket ledsen och orolig, men Vera stödde och lugnade honom. Hon sa att Svetlana är en tjej som vet vad hon kan och vill. Låt det bli så.

De grå vardagarna föregick. Svetlana arbetade i Malmö på en chokladfabrik. Hon läste mycket böcker, men alla hennes böcker var på serbiska. Hon hade många vänner från Serbien-Montenegro, som skickade henne sina brev. Hon ringde dem ibland. Tiden gick snabbt och nu hade två år gått.
En dag berättar Svetlana för föräldrarna att hon tagit semester och ska resa till Serbien-Montenegro, för att träffa släktingar och kompisar.
Svetlana reste till Serbien-Montenegro. Efter en månad fick föräldrarna brev från henne. Det brevet var som en blixt från en klar himmel, som ett åsknedslag, för föräldrarna.
Svetlana skriver att hon inte vill tillbaka till Sverige, hon ska stanna i Serbien-Montenegro och gifta sig med en bra kille.
Hon och han bjuder in dem till sitt bröllop.
Vad, vad är detta? Vad gör hon? Med stor panik talar Aleksa. Han grips av stor förtvivlan.
Vasen går att klistra ihop, men livet går inte att klistra, säger Vera.
Aleksa tänker att nu finns han i epokens epicentrum, som kan kallas svikna förhoppningar. Han menar att han skapade ett nytt liv i Sverige. Han tänkte att han skulle bygga hus, men i själva verket uppförde han bara monument, som alla redan gått förlorade för längesedan. Hans Sverige håller på att falla ihop. Hans förhoppningar grusades. Hans liv känns nu totalt meningslöst.
Omskapa livet!? Så kan bara de människor resonera, som aldrig någonsin har lärt känna vad livet är, som aldrig har känt dess ande, dess själ. De må sedan ha varit med om både det ena och det andra, men livet är aldrig ett råmaterial, en substans att omforma. Tiderna var inte att leka med. Man kunde få betala med livet för att av okunnighet ha brutit mot ett eller annat obligatoriskt påbud, tänkte Aleksa. För hennes skull ska jag kämpa i livet.
Svettdroppar trängde fram på Aleksas panna och han kände sig dålig. Vad är det med dig, min älskling? Jag mår inte bra. Jag måste lägga mig i sängen. Tårar rann än en gång utför kinderna på Vera. Veras ögon är fulla av tårar. Vi människor förutsätter saker, men Gud utplacerar oss.
Hon gråter ut och känner sig lite bättre. Nu måste jag ta det lugnt! Vad hände?, tänkte Vera. Hon tar Svetlanas brev och läser och läser det då och då. Svetlana är lycklig, hon träffar riktig kärlek, hon vill bilda familj och hon vill stanna i Serbien-Montenegro. Vilket fel? Hon skriver att hjärtat slår dubbelslag, det är väldigt mycket känslor under sommaren. Nu känns det underbart, skrev hon. Detta är höjden av lycka. Jag började ett nytt liv under denna sommar skrev hon. Vårt förhållande hade blivit mer intensivt och passionerat. Och så gillade jag att vara tillsammans med honom. Han fick mig att känna mig attraktiv och att tro att jag verkligen skulle kunna älska honom, skrev hon. Vem är han.? Han är en kille på 23 år. Han heter Mirko. Han studerar på universitet och han vill bli ingenjör. Hans föräldrar bor i Smederevo. Jag mycket lycklig med honom skrev hon. Visst är livet härligt! Kära min dotter, jag är mycket glad att du träffat en riktig kille och vill bilda familj. Det är lycka! Vera respekterar sin dotter och följer sin dotters tankar. Hon drömmer om lyckliga familjer om lyckliga barn. Det är rätt i livet. Gud skapade oss för fortplantningen, tänker Vera. Tiden går. Dagarna går och blir till veckor. Vera var mycket upptagen att förbereda till resa till Serbien-Montenegro. Hon köpte och köpte presenter till släktingar och blivande släktingar. Deras dotter ska gifta sig 11 augusti. Den dagen 9 augusti Vera