Huvudmålet för hitlertruppernas offensiv var sovjetstatens huvudstad Moskva. Till dess fall knöt fascisterna sina förhoppningar om Sovjetunionens oundvikliga kapitulation och ett slut på kriget. Men samtidigt tillskrev hitlerkommandot redan från början kontrollen av Leningrad en stor betydelse.
Redan i Barbarossa-planen sades att den tyska huvudgruppen som anföll från Warszawaregionen, efter att ha splittrat de sovjetiska styrkorna i Vitryssland, skulle ”skapa förutsättningar att vända kraftfulla mobila enheter mot norr för att i samverkan med armégrupp ’Nord’, som anföll från Ostpreussen i riktning mot Leningrad, krossa fiendens styrkor som verkade i Baltikum. Först efter fullbordandet av denna brådskande uppgift, som för följas av erövringen av Leningrad och Kronstadt, måste operationer inledas för att inta Moskva, ett viktig centrum för kommunikationer och krigsindustri.”
I planeringen av erövringen av Leningrad beaktade fienden den enorma ekonomiska betydelse och strategiska betydelse som staden vid Neva hade.
Fascisterna försökte förinta Östersjöflottan, ta kontroll över de bekvämaste sjö- och landvägarna för att försörja sin armégrupp ”Nord” och ”Mitte” och skaffa sig en värdefull språngbräda för att rikta slag i ryggen på de sovjettrupper som försvarade Moskva. Fältmarskalk Paulus skrev senare om det tyskakommandits avsikter och mål i början av fälttåget 1941:
”Erövringen av Moskva tillmättes en särskild plats i OKW:s (Oberkommando der Wehrmacht) planer. Emellertid måste erövringen av Moskva föregås av erövringen av Leningrad. Att erövra Leningrad fyllde flera militära mål: likvidering av den ryska Östersjöflottans viktigaste baser, att slå ut den stadens krigsindustri och likvidera Leningrad som samlingspunkt för en motoffensiv mot de tyska trupper som anföll Moskva.”
Men erövringen av Lenins stad betraktade nazisterna också som ett tungt moraliskt slag för det sovjetiska folket, eftersom Leningrad är vaggan för den stora oktoberrevolutionen, en stad med ärorika revolutionära, militära och arbetartraditioner. När Hitler i juli 1941 besökte armégrupp ”Nord” underströk han att med intagandet av Leningrad ”kommer en av revolutionens symboler, som varit ytterst viktig för det ryska folket de senaste 24 åren, att förlora sin kraft, och det slaviska folkets anda kommer till följd av detta att starkt undergrävas allvarligt och med Leningrads fall kan en fullständig katastrof nalkas.”
En av deltagarna i dessa historiska händelser är Iosif Borisovitj Feldman, som idag är bosatt i Stockholm:
”När kriget började var jag, som föddes den 22 april 1922, 19 år. Jag minns väl hur belägringen började. Det är sådant man inte glömmer, hur staden plötsligt blev sträng och dyster, sjönk ner i mörker och fullständigt ändrade utseende. Bekanta gator blev oigenkännliga. Historiska monument demonterades och begravdes, och dem som man inte hade tid att ta bort täcktes med träfodral, fönstren överkorsades med pappersdekaler och överallt dök det upp militära varningstexter och affischer.
På den tiden levde jag med min pappa Boris Borochovitj och min syster Jevgenija på Herzengatan nära Isakskatedralen.
1 september 1941 fick jag min inkallelse och redan 1 januari 1942 var jag i ett stridande förband och tillbringade nästan alla de 900 dagarna av belägringen i första försvarslinjen.
Den 7 januari 1942 försökte trupperna på Volchovfronten, utan att slutföra en omgruppering, utan att koncentrera flyg och artilleri och utan att samla in nödvändiga lager av ammunition och bränsle, bryta igenom fiendens försvar vid floden Volchov. Först övergick den huvudsakliga stötgruppen (4:e och 52:e armén) till aktiva stridshandlingar och sedan började gradvis även trupperna ur 59:e och 2:a stötarméerna att dras in i striden.
Under tre dagar försökte general Meretskovs armé bryta igenom fiendens försvar men utan framgång. Ett försök från den 54:e armén misslyckades också. En anledning till en så misslyckad start på operationen var att general Sokolovs 2:a stötarmé var inte var helt förberedd.
Ännu den 7 januari kl. 00.20 rapporterade han i till överbefälhavaren för Volchovfronten: ”Den andra stötarmén har intagit sin utgångsposition vid östra stranden av floden Volchov, i beredskap att starta en offensiv på morgonen den 7 januari tillsammans med styrkorna från fem brigader och den 259:e skyttedivisionen.
Trots att koncentrationen inte slutförts kommer den andra stötarmén att gå till anfall den 7 januari. De största svårigheterna är att 2:a stötarméns artilleri inte har anlänt, inte heller dess gardesdivisioner, flyget har inte koncentrerats och inte heller bilflottan, ammunitionslagren har inte lagts upp och inte heller har de knappa reserverna av livsmedel, foder och bränsle fyllts på ännu…”
Skyttedivisioner och -brigader hade i början av januari mindre än 40 procent av den föreskrivna artilleriutrustningen. Den 1 januari 1942 hade fronten endast 682 kanoner av 76 mm-kaliber och större, 697 granatkastare på 82 mm och större och 205 pansarbrytande pjäser.
Och även om styrkeförhållandet inom artilleriet var 1,5:1 till sovjettruppernas förmån, var det på grund av den långsamma koncentrationen av artilleri inte möjligt att skapa en avgörande dominans över fienden i offensivens början.
Fienden överträffade de främre trupperna i pansarbrytande vapen med 1,5 till 1 och med vapen av stora kaliber med 2:1. Redan i början av anfallet med infanteri och stridsvagnar utsattes de för korta eldanfall. Artilleristödet för attacken och stöd för striden på djupet utfördes med koncentrerad eld och eld mot enskilda mål, på begäran av befälhavarna för skytteförband. Men infanteri och stridsvagnar misslyckades med att undertrycka fiendens eldkraft och störa hans eldgivningssystem innan attacken började. På grund av detta stötte de anfallande enheterna på organiserad eld från alla slags vapen.
Volchovfrontens flyg befann sig i ett ännu sämre läge, Fronten förfogade bara över 118 stridsflygplan, vilket uppenbarligen var otillräckligt.
I början av januari 1942 ställde frontens befälhavare en svår uppgift för flyget, att på 5-7 dagar förbereda sig för bombanfall under den offensiva Ljuban-operationen.[1] De viktigaste ansträngningarna skulle enligt planerna fokusera på att täcka och stödja trupperna från den andra stötarmén och den 59:e armén.
* * *
Vid just den tiden fick jag den fruktansvärda nyheten att pappa hade dött av svält. Sedan jag lyckats utverka ledighet tog jag mig till Herzengatan och det som återstod av min pappa skrämde mig – ett mänskligt skelett täckt av hud. Min syster Jevgenija såg inte bättre ut, hon led av 1:a gradens dystrofi.
Det var så jag tog farväl av pappa innan jag återvände jag till mitt förband.
De stridande trupperna hade det svårt. Som ett resultat av stora förluster i operationerna under krigets första period och i operationerna sommaren och hösten 1941 kunde sovjetflyget inte vinna herraväldet i luften och det innebar att de inte heller nu kunde effektivt understödja anfallande trupp. Den kvantitativa övertag över det fientliga flyget, som hade gått förlorat 1941, återställdes först våren 1942.
Om förhållandet ännu 6 december 1941 var 1,4:1 till det fientliga flygets fördel hade det i maj 1942 ändrats till 1,3:1 till det sovjetiska frontflygets fördel. Detta uppnåddes genom att öka flygindustrins produktionskapacitet så att ständigt fler flygplan kunde levereras till fronten.
En annan faktor som bidrog till flygvapens låga effektivitet på Volchovfronten var att arméflyget stod för mer än 80 procent av de totala flygstridskrafterna och frontflyget för mindre än 20 procent. I det tyska flygvapnet tillhörde samtidigt bara cirka 15 procent av flygstyrkorna fältarméerna. Återstående 85 procent var flygflottor direkt underställda befälhavaren för det tyska flygvapnet och som endast utförde stridsuppdrag i samverkan med landstridskrafter. Det gjorde det mycket lättare för det fascistiska kommandot att organisera och koncentrera Luftwaffes huvudstyrkor i samma huvudriktning som trupperna. För dem krävde inte detta överföring av flyginsatser från en riktning till en annan eller skapandet av stora flygreserver.
Koncentrationen av betydande frontflygstyrkor i de kombinerade sovjetarméerna ledde under krigets första år till att de redan begränsade flygstyrkorna spreds ut, vilket uteslöt centraliserad kontroll och massiv användning av flyget i frontskala. Och underordnandet av det främre flygvapnet under frontens befälhavare uteslöt flygvapenchefens centrala kontroll över Röda arméns flygvapen och försvårade massiva insatser i strategiska riktningar. Allt detta sammantaget minskade effektiviteten i sovjetflygets operationer på den sovjet-tyska fronten som helhet liksom på de enskilda fronterna. Flygvapnet var ”inneslutet” i ett ramverk som inte tillät det att fullt ut realisera sin manöver- och slagförmåga.
I ett direktiv från Röda arméns flygvapenchef, Sovjetunionen biträdande försvarsminister, generalöversten vid flyget P. F. Zjigarev från den 25 januari 1942 hette det:
”Frontflyget används för närvarande, med tanke på dess begränsade kvantitet, inte korrekt. Befälhavarna för frontflyget splittrar flygets resurser och insatser på en mångfald objekt på alla frontavsnitt istället för att målmedvetet samla flyget i de huvudsakliga riktningarna mot fiendens viktigaste objekt och grupperingar och detta hindrar ett framgångsrikt genomförande av fronternas uppgifter. Detta styrks av att flyget är jämnt fördelat mellan arméerna… Befälhavarna för fronternas flygstridskrafter genomför bara obeslutsamt eller inte alls sådana massiva flyginsatser som gagnar de planerade operationerna.”
