2005-09-01

Ryska Riksförbundet i Sverige inbjöds till Socialstyrelsens personaldag den 1 september för att presentera sin organisation. Irina Makridova ställde upp (eftersom ordförande Ludmila Siegel var upptagen på ett annat håll) och berättade om Ryska Riksförbundets behov och arbete inför två olika grupper.

Här följer hennes rapport:
Varje grupp bestod av ca 15-20 personer. Det blev 2 ggr 50 minuter var. Eftersom det i varje grupp fanns representanter för socialtjänsten, hälsovården, invandrarorganisationer, statistiker med flera blev det stundtals en livlig diskussion med många frågor.

Syftet med min föreläsning var att beskriva vår organisation, vilka frågor som är prioriterade och varför, vilka samarbetspartner vi har, hur vi samverkar med myndigheter och andra organisationer, att beskriva vår uppfattning om Socialstyrelsens roll och hur vi ser på framtiden.

Jag hänvisade till Ryska Riksförbundets hemsida www.rurik.se
Där går det att finna information på både svenska och ryska om våra 13 medlemsföreningar över hela Sverige och även om våra samarbetspartner.

Bland prioriterade frågor nämndes: svårigheter för ryska invandrare att få jobb (här berättade jag om boken som Riksförbundet håller på att sammanställa om ryssars vägar in till den svenska arbetsmarknaden), avsaknaden av en lokal/samlingsplats (till skillnad från Polska Institutet eller Estniska Huset) som ryssar kan gå till. Det leder till att även icke-troende ryskspråkiga besöker två ryska ortodoxa församlingar i Stockholm, som inte heller har stora eller ens kyrkoliknade lokaler. Det saknas också ekonomiskt stöd för införskaffandet av nödvändig kontorsutrustning (ordföranden Ludmila Siegel jobbar i stort sett ensam och oavlönad och har endast en gammal Mac-dator till förfogande).

I båda grupperna ställdes frågan: ”Hur många är ni ryssar, egentligen?» Hur räknar man och enligt vilka kriterier? Födelseort, tidigare medborgarskap, etnisk tillhörighet eller …? Så fort man blir en svensk medborgare faller man bort från statistiken, men ändå räknar man med att det finns upp till ca 20 000-38 000 ryssar i Sverige. Jag föreslog att ta efter Finland där man frågade folk om modersmål och fick ett oväntat stort antal svar, att man har ryska som modersmål. I denna grupp av rysktalande kan återfinnas judar, vitryssar, ukrainare och många andra folkslag från f.d. Sovjetunionen (Kaukasus och Centralasien), vilka ibland inte kan något annat språk än ryska. Vidare finns det ryssar som är födda i Estland, Lettland och Litauen, men som ändå har ryska som modersmål. Ett annat skäl att räkna just språket är att ryska fortfarande är utbrett som gemensamt språk i till exempel Östersjöregionen. (Svenska Räddningstjänsten vittnar om att under gemensamma övningar använder man ofta ”Östersjöengelska” d.v.s. ryska). Räknar man på det sättet, får man helt annan statistik som visar att ”ryssarna” är många fler och att deras behov inte är tillgodosedda framför allt när det gäller informationsbehov.

Det finns varken ryskspråkiga tidningar eller ryskspråkiga TV-kanaler i Sverige. Svenska teleoperatörer anser att det finns för få ”ryssar” och det därför inte finns något behov av att sända rysk TV. Med den felaktiga inställningen tappar man en stor del av ev. konsumenter nämligen ca 68 000 om man även räknar in dem som inte har ryska som modersmål, men kan ryska (utländska studenter från Asien, Afrika, Latinamerika, vilka fick sin utbildning på Sovjetunionens högskolor samt alla svenskar som har läst ryska och de är ganska många). Tyvärr, den äldre delen av den ryskspråkiga befolkningen i Sverige, som har det största behovet av information på ryska har svårt att hävda sig på grund av dåliga kunskaper i svenska. Att det finns många parabolantenner i storstadsförorterna är inget tecken på vare sig välfärd eller välstånd. Tvärtom, det är tecken på isolering och utanförskap. Det enda källan till information om Sverige på ryska är Sveriges Radio Utlandsprogrammet, d.v.s. Radio Sweden:s ryska sändningar (startade den 5 november 1967) som sänds även på FM 89,6 och kan avlyssnas i Stor Stockholm. Att ge ryska invandrare, även äldre, handikappade och nyanlända tillgång till information om Sverige är en del i demokratiseringsprocessen. Speciellt med tanke på valdeltagande i riksdagsval eller kommunval.

