Om det inte hade varit för ordföranden i Ryska riksförbundet i Sverige, Lioudmila Siegel, skulle jag förmodligen aldrig ha fått veta hur heligt detta historiska skede är. Hur då? Man förstår inte den djupare betydelsen förrän man personligen berörs av den. Naturligtvis kände jag hänförelse, beundran och aktning men nu, när jag blivit direkt berörd, stelnade jag av vördnad inför det jag läste och hörde.
Jag tänker på det projekt som Lioudmila utformat, att samla en del minnen av veteraner från Stora fosterländska kriget, som på olika sätt har kastats upp på den svenska jorden. Vad de än minns ryser det i kroppen. De berättar och jag tänker: ”Herre Gud! Hur kan en människa klara detta? Är det verkligen möjligt att uthärda sådant?! ” – fast jag själv har tre år i Afghanistan bakom mig…
Maria Pavlovna Avtonomova gick som skolflicka under belägringen av Leningrad med inkallelser till andra familjer, släckte brandbomber på taken och grävde stridsvagnsgravar utanför staden och hjälpte de döende att komma till sitt sista läger – den ”Mottagning för döende” som inrymts i det tidigare pionjärpalatset.
Hennes man Vladimir Ivanovitj Avtonomov hackade som tonåring hål i isen för pålarna på järnvägen ”Segervägen”. Om det inte hade varit för detta gifta par från S:t Petersburg, skulle jag förmodligen aldrig ha fått veta att det förutom ”Livets väg” över Ladoga till Leningrad fanns den tillfälliga sovjetiska järnvägslinjen Poljany-Sjlisselburg, ”Segervägen” och från 5 februari 1943 till 27 januari 1944 fungerade som en effektivare ersättning för ”Livets väg”. Och det började med en rent militär seger: den 18 januari 1943 befriade våra trupper staden Sjlisselburg och bröt igenom fiendens belägring. Och även om nazisterna fortfarande var i närheten, öppnades en bräsch i fiendens besfästningslinjer och en smal korridor uppstod. Samma dag fattade statens försvarskommitté ett beslut: att lägga en smalspårig järnväg på isen i sjön i genombrottsremsan.
Bror och syster Stolov – Leonid Semjonovitj och Inna Semjonovna – bodde i barndomen i det belägrade Leningrad nära familjen Avtonomov och på samma gator som de och tog emot sina 125 gram bröd i samma butiker, gömde sig från den obarmhärtiga beskjutningen och bombanfallen i samma skyddsrum.
Iosif Borisovitj Feldman ingick i den 2:a stötarmén som befriade Leningradregionen från de tyskfascistiska trupperna och därefter Estland, Lettland och Litauen och avslutade kriget i Kurland, där den omringade och tillfångatog en tysk styrka på 140 000 man. Iosif Borisovitj sårades tre gånger under kriget och fick 21 statliga utmärkelser.
Olympiada Rudolfovna Rozenkrants, en flicka med svenskt påbrå, förlorade sin farfar och far i kriget, och fick hela livet lida för sin stamtavla, särskilt för sitt icke-ryska fadersnamn som onda människor förvrängde till ”Adolfovna”. Hon återvände till sina förfäders historiska hemland Sverige men tillägnar sina dikter de sovjetiska veteranerna.
Rimma Leonidovna Anikina, en tonårsflicka som av alla sina krafter bidrog till att smida segern i arbetet bakom fronten.
Olga Fjodorovna Lopuchina, en flicka som gömde sovjetsoldater som kommit ifrån sina förband under en vedhög på gården till sitt eget hus.
Det är listan på de personer, vars berättelser har direkt anknytning till Stora fosterländska kriget. Nedan placerar jag minnena från en krigsveteran i egentlig mening som lever bland oss.
* * *
Genrieta Petrovna Pokrovskaja (Angapova) föddes 1929. Pappan, Pjotr Georgievitj Angapov, var ekonom och en känd politisk gestalt i Burjäto-Mongoliska republiken som hade bildats på Stalins initiativ. Mamman, Sofija Pavlovna, arbetade efter att ha gått ut fältskärs- och barnmorskeskