Sarra Lvovna Fisjerman föddes den 20 augusti 1925 i staden Krivoje Ozero i Odessaregionen, i en arbetarfamilj. Men en hungersnöd i området 1931 tvingade Sarras far att snarast söka arbete någon annanstans. Han fick arbete som smed vid en av fabrikerna i Donetskregionen och flyttade hela familjen dit, men då hade redan två av hans små döttrar dött av hunger och svaghet. Den nyanlända familjen fick plats i en enorm barack där de fick ett rum för tre. Det kunde inte vara fråga om några bekvämligheter. 1941 började Stora fosterländska kriget, Sarra hade gått ut sjunde klass vid det laget och gick omedelbart till fabriken och erbjöd sig att efter förmåga hjälpa fronten.
– Vad ska vi sätta dig på, min flicka? klagade verkmästaren. – Du är ännu liten och svag. Få se… du får gå till avdelningen för luftvärnsgranater.
– Och vad ska jag göra där? svarade flickan förväntansfullt.
– Du får bli kontrollör. Din uppgift är att markera med krita små gropar, repor och hack på projektilytan.
– Jag förstår, sa Sarra och började att liksom de vuxna arbeta i tolvtimmarsskift.
Den tyska armén rörde sig dock i forcerad marsch mot Donbass och fabriken fick order om att snarast evakueras till Ural tillsammans med arbetare, ingenjörer och deras familjer. Alla evakuerade och anläggningens utrustning lastades på ett tåg som snabbt utrustats med uppvärmda godsvagnar och trevåningsbritsar. Oktober hade redan kommit och kylan tvingade människor att värma metallväggarna i vagnarna med filtar och bara kaminerna som stod mitt i vagnarna gav livgivande värme. Fabriken var tänkt att sättas upp i staden Tjusovaja, men Sarra hade ådragit sig follikelangina på vägen, så hennes familj med alla tillhörigheter och balar sattes av vid stationen Grjaz eftersom man fruktade att de kunde smitta andra. De hade ingenstans att bo, men inrättade sig på något sätt på järnvägsstationen, där läkaren besökte dem ibland och gav patienten det läkemedel han kunde få tag i. När Sarra hade återhämtat sig måste de komma ikapp tåget. Fadern lyckats övertala trafikledaren att få låna en dressin, satte familjen på den och gav sig av i rätt riktning. Halvdöda, nedkylda och hungriga nådde de Povorinostationen i Voronezjregionen och fick omedelbart alla tre arbete i vagndepån där. Sarra kom så småningom med i Komsomol och tillbringade all sin fritid på ett sjukhus överfullt av sårade från Stalingrad. Hon donerade blod, deltog i amatörföreställningar och försökte höja de sårades moral.
Ledningen la märke till den initiativrika flickan och hon skickades på en kurs i automatiska bromstester på järnvägsvagnar. När hon återvände från kursen gick Sarra med två väninnor, Ljuba och Olia till krigskommissariatet.
– Skicka oss till fronten som sjuksköterskor, bad Sarra. – Vi vill rädda sårade.
– Hur gammal är du? frågade den armlöse majoren med trött röst.
– Sexton, svarade Ljuba för alla.
– Vänta tills du blir arton, förklarade majoren entonigt. – Sen kan du komma tillbaka.
– Vi vill hjälpa fosterlandet! ropade Olia, – och ni?
– Gå härifrån och stör inte arbetet! skrek tjänstemannen åt dem. – Och dyk inte upp här tidigare än om två år.
Tårögda gick flickorna ut på gatan.
– Vi måste återvända till depån, snyftade Ljuba, annars får vi skäll.
De kom in på den enorma depåens territorium, där tågen kopplades ihop och plötsligt ropade Sarra:
– Tjejer, titta, ett sjukvårdståg. De har alltid brist på folk. Kanske tar de oss med?
– Vi springer dit, svarade Ljuba genast och så sprang de till tåget.
– Vart ska ni? sa vakten, som stod på banvallen, och stoppade dem. – Ni får inte gå här.
– Var är chefen för tåget? frågade Sarra strängt. – Jag har en brådskande rapport till honom.
– I åttonde vagnen, svarade soldaten förvirrad. – Och vad gäller rapporten?
– Det är en militär hemlighet, svarade Sarra strängt. – För oss till honom.
– Gå själv, sa grabben och viftade med handen. – De har en hemlighet. Skrattretande…
Utan att bry sig om honom sprang flickorna till den åttonde vagnen, ur vilken en äldre major omedelbart tittade ut.
– Vad gör främmande människor här? frågade han ilsket.
– Vi är inte främmande, svarade Sarra högt. – Vi är volontärer. Kamrat major, ta med oss på tåget, vi vill hjälpa våra sårade.
– Har ni åtminstone pass, mina assistenter? frågade befälhavaren.
– Ja, svarade flickorna unisont.
– Spring då hem och hämta dokumenten, informera era närstående och kom tillbaka. Tåget avgår mot Stalingrad om tre timmar. Där är en sådan köttkvarn så Gud förbjude. Och var inte sena. Ingen väntar på er.
– Om tre timmar kommer vi, som ett spjut, ropade Ljuba glatt och flickorna sprang för att hämta dokumenten.
De informerade sina släktingar men hann inte informera personalkontoret innan de på utsatt tid ställde sig till förfogande för chefen för sjukvårdståg nr 1 i riktning Dnepropetrovsk. Tåget bestod av tolv vagnar av vilka åtta var reserverade för lätt sårade och fyra vagnar med rörliga väggar var för bårar med svårt sårade, som ofta inte kunde skickas till sjukhus längre in i landet. I brigaden ingick ett väpnat förband med luftvärnskanon, som inte bara användes mot fientligt flyg utan också mot Banderagäng[1], som attackerade ambulanståg i Ukraina. Under hela kriget rusade oupphörligt ett tomt, desinficerat tåg i riktning mot fronten och återvände överfullt av lemlästade människor.
Sjuksköterskan Sjura från Kujbysjev undervisade flickorna i akutvård, visade hur man förbinder sår, sätter på en tourniquet för att stoppa blodflödet och de enklaste kirurgiska teknikerna. Flickorna fick titeln medicinska instruktörer och arbetade från 1943 till 1946 med att hjälpa sårade, stoppa blodflödet, förbinda ruttnande sår och ge moraliskt stöd.
Sextiofem år har gått sedan dess och Sarra Lvovna kan inte tänka på de svårt sårades rop och stön utan att rysa.
– Döda mig, ropade en ung man som hade mist båda benen.
– Jag vill inte leva! ropade en annan med förbrända ögon och brandskadat ansikte.
De unga flickorna tvingades inte bara att överleva i denna mardröm, utan måste hela tiden donera blod och delta i ambulanstågets konstnärliga amatörverksamhet under ständiga tyska bombningar. Endast tågmaskinisternas skicklighet att manövrera ner till minsta millimeter räddade dem från direkta bombträffar, men varenda tur till fronten och tillbaka var förknippad med dödlig risk. De sjöng modigt för de sårade soldaterna ”Katiusja”, ”Den blå scarfen”, läste dikter som Majakovskijs ”Mitt sovjetiska pass” och naturligtvis Konstantin Simonovs ”Vänta mig, jag kommer tillbaka”. De lyckades till och med dansa i en trång gång medan tåget ryckvis manövrerade bort från luftangrepp.
– Naturligtvis var det läskigt, berättar Sarra Lvovna, – men vi räddade våra fäder, bröder och äkta män. Vi hjälpte fronten efter bästa förmåga och gjorde allt som berodde på oss för att våra soldater skulle kunna återvända till sina förband.
