”Låt hela mitt liv vara en bedrift,
utspridd i tiden.”
Jevgenij Jevtusjenko
Essä om veteranen från Stora fosterländska kriget Lazar Zacharovitj Ruchamin
Vi har ingen rätt att glömma
Så många år som förflutit sedan det där hemska kriget. 67 år … Segrarnas barn har både vuxit upp och åldrats. Vuxna barnbarn förstår inte alltid varför farfar gråter på Segerdagen. De förstår inte alltid vad 22 juni betyder för oss. Det är sorgligt …
Veteranerna blir allt färre med åren. Med dem försvinner en generation som aldrig skulle ha kommit på tanken att benämna fäderneslandet som de räddat med det idiotiska ordet ”sovok”[1]. De går bort tyst och omärkligt. Minnet återstår. För resten av livet. Bara vi, de vuxna barnen och barnbarnen till veteranerna från Stor fosterländska kriget, kan föra vidare detta minne till våra efterkommande.
För nästan 85 år sedan, den 6 september 1923, i den lilla staden Mstislavl i Mogiljovregionen i Vitryssland föddes ett andra barn i konditor Zachar Ruchamins familj. Pojken hette Lazar. Han tillbringade hela sin barndom i denna lilla stillsamma stad, där ryssar och ukrainare, judar, polacker och vitryssar levde lugnt tillsammans. Han minns fortfarande mycket väl kampen mot religion på 30-talet, när kyrkor och synagogor i Mstislavl stängdes och förstördes och klockor och kors skickades till skrotning. Landet behövde traktorer … Lazar studerade flitigt och på examensfesten den 17 juni 1941 tilldelades han högtidligt ett examensbevis med utmärkta betyg från 10:e klassen. Han var 17 år gammal. Han drömde om att bli ingenjör och gå på högskola. Men kriget grep in i hans liksom i miljontals andra sovjetmänniskors planer …
Krig …. är ett ord som får vem som helst att rycka till. Smärta, förtvivlan, separation. Systrar och hustrur, mödrar och döttrar som tar avsked från sina bröder, män och söner som ska till fronten. En molande längtan och något orörligt, som ligger som en sten över själen. Krig…
Inte alla kommer tillbaka. Det är med säkerhet känt att av pojkarna födda 1922–1924 återvände endast 1 till 3 soldater av 100 som gick till fronten.
Lazar Ruchamin minns än idag tydligt 22 juni 1941 – krigets början. Då var inte bara unga människor fullt förvissade om en snabb seger. ”Stalin vet vad som måste göras, kriget kommer inte att vara länge. Vi kommer att bryta nacken på Hitler!”– så tänkte många. Denna tro drev dem att gå snabbare fram och besegra fascismen. Den 11 juli 1941 inkallades en ung man som ännu inte fyllt 18 år in i Röda armén.
– Som en av hundratals andra värnpliktiga gick jag en månad till fots (140 mil) till järnvägsstationen Rada, som ligger några kilometer från Tambov. Vi anlände till inkallelseorten smutsiga, trasiga och framför allt var alla barfota, erinrar sig veteranen.
– De som inte hade gymnasieutbildning utrustades och skickades direkt till fronten. De var, som jag nu förstår det, riktig kanonmat. Unga outbildade pojkar med gevär, som i många fall höll i ett vapen för första gången, kastades in mot en stark fiende. Det var augusti 1941, nazisterna hade redan ockuperat Vitryssland och Ukraina, där Kiev hade uppgivits …
Vi andra som hade gymnasie- eller högre utbildning skrevs in i ett ”särskilt kommando” och skickades till norra Kazakstan, till staden Koktjetav för utbildning.
Efter avslutad artillerikurs skickades den 18-årige Lazar Ruchamin tillsammans med andra liknande nyutbildade soldater till Moskva, där våra trupper den 6 december 1941 inledde en motoffensiv. Han placerades i den just bildade första gardesdivisionen. Livet vid frontlinjen började …
I november 1942 förflyttades divisionen med järnväg till Stalingrad, där omringningen och krossandet av Paulus sjätte armé förbereddes. Lazar Zacharovitj deltog i denna strid.
År 1943. Tunga strider i hela Ukraina: Donbass, Zaporozje, Poltava. Han tvingades även fly undan fascisterna, minns veteranen. – Sommaren 1943 upplevde vi öppnandet av en andra front. Mat började komma från våra amerikanska allierade.