och Aleksa skulle resa till Belgrad. Flygplanet har landat ganska sent på kvällen i Belgrad. Den kvällen tog de bussen till Smederevo, det var en varm kväll men med svalkande vindfläktar. Hela bussresan tänkte Vera på Svetlana och hennes blivande bröllop. Aleksa satt tyst och drack sin öl och läste en tidningen som han köpte i Belgrad. Det måste ha varit svårt för Aleksa att läsa i det dåliga ljuset där han satt, men även om han fann det besvärligt så märktes det inte på honom. Äntligen är de i Smederevo. En konstig känsla kommer över Aleksa. De tog sitt bagage och gick ut. Aleksa ser att Svetlana med Mirko springer och vinkar till dem. Hej mamma och pappa! Det är Mirko. Ögonen, hennes underbara ögon, glittrar och munnen ler. De grät och kramade om varandra och talade om sina känslor. Tårarna strömmade nerför hennes kinder när Svetlana svarade:” Pappa, mamma förlåta mig, jag stå i evig tacksamhetsskuld till er ”. Mirko säger att han mycket älskar Svetlana och vill gärna giftas med henne. Alla grät tillsammans och de omfamnade varandra. Efter tio minuter kom de fram. Mirkos föräldrar har en stor villa och en stor gård. På terrassen står ett långbord. Till mötes dem går Mirkos föräldrar. De presenterar sig för varandra. Välkomna, välkomna till oss! De omfamnar varandra och kysses. Hur gick resan? Resan gick bra, men vi är trötta, säger Vera. Välkommen till bordet!, säger Mirkos mor.
Den dagen den 11 augusti gifter sig Svetlana och Mirko. På terrassen dukas ett långbord. Det är en härlig blandning av småbarn, föräldrar, kusiner, far och morföräldrar. De har gift sig i kyrkan. Där har brudgummens föräldrar gift sig för trettio år sedan. Äntligen kommer bruden med brudgummen. Med Svetlana och Mirko kommer deras vittnen och övriga gäster och alla reser sig och kommer för att möta bruden och brudgummen. De är vackra och lyckliga. Svetlanas brudslöja håller två små flickor och de är båda stolta över det högtidliga uppdraget. Vid bröllop kastar man blommor. Ris och godis. Det är en fest att drömma om! Det var underbart, bröllopet! Efter bröllopet åker de på bröllopsresa till Dubrovnik. Två veckors bröllopsresa är snart slut och de överlyckliga återkommer hem. Mirko säger till Svetlana att han har skrivit kontrakt på en lägenhet i Belgrad och de måste flytta dit. Svetlana blir glad att hennes make i god tid har funderat på deras bostad.
Tiden går snabbt. Veras och Aleksas semester är slut och de tar varmt farväl av släktingar och återkomma till Sverige. Hemma i Sverige börjar de det vanliga livet. Tiden gick. En dag plötsligt genljuder en telefonsignal mitt i natten. Det är Mirko som ringer. Jag gratulerar er, att ni blivit morfar och mormor. Svetlana har fött en flicka. Vad, vad säger du? Upprepa det du sa, hojtade Aleksa. Jag säger att du är morfar och Vera mormor. Tack Mirko! Det är fantastiskt det här, säger Aleksa. Hälsa Svetlana från oss och krya på henne. Ja, det ska jag göra. Tack Gud!, säger Vera och Aleksa och båda gråter lite. Det är våra barnbarn. Livet fortsätter och framtidens röst sjunger redan för våra barnbarn och de fortsätter det eviga livet, säger Vera. De är lyckliga. Det är bättre att våra barnbarn ska födas här i Sverige nära oss, säger Aleksa. Vad gör Gud då, så att det blir bättre? Som man bäddar får man ligga, tillägger Vera. Vi människor förutsätter saker, men Gud utplacerar oss. Hon gråter ut och känner sig lite bättre. Måtte hon och bebisen bara vara friska, säger Vera. Jag tänker på mitt första barnbarn och jag känner mig mycket lycklig, säger Aleksa. Det är en helt ny värld som öppnas, säger Aleksa. Det är helt fantastiskt det här.