Sovjettrupperna kastade tillbaka fascisterna från vårt hemlands gränser, och vi började hämta sårade från Polen, Rumänien, Ungern och slutligen från Tyskland. Hur väntade vi inte på den där Segerdagen! Den kom när personalen på ambulanståg nummer ett befann sig i Ordzjonikidze. Det är omöjligt att förmedla den glädje som grep oss. Vi överlämnade de sårade till sjukhuset, förberedde vagnarna och åkte tillbaka till Tyskland, men där fanns till vår glädje inga fler sårade.
Fram till 1946 användes ambulanståget för att skicka hem repatrierade soldater som hade förts till Tyskland som tvångsarbetare. Vanligtvis anlände tåget till Kursk och soldaterna möttes på stationen av en militär orkester och flickor gav dem blommor.
På grund av att Sovjetunionen förklarade krig mot Japan upplöstes sjukvårdståget bara delvis och vagnarna för allvarligt sårade skickades tillsammans med skötare skyndsamt österut, medan Sarra och resten av kollektivet demobiliserades. Hon återvände till sina föräldrar i Donbass och tillsammans med några få överlevande släktingar sörjde de sina döda. Men livet måste gå vidare och Sarra måste anpassa sig till ett fredligt liv. Hon arbetade, gifte sig, födde en son och två döttrar och avslutade sitt arbetsliv som trafikledare i Odessaregionens busspark.
1991 flyttade Sarra Lvovna till Moskva för att bo hos sin dotter, och lite senare emigrerade hennes dotter och svärson till Sverige. Sarra Lvovna tvingades uppleva en mardröm. En dag, när hon kom hem, fann hon att dörren till hennes lägenheten hade brutits upp, allt som kunde vara av något värde hade stulits, och någon djävul hade skrivit med tuschpenna på kylskåpet: ”Sarra, åk till ditt Israel.” Hon ringde genast polisen, som kom, skrev ett protokoll och lade ner ärendet. Polisen hittade ingen, men i brevlådan hittade den gamla kvinnan nästan varje dag brev eller anteckningar med hotelser riktade mot henne. Rädslan fick henne att gå till polisen igen med en hel bunt anonyma brev i hopp om att hon, fosterlandets försvarare, nu skulle skyddas av fosterlandet enligt gällande lagar, men en äldre kapten med trött ansikte sa henne:
– Ärade Sarra Lvovna, jag kan inte ställa en polisman vid din lägenhet. Som jag förstår det har du åtminstone någonstans att ta vägen. Mitt råd är att resa innan det är för sent.
Efter att ha varit hos polisen och insett att hon var helt hjälplös och att ingen skulle hjälpa henne i en kritisk situation fattade hon beslutet att resa, men den enorma nervspänningen i samband med inbrottet och hotelserna påverkade hennes hälsa. Händerna började darra och ibland greps hon av allvarlig yrsel. Läkarna gav henne viss behandling och sjukpensionerade henne.
Eftersom hon inte kunde återhämta sig helt flyttade Sarra Lvovna till sin dotter i Sverige, där hon snart fick permanent uppehållstillstånd.
2005 inbjöds hon till Ryska federationens ambassad i Stockholm och tilldelades enligt en ukas från Rysslands president medaljen ”60 år efter segern i Stora fosterländska kriget 1941–1945”.
För närvarande är hon som deltagare i Stora fosterländska kriget kavaljer av Stora fosterländska krigets orden av andra graden och innehavare av åtta medaljer för militära bragder i den intensiva frontzonen. Hon bor i Stockholm med sina barn och barnbarn och berättar från tid till annan krigsminnen från sin ungdom.
Mikhail Chanin
2010
[Material från utställningen ”VI MINNS”, samlad och organiserad av teaterstudion “ABYRVALG!” i Stockholm 2016]
Översättning: Stefan Lindgren
[1] Ukrainska nazikollaboratörer anförda av OUN (Oganisationen för ukrainska nationalister), som leddes av Stepan Bandera. Ö.a.