Följaktligen var 2:a slagarméns frontoperation förutom att den var oförberedd främst dömd att misslyckas på grund av bristen på avgörande överlägsenhet över fienden i både artilleri, stridsvagnar och flyg, liksom på grund av felaktig användning av styrkor och resurser som splittrades över hela fronten istället för att sättas in massivt i huvudriktningarna. Å andra sidan måste påpekas att sovjetkommandot förutom att ha förbisett överraskningsfaktorn, förlorade dyrbar tid när grupperingen av artilleri, stridsvagnar och flyg även skedde mycket långsamt på grund av att högkvarteret (stavkan) saknade betydande reserver.
I den situationen var den nödvändiga ansamlingen av styrkor och resurser praktiskt taget omöjlig. Och ofullkomligheten i flygvapnets organisationsstruktur berövade markstyrkorna tillräckligt effektivt flygstöd.
* * *
Som förste sergeant var jag placerad vid ett granatkastarbatteri och hade befattningen chef för artilleriunderrättelser. Det innebar att jag alltid ingick i stridande infanteriförband. En grupp på tre personer – en chef, en assistent och en radiooperatör – tog sig så nära fienden som möjligt och sände koordinater via radio för att rikta elden från våra granatkastarbatterier mot de fientliga målen och därigenom underlätta infanteriets offensiv.
Jag skadades tre gånger. Det värsta var en allvarlig ögonskada jag fick i Sinjavinskijträsken, där det pågick så kallade lokala strider. Det hände när våra trupper försökte hålla en tillfällig korridor för leverans av mat till det belägrade Leningrad.
På ena sidan av Sinjavinskajakullen stod våra trupper och på den andra sidan, mycket nära, tyskarna. Vår uppgift var att hålla tyskarna på plats, dra uppmärksamheten till oss själva och inte ge tyskarna möjlighet att flytta till en annan frontsektor. Vår styrka var inte så mångtalig eftersom våra regementena gick till anfall ett och ett efter varandra.
Samtidigt fick våra trupper i uppdrag att erövra järnvägsstationen Mga, en by stor som en småstad 50 km sydost om Leningrad och 20 km från regioncentrum, staden Kirovsk. Det var där jag skadades i ögat. Vädret var väldigt varmt och ansiktet och kroppen var täckta med sand av explosionerna. Jag kommer ihåg hur jag själv drog ut granatskärvan, la ett klumpigt förband och sprang mot den tillfälliga posten för första hjälpen … Jag sa ”sprang”, men alla öppna områden besköts av fiendens prickskyttar så jag var tvungen att krypa mer än att springa.
Men jag tog mig fram till första hjälpen, en vanlig jordkula med en ung sjukvårdare och många sårade som låg på marken runt omkring. Såret behandlades och jag beordrades att vänta till mörkrets inbrott innan jag återvände till mitt förband för att inte dödas av en tysk prickskytt.
Jag hade onda aningar, jag såg hur försvarslös första hjälpen-posten var och insåg att om något hände, skulle våra enheter inte ha tid att rädda alla sårade. Därför lyckades jag övertala en okänd löjtnant som var lätt sårad i magen att fly: ”Låt oss springa tillsammans bort till våra förband i mörkret”. Vi räddade oss, men resten av de sårade liksom sjukvårdaren dödades av fiendens nästa granatsalva.
* * *
Från den 12 januari 1944 deltog jag i 2:a slagarméns befrielse av Leningradregionen från de tysk-fascistiska trupperna. Därefter deltog jag i befrielsen av de baltiska republikerna Estland, Lettland och Litauen.
I januari 1944, efter befrielsen av Estland och när vi hade passerat Valga och nått fronten, befordrades jag till officer. Stabschefen körde förbi oss i en forvagn, fick syn på mig, log och skrek att jag kunde sätta löjtnantsstjärnor på mina epåletter.
För mig slutade kriget i Kurland där vi omringade och tillfångatog en tysk styrka på 140 000 man.
Jag sårades tre gånger och har 21 statliga utmärkelser.
Efter kriget och sjukhusen fann jag mig till rätta i den civila världen och arbetade i 30 år som chef för den mekaniska avdelningen på en fabrik som tillverkade gruvutrustning.
1951, när jag besökte Leningrad på semester, mötte jag mitt öde, Anna Sjmujlovna, som jag har levt lyckligt tillsammans med i 54 år.
2005 dog Anna Sjmujlovna. Jag har en vuxen son och en dotter och ett barnbarn som går i skola.
Iosif Borisovitj Feldman
Stockholm, Sverige
januari 2010
Alla Smolina
31 januari 2010
[1] Ljubanoperationen 9 januari till 30 april 1942 var en del av det tyskarna kallar ”slaget om Volchov” som pågick ytterligare två månader, till 28 juni. Ö.a.
Översättning: Stefan Lindgren.