Tiden går. En vecka efter födelsen har bebisen fortfarande inget namn. Vera drömmer om ett namn som hennes mamma hade, men hon väntar på att Svetlana och Mirko själva ska bestämma sin dotters namn. Efter en vecka ringer Svetlana och säger att hon vill ge sin dotter mormors namn, Maggan. Mirko godkänner det namnet. Vilken tur!, säger Vera. Jag drömmer om samma namn, men väntade på att ni själva skulle välja.
Tiden förflöt och nu hade det gått sju år. Då Maggan var sju år fick hon börja i skolan. Hon var utmärkt bra i matematik. Hennes uppsatser fick alltid högsta betyg. Det är ett faktum, att hennes föräldrar läste mycket för henne när hon var liten flicka. Maggan arbetade hårt, var noggrann och hennes betyg var bäst i skolan.
Hon skrev fantastiska brev till sin mormor och morfar. I detta brev beskriver hon sina upplevelser i skolan och förhållandet med sina kamrater. I nionde klass hade Maggan börjat bli populär på skolan. Många av pojkarna var kära i Maggan och drömde om att ha ett förhållande med henne. En kort period hade Maggan varit kär i en pojke i samma klass. Han heter Miklos. Han bjöd henne på bio en kväll. Miklos var en ung gentleman och gav henne en bukett med fem röda rosor med bud. Det var en romantisk träff. Hennes korta relation med Miklos förblev alltså platonisk. I tionde och sista klassen på skolan började Maggan att studera mycket hårt för att skaffa sig bra betyg.
Äntligen var skolan slut och Maggan hade bäst betyg i klassen.
Efter skolan bestämde Maggan sig för att studera i Belgrad på universitetet vid den medicinska fakulteten. Hon ville bli medicinedoktor. Hon var en enveten flicka. Alla examina gick bra och hon fick en inbjudan att studera på universitetet. Hela familjen var lycklig.
Jag är alldeles ifrån mig av glädje. Jag är lycklig och jag blir nästan tokig av glädje, när jag hör att hon är student på universitetet, säger Aleksa.
Maggan värmdes av sin lycka. Hon började sin första termin vid universitetet. Hon trivdes med sina studier, levde i kunskapen. Aleksa var stolt över Maggan. Han sa att hans drömmar slog in, men tyvärr studerade Maggan inte vid Lunds universitet utan i stället i Belgrad.
Men vad säger du? Med irritation i rösten säger Vera: ”Maggan är en serbisk tjej, hon är född i Belgrad. På vilket sätt kan hon studera här i Sverige? Tänk om ödet hade velat annorlunda, tänk?” Det är sant, svarar Aleksa.
Tiden passerade. Sista tiden märkte Vera att Aleksa åt dåligt och ville ligga mer i sängen. Han sa att han hade tappat aptiten och energin. Han var trött. Efter två veckor körde ambulansen Aleksa till sjukhuset. Vera grät. Åh, Herregud! Dag och natt ligger Aleksa utan medvetande. Doktorn sa att han hade en liten chans att överleva. Tre dagar låg Aleksa utan medvetande och Vera frågade sig vem som skulle vinna till slut, livet eller döden?
Aleksa är död. Han dör i Veras armar. Hon håller i hans hand medan hans hjärta stannar. Farväl Aleksa! Vi möts i en annan värld! Aldrig mer ser jag dig, aldrig, aldrig i livet. Hjärtat vill brista av sorg. Vera var knäckt, det var något som hade gått sönder inom henne för resten av livet. Vera kände att hon var ensam här i Sverige. Vad skulle hon göra här ensam i Sverige? Varför lämnade han henne ensam här i Sverige? Hon grät och grät.

Tiden rann. Tiden är den bästa läkaren. Aleksas begravning äger rum på Östra kyrkogården i Malmö. Vera stannar här i Sverige, hon kan inte lämna honom ensam här i Sverige.

Tiden löpte och nu hade två år förflutit sedan Aleksa dog.
Den här dagen vaknar Vera tidigt. Hon går upp ur sängen och går till köket. Hela köket doftar gott av Veras bröd och kakor. Hon väntar på Maggan. Maggan ska komma idag. Åh Herregud, vad jag saknar henne!, tänker Vera. Hennes längtan efter Maggan är så mäktig och det känns nästan som en sjukdom.
Maggans flygplan kommer välbehållet fram till Kastrup i Danmark. Hon tar bussen som kör henne till Malmö. Äntligen är hon i Sverige.