Vad är det som skiljer ryska invandrarnas situation från andra, - ställdes frågan? Mitt svar var att dels lång historisk tradition att betrakta ryssar med misstänksamhet och fiendskap (”ryssen kommer”, ”ryskskräck”, ”arvfiende”), dels dagens fortsätta mörka massmediala bild av Ryssland (”ryska maffian”, ”rysk organiserad brottlighet”, ”ryska prostituerade”). Alla nickade och höll med att svensk massmedia visar sällan eller aldrig något positivt från/om Ryssland.

Emellertid finns det mycket positivt i Sverige som faktiskt är ryssars förtjänst och man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden som till 1860-talet när Sofia Kovalevskaja blev professor i matematik. Idag kan man nämna flera matematiker som undervisar på svenska högskolor, ingår i forskningsgrupper inom atomfysik, datorprogrammering m.fl. Nina Balabina grundade Lilla Akademin – en välkänd musikskola i Stockholm, Sonja Kovalevskij-skolan med matematik och schack på schemat har vuxit upp från en liten förening till en etablerad skola med undervisning på svenska där alla barn är välkomna. Professor Maria Nikolajeva är medlem i juryn för svenska Astrid Lindgren-priset och är en internationellt erkänd forskare o s.v. Allt detta och mycket mer därtill berättas det sällan/aldrig om i svenska massmedia. För att inte tala om alla de ryskor som är gifta med svenskar och som utan att bli ”berömda” lever ett helt ”normalt Svenssonliv” och hör varken till de prostituerande eller till maffian.

Okunnigheten är stor från båda håll men med olika förtecken: medan svensken i gemen inte har något gott att säga om ryssen, har ryssar överdrivna positiva förväntningar på svenskar och Sverige. Det framgår inte minst av UD: s årligen återkommande sammanställning ”Bilder av Sverige i utlandet”. Bläddrar man där i alfabetisk ordning fram till Ryssland, hittar man endast positiva omdömen om Sverige. Därför kan man nog säga att ryssarnas besvikelser efter ankomsten till Sverige är inte så mycket en kulturkrock mellan ryska och svenska kulturer som krock med ryssarnas egna förutfattade meningar om Sverige. Problemet är att ryssarnas förväntningar är positiva medan svenskarnas förväntningar är negativa. Med andra ord: ryssar älskar svenskar och Sverige (åtminstone innan de bosätter sig här och lär sig språket) men den kärleken är obesvarad.

Socialstyrelsens roll och uppgifter är för många ryska invandrare förknippad dels med skrämmande antirökkampanjer/texter på cigarettpaket, dels med de endast två ostmackor som svenskar äter till frukost istället för gedigna ”ryska” frukostar. Därför vore det önskvärt, att Socialstyrelsen mera aktivt gick ut med att berätta för invandrare om sin verksamhet och mål.

Tyvärr, konstaterades också under samtalets gång att varken telefontjänst eller Internettjänst ger en hundraprocentig tillgång till information. Det må vara övergång till Digital-TV, hemförsäkringens villkor, kreditköpsvillkor eller politiska budskap. Man föredrar fortfarande att få texten tryckt på papper i sin hand för att läsa (eventuellt med en ordbok), begrunda, läsa om, fundera, fråga någon om råd o s.v. Ryssarnas rykte om sig som ett läsande folk bekräftas t ex av att Wasamuseets mesta försäljning av trycksaker är just på ryska (för ryska turister) och att Internationella Bibliotekets största bokutlåning/omsättning också är på ryska. Det innebär att man måste låta översätta och trycka viktig samhällsinformation på ryska, för att vara säker på att den når ryska invandrare, speciellt äldre och handikappade.

Slutsats: Ryska Riksförbundet i Sverige måste betraktas av svenska myndigheter som en viktig samarbetspartner, när det gäller integration av ryska invandrare i det svenska samhället samt för att bekämpa ömsesidig okunskap om varandra och/eller fördomar/förutfattade meningar om varandra. Vi behöver hjälp, råd och ekonomiskt stöd för lokaler, dator, trycksaker med mera och från vår sida är vi beredda att vara med och samarbeta för att bekämpa många ryssars avståndstagande från alla statliga myndigheter, politiska partier o dyl. vilket bidrar till utanförskapet ännu mera. Vi tackar Socialstyrelsen för den möjlighet vi fick - att vara med den 1 september och berätta om vår organisation och hoppas på ett fördjupat samarbete i framtiden.