Hösten 1943 skickades den tjugoårige Lazar Ruchamin till en kurs i topografiska beräkningar. Kanoner utan en kompetent riktare och topografisk beräknare är bara en metallhög. Inte konstigt att man sa i armén att ”artilleriet är krigets gud”, och artilleristerna tillade: ”Och de bästa räknarna är krigets änglar.” Efter att ha blivit en ”krigets ängel” kämpade den unga topografiske beräknaren Lazar Ruchamin, som en del av 116:e gardesregementet av Leninorden, fram till den tyska gränsen.
– I början av oktober 1944 gick våra trupper äntligen in i Ostpreussen, berättar Lazar Zacharovitj. – Som chef för de topografiska beräknarna förberedde jag utgångsdata för artilleribeskjutningen av gränszonen. Glöm aldrig gränsstolpen med texten ”Tyskland”, där någon hade klottrat med färg: ”Här är det, det förbannade Tyskland!” Detta var den gräns som vi hade strävat efter att nå under tre långa år av krig. Nazisterna gjorde desperat motstånd, men trots det rörde vi oss allt djupare in på i deras territorium. Vi såg på det tyska landskapets rikedom och förundrade oss: Varför hade tyskarna startat detta krig?! Så underbart de levde! Herrgårdar (som dessa gårdar kallades på den topografiska kartan) av rött tegel, i varje hus fanns ett piano, några cyklar och asfalterade vägar. Och när vi fick se en dammsugare visste inte ens högkvarteret vad det var. Kort sagt var deras civilisation på högsta nivå. Jag tvingades som chef för den topografiska tjänsten bokstavligen gå till fots med geodetiska instrument genom hela Ostpreussen, så jag såg alla dess företräden med egna ögon.
– I början brände soldaterna hus, slog sönder möbler, krossade dyrt porslin, förstörde allt som fanns i hemtrevliga tyska bostäder. Men snart kom det en strikt order (man sa att Stalin själv tagit initiativet) att stoppa den vansinniga plundringen, för vårt fosterland hade ju lidit likadant under tyskarna! Särskilda trofékommandon inrättades som skickade hem värdesaker för att delas ut till den drabbade sovjetiska befolkningen. De tillät också oss som deltog i striderna att skicka personliga paket till våra släktingar.
– Framåt årsskiftet kände vi att vår seger närmade sig och fascisterna förstod det också. På nyårsafton 1945, minns jag, började spontana fyrverkerier längs fronten. Klockan 24 Moskvatid öppnade våra soldater eld med alla typer av vapen och sköt spårkulor med handeldvapen mot tyskarna och hur som helst upp mot himlen. Två timmar senare (vid tolvslaget tysk tid) upprepade tyskarna samma fyrverkerier. Många dog på båda sidor av granatsplitter och kulor.
– Den 13 januari gick vi på offensiven. Vår division avancerade snabbt djupt in i Ostpreussen. Den 15 mars sårades jag i staden Zinten, utanför Köningsberg. Så här gick det till: Min vän och jag satt på vinden i ett hus och försökte räkna ut var en pansarvärnskanonvagn av typ ”Ferdinand” var placerad. Det var en solig dag. Fascisterna upptäckte oss först på blänk i vår kikare och sköt mot tegeltaket. Min vän Chatyn Fachrudinov dödades på stället, jag bedövades och täcktes av skräp. I två veckor hörde jag ingenting alls och kunde inte sova. Jag kan fortfarande inte somna utan sömnmedel.
– Den 9 april bröt vår armé fascisternas desperata motstånd och intog Königsberg. Därefter koncentrerade sig hela den tredje vitryska fronten på Zemlandshalvön och drev in tyskarna in i en ”säck” som slutade i ett 1–2 km brett och cirka 70 km långt näs i Östersjön. Vi kämpade på detta näs och rensade det från nazister fram till 9 maj, dvs. fram till segerdagen. Vilken glädje det var – ord kan inte förmedla det … Jag mötte segern i byn Neue Welt (Ny värld) i slutet av näset. Det är sant som det heter i visan att det var en högtidsdag med tårar i ögonen.