Vera träffar henne vid centralen i Malmö. Välkommen, välkommen till Sverige, min älskade Maggan!, säger Vera. Det känns så skönt och underbart att få trycka henne till sitt bröst och känna Maggans värme och doften av hennes hår. Tårarna strömmade nerför hennes kinder när Maggan svarade: ”Mormor du är min goda mormor i världen.” Jag är mycket glad att vi träffades igen. Hur var resan? Den var okej. Vad skönt att jag är i Malmö igen!, säger Maggan och tittar hastigt på Vera. Ögonen, Maggans underbara ögon, glittrar och munnen ler.
Maggan berättar om sina föräldrar, studierna, Serbien-Montenegro och vilken hård period det är där nere nu. Vera vet vilken situation som råder i hennes land. Hon upplevde mycket av det som hände. Ekonomiska situationen är mycket svår och politiska situationen är värst. Det vet Vera.
Nästa dag går Vera och Maggan till kyrkogården. De sköter blommorna kring Aleksas grav och tänder ljusen.
Jag är här nästan varje dag, säger Vera. Maggan kastar blicken på graven som ligger nära Aleksa. Vem ligger där?, frågar Maggan undrande. Där begravdes en ung och sympatisk kille. Ja, han begravdes efter Aleksa för tre månader sedan. Vad hände med honom då? Det var en tragisk händelse, svarar Vera. Han tog livet själv.
Oj, det är hemskt. Det är fruktansvärt!
Maggan är tre veckor i Malmö, stannar en vecka till och återvänder sedan till Belgrad.
Hon gick varje dag till stranden på Ribersborg. Vädret blev utmärkt, solen sken varje dag. Maggan blev solbränd och fick ett friskare utseende.
Den dag som Maggan varit på stranden, var en varm och solig dag, men plötsligt blev himlen molnbetäckt och det började regna. Hon tog sina grejer och gick till bussen.
Hela bussresan tänkte hon att hon måste åka till kyrkogården.
Maggan kommer till Värnhemstorget och byter buss 20 till 12, som går direkt till kyrkogården.
Regnet är slut, luften är frisk att andas, men det är vått ute. Maggan kommer till graven och ordnar blommorna kring graven. Underliga känslor kommer över Maggan. Hur länge Maggan stått vid graven vet hon inte. Plötsligt ser hon att vid graven, som ligger nära morfars grav, står en kille och tittar på henne.
Ljubban hade egentligen velat åka till stranden, men på grund av ösregn blev resan inställd. I stället åkte Ljubban till kyrkogården. Där möttes deras blickar. Det sa bara klick, berättade Ljubban efteråt. I nästa ögonblick stod Maggan vid graven. Hennes blick mötte hans och hans skjorta blev allt svettigare och han kände hennes blick bränna i ryggen.
Hej!, säger han och räcker Maggan handen. Förlåt så mycket, säger han på serbiska och ler. Förlåt mig, jag måste först presentera mig. Jag heter Ljubban och här begravdes min bror. Vad heter du? Jag heter Maggan och här begravdes min morfar. Jag bor i Belgrad. Jag kom hit som turist och snart är min semester slut. Hennes leende kändes som en omfamning.
Efter en stund gick de från kyrkogården tillsammans. Kan jag bjuda dig på en kopp kaffe?, frågar Ljubban. Han tittar på henne. Hon svarar: ”Ja, med största nöje!” Han bjuder Maggan på kaffe och muffins på ett kafé-konditori.
Han kränger sig av och an på stolen och flyttar benen hit och dit. Maggan vet inte vad hon ska säga. Hon tycker att allt hon säger låter dumt. Då lämnar de kaféet och tar en promenad. Kan jag följa med dig, frågar Ljubban? Är du rädd? Rädd? Tvärtom, svarar Maggan. Han kände hur blodet hettade till för en stund. Sedan blev det kallare och trögare, det började cirkulera normalt. För första gången på länge kände han sig lycklig och oroade sig inte ens för att lyckokänslan när som helst skulle kunna skingras.
De kommer nästan fram till Maggans hus. Där borta är mitt hus! Hon pekar på huset, som är synligt bland träden. Det är en underbar kväll och det doftar gott av blommar. Jag är lycklig att jag har träffat dig. Maggan vill prata mer med Ljubban, men vad ska hon göra? Hemma väntar på henne hennes mormor Vera. Jag måste gå, klockan är mycket! Han drar henne intill sig och kysser henne. Jag är lycklig att jag har träffat dig. Jag känner på mig att du är den flicka, som jag har väntat på i hela mitt liv.
Jag måste gå, säger Maggan och drar sig från honom. Jag kommer i morgon och väntar på dig klockan 18.00. Okej? Okej!
Hon springer hem.
Maggan öppnar försiktigt dörren i lägenheten. Det är mörkt, men i köket syns ett ljus. Hon går in snubblande. Hon hör att mormor öppnar dörren i köket. Maggan, är det du? Det är jag. Jag har väntat hela kvällen på dig och har varit mycket orolig. Vad har hänt med dig? Klockan är mycket. Hon ser på Maggan att hennes ansikte är lyckligt. Mormor, ursäkta mig. Jag går på en gång till sängen. Vi pratar i morgon. God natt mormor! God natt Maggan! Vera går till sitt rum och lägger sig i sängen, men hon kan inte sova. Hon tänker på Maggan. Mitt hjärta känner att något har hänt med Maggan. Vad gör Gud så att det blir bättre?
Ljubban går hem och hela tiden tänker han på Maggan och minns deras möten. Jag tror att jag kan få något av det goda i livet, att det äntligen är min tur, tänker Ljubban. Oj, vilken vacker tjej jag har träffat idag! Vilka vackra ögon Maggan har! Varför vill hon inte promenera mer med mig? Hon ville skynda sig hem; kanske är hennes mormor sträng? Men i alla fall vi ska träffas på kvällen, det har hon lovat mig.
På natten sov han oroligt. På morgonen vaknade han med ett leende, med ett obeskrivligt leende av förvåning och glädje. Han kände något speciellt och en stor nyfikenhet. Det dånade i hans huvud.
Fakta, allt det som händer hade upphört att vara viktigt. Det enda viktiga var flickan. Han hade äntligen hittat henne, som var alla hans tankar, känslor och drömmar. Han saknade henne.
Nästa dag kommer han fram. Klockan är halv sex. Han köper en stor bukett vita rosor till Maggan och väntar på henne. Han går nervöst fram och tillbaka medan hans hjärta slår. Jag känner mig rastlös. Verkar jag upprörd? Jag har verkat lite nervös, tänker Ljubban. Jag vet inte. Väntar hon på mig, eller vill hon inte träffa mig igen? Han drar ett djupt andetag.
Plötsligt får han en skymt av Maggan. Hon går honom till mötes. Ljubban drar lättad efter andan. Hej Ljubban!, säger Maggan med glädje i rösten. Blommorna är till dig, säger han och räcker fram rosorna. Maggan blir glad över uppmärksamheten från Ljubban. Tack Ljubban! Jag undrar om du vill promenera med mig i parken, säger han. Hon svarar: ”Med största nöje!”
Efter en promenad ska de gå till ett kafé, som ligger nära parken. När de lämnar kaféet promenerar de i två timmar. Han drar henne intill sig och kysser henne och hon gör inget motstånd. Maggan, jag vill träffa dig igen. Kan vi träffas i morgon samma tid? Det är okej. Hej då, hej då. Vi ses!
De träffades varje dag. Maggan blev till en makt för Ljubban. Till en symbol för allt det som var vackrast, mest ömsint och sällsynt i livet. Hennes makt växte för varje dag. Han var övertygad om att han aldrig mera i livet skulle se på någon annan tjej, att han aldrig skulle röra vid någon annan. Det fanns inga andra tjejer i hela världen. Det finns bara hon. Det ondskefulla ödet hade visat henne för honom bara ett ögonblick, bara för att bedöva honom, för att göra längtan och önskningar till tortyrredskap. För första gången upplevde han sin kärlek som något konkret och levande, något som han tryggt kunde klamra sig fast vid. En kraft som förhoppningsvis skulle vara så länge han levde. Den stora verkliga kärleken!