I september 1945 åkte vi på lastbilar med parollen ”Var hälsat, fosterland!” till Vitryssland. Först i april 1946 fick jag en veckas permission för att resa hem. Mötet med familjen är tungt att minnas, även efter så många år… Hemma i Mstislavl möttes jag av mamma och min syster, som då hade kommit tillbaka från evakueringen i Orenburgregionen, där min far dött 60 år gammal. 1944 hade min yngre bror Jakov dött, bara 18 år gammal …
I april 1947 demobiliserades Lazar Ruchamin och bestämde sig för att förverkliga sin dröm att söka in vid Novosibirskinstitutet för militära transportingenjörer. Utan inträdesprov eller andra hinder blev han omedelbart inskriven på sitt utmärkta tjänstgöringsintyg från armén.
– Min sex år långa lyckliga studentperiod började i den vackra staden Novosibirsk. 1953 tog jag examen från institutet med utmärkta betyg och fick diplom som järnvägsingenjör. Jag skickades på arbete till Sverdlovsk där jag mötte min kärlek, min hustru Galina. I 30 år levde vi lyckligt i Ural. Jag arbetade vid järnvägsförvaltningen i Sverdlovsk och avancerade från mästare till chefsingenjör. Efter min hustru Galjas död bestämde jag mig för att flytta till min dotter i Moskva. Det var svårt för mig att leva ensam … Jag arbetade tills jag var sjuttio, de senaste tio åren i Moskva.
– Sedan januari 1994 bor jag i Stockholm, där min dotter Mira och barnbarnet Arthur också bor. Jag får pension och staten ger mig bidrag till hyran. För en äldre person med blygsamma behov räcker det. Tja, ordning, renlighet och lugn – vem gillar inte det?! Man kan bara vara tacksam mot den svenska regeringen för allt detta. Men jag är fortfarande en rysk patriot. Jag växte upp i och uppfostrades i den ryska kulturen och jag är stolt över det. Jag lever för fosterlandets intressen, eftersom det finns tillräckligt med information via tv och tidningar. Och så upplever jag här i Sverige ett ständigt intresse för oss, några krigsveteraner, från de anställda på den ryska ambassaden och personligen Rysslands ambassadör i Sverige A. M. Kadakin.
– Jag har bara en dröm och det är att mitt barnbarn inte ska förlora kontakten med Ryssland utan komma närmare dess rika kultur och historia. Så att han förstår vad Segerdagen betyder för hans farfar.
Här är han, en blygsam man som har sjutton statliga utmärkelser, inklusive Stora fosterländska krigets orden av andra graden, Röda stjärnans orden liksom medaljer för mod, för försvaret av Moskva, för försvaret av Stalingrad och andra. Han anser sig inte vara någon hjälte, utan bara en vanlig soldat, som det fanns många tusen av under de hårda åren.
– Inget hjältemod, säger Lazar Zacharovitj. Kanske inte i ordets högsta bemärkelse. Men var det inte ett hjältedåd när han, i vetskap om att hans liv när som helst kunde släckas, ändå följde krigets järndisciplin och utan stora ord återvände till sin trupp utan att räkna med några utmärkelser! Oavsett hur bedömningarna och till och med fakta i vår historia har förändrats de senaste åren, förblir den 9 maj, Segerdagen, densamma!
Idag har vi fortfarande möjlighet att tacka mer än en miljon veteraner som ännu är vid liv. Låt oss ta tillfället i akt och böja våra huvuden lågt för dem, segrarna i Stora fosterländska kriget.
Inna Sjestopalova, journalist
2008
Stockholm
Deltagarna i Stora fosterländska kriget Lazar Zacharovitj Ruchamin och Iosif Borisovitj Feldman berättar. Intervjuade av Julia Gregorson. Foto: Aleksandr Sjantsev.
Program 103, sändes vecka 19 den 5 och 9 maj 2009 och spelades in på den ryska ambassaden den 9 april 2009.
Deltagarna i Stora fosterländska kriget Lazar Zacharovitj Ruchamin och Iosif Borisovitj Feldman berättar. Intervjuade av Julia Gregorson. Filmteam: Igor Kuzmin, Aleksandr Sjantsev och Lioudmila Siegel. Inspelat på den ryska ambassaden i Stockholm. Regi, redigering, teknisk redaktör – Aleksandr Sjantsev. Textning med stöd av stiftelsen Russkij Mir: Marina Lindros och Aleksandr Sjantsev.
[1] Sarkastisk benämning på Sovjetunionen och allt sovjetiskt. Ordets egentliga betydelse är ”sopskyffel”. Ö.a.