Tiden går. En vecka har gått sedan Maggan träffade Ljubban. Hon kommer ihåg sitt möte med Ljubban, som om det var igår. Han är mycket snäll. Mötet blev mycket romantiskt, vi seglade så länge i en liten båt på öppet hav. Jag har bara känt honom i en vecka, men det förefaller som om jag har känt honom för evigt. Vad måste vi göra? Jag är här som turist. I morgon ska vi träffas en sista gång. I övermorgon ska jag flyga tillbaka till Serbien-Montenegro. Åh Herregud, vad jag saknar honom! Hon kommer ihåg, att de simmade tillsammans i havet som om det var igår. Ute var kvällen varm och kvav. Han simmade i havet som en riktig simmare. Hennes längtan efter honom är så mäktig och det känns som en sjukdom.
Sista dagen kommer. Det var lördagen. Maggan går till parken och där väntar Ljubban på henne. På en bänk sitter han. När han ser Maggan då reser han sig och går henne till mötes. Hej Maggan!, säger han och räcker henne en stor bukett vita rosor. Vilka vackra rosor! Han drog henne till sig för att kyssa henne. Maggan lutade huvudet tillbaka och slöt ögonen och tänkte det finns ingenting annat än detta. Nu är det bara hon och han.
Åh, Maggan, kan jag få bjuda dig på en restaurang som ligger i centrala Malmö? Jag har beställt plats förut. Ja, det låter trevligt!, säger hon. Äntligen kommer de till restaurangen, som ligger vid Stortorget i centrala Malmö.
När de är framme träffar de en trevlig dörrvakt. Välkomna!, säger han och släpper in dem i salen. En kypare kommer fram till dem för att ta upp beställningen. Maggan, idag är det en vecka sedan vi träffades och under den veckan har mycket hänt, säger Ljubban. Jag är mycket glad och lycklig över att jag träffat dig.
Jag tänker att du är den flicka som jag har väntat på i hela mitt liv. Tack, Ljubban! Jag är också glad att jag har träffat dig. Åh, gode Gud! Jag är ledsen, att du i morgon ska flyga till Serbien-Montenegro. Bara en vecka fick jag vara lycklig och i morgon är jag ensam igen. Men du, bli inte ledsen. Du måste vänta på mig. Jag kommer tillbaka om några månader. Jag är glad att vi träffades. Ibland kan det vara nyttigt att skiljas, säger Maggan. Då får man en chans att prova om känslorna är äkta, säger Maggan. Om känslorna är starka och äkta då väntar vi på varandra, säger Maggan. Vad gör Gud då så att det blir bättre?, undrar Maggan och drar djupt efter andan. Nu kommer kyparen och Ljubban betalar notan.
Efter flera minuter går de ut. Han drar varsamt ner hennes huvud mot sitt och kysser henne. De går genom parken och kysser varandra hela tiden. Nu kommer de till Maggans hus. I huset är det mörkt. Klockan är mycket. Ljubban tar ett varmt farväl av Maggan och går hem. Maggan orkar inte gå in; hon står vid dörren vit som lakan och gråter. Hon står en liten stund vid dörren och vinkar adjö. Sedan öppnar hon dörren. Hennes ögon är fulla av tårar. Hon går till sitt rum och sätter sig i sängen. Vera sover. Maggan är ledsen över det som har hänt kring deras ömsesidiga känslor gentemot varandra. Hon värker av längtan efter honom. Resten av natten vrider hon sig i sängen. Hon kan inte sova.
Ljubban går och tänker hela tiden på Maggan och kommer ihåg deras möten. Jag tror att jag ska kunna få något av det goda i livet, att det äntligen är min tur, tänker Ljubban. Det finns ingen annan tjej i hela världen. Det finns bara hon. För första gången upplevde han sin kärlek som något konkret, levande, något som han tryggt kunde klamra sig fast vid. En oemotståndlig kraft som skulle vara så länge han levde. Maggan blev till makt för Ljubban. Till en symbol för allt det som var vackrast, mest sällsynt och ömsint i livet.

Nu kommer hon tillbaka till Serbien-Montenegro.
Maggan berättar för sina föräldrar om sin stora kärlek. Hennes mor suckar och säger: Du dotter upprepar min kärlekshistoria. Varför träffar du din kärlek i Sverige? Varför inte i Serbien-Montenegro? Åh gode Gud, suckar Svetlana. Hon hade huvudet fullt av tankar på hur dotterns liv skulle ha kunnat vara. Svetlana är mycket bekymrad.

Det passerade sex månader.
Nästan varje dag får Maggan brev från Ljubban. Han fortsätter med att skriva att han älskar henne av hela sitt hjärta och det enda han vill är att alltid få vara vid hennes sida.

En dag när Maggan vaknade ringde telefonen tidigt på morgonen. Det är Ljubban som ringer. Hej Maggan! Förlåt mig att jag väcker dig, men jag kan inte vänta hela dagen utan att berätta för dig att i morgon kommer jag till Belgrad. Med glädje i rösten talar Ljubban till henne. Jag orkar inte vänta längre på dig. Jag måste få träffa dig så snabbt som möjligt. Vad, är det sant?, utbrister Maggan med stor glädje i rösten. Det är sant! När kommer du? Flygplanet landar klockan 10 på morgonen. Ska du träffa mig? Javisst! Glädjetårar kommer i Maggans ansikte. Oj, det är en överraskning för mig!, tänker Maggan.
Följande morgon vaknar Maggan tidigt. Jag måste stiga upp för att inte komma för sent till flygplatsen. Jag måste skynda mig, annars kommer jag för sent. Hon går upp ur sängen och går till köket. Hela köket doftar gott av mors mat och småkakor. God morgon mamma! God morgon Maggan! Maggan gör i ordning sitt hår. Hon är charmfull. Mamma, jag måste gå ut! Svetlana lyfter huvudet och ser upp till Maggan. Oj, vad vacker du är!, säger Svetlana och kysser sin älskade dotter. Gå nu, pappa väntar redan på dig vid garaget och han ska köra dig till flygplatsen!
De kommer till flygplatsen tidigt; det var klockan 9 på morgonen. I en timme väntar Maggan innan Ljubbans flygplan landar. Åh Herregud, vad jag saknar honom! Längtan efter honom är så stor och det känns nästan som en sjukdom. Hon kommer ihåg alla deras trevliga möten i Malmö.
Äntligen landar Ljubbans flygplan. Flygplanet kommer välbehållet. Efter en halvtimme ser Maggan honom, som vinkar med glädje i sig. Hej, min älskade Maggan! Han kramar och kysser henne.
Jag har kommit för att säga något viktigt till dig. Vill du gifta dig med mig?, frågar Ljubban och räcker henne en rund svart ask. Vad är det? Öppna! Maggan öppnar och ser att där ligger en ring av guld. Tack, Ljubban!
Jag älskar dig och vill gifta mig med dig och bilda en riktig familj. Tack, Maggan! De står länge i vänthallen, kramar och kysser varandra. Alla passagerarna som gick förbi tittade på det lyckliga paret.

Tre år förflöt. Mycket hände under de tre åren. Ljubban och Maggan gifte sig i Stadshuset i Malmö. Hon fortsatte att studera vid Lunds universitet. Efter två år födde Maggan en underbar pojke.

En dag gick de till kyrkogården med sonen ― det var serbisk påsk. Deras son Filip lade blommor på Aleksas och Svetomirs gravar. De stod och kramade varandra och mindes den dag, som de träffades vid kyrkogården.
Om någon säger att det inte finns kontakt mellan livet efter detta och de levande, då blir det fel. Själen som är på andra sidan graven, kan se framtiden och påverkar ödet hos sina släktingar. Aleksa tyckte mycket om Sverige och han ville att hans dotter Svetlana skulle studera medicin vid Lunds universitet. Men ödet ville i stället att hans barnbarn Maggan skulle läsa vid Lunds universitet.
Maggan vill bli doktor. Hon trivs mycket bra i Sverige. Hon är mycket lycklig med sin familj och önskar att familjen blir stor.

Ludmila Vahmenina-Grönlund
hedersmedlem i Bokhuset Dević
e-post: [email protected]

Malmö 2005

Copyright © Bokhuset Dević, 2005
www.aktivstad.net/as2/0000F5DA-80000001/000107AD-80000001/S0009591F-0013A4DC?DF0=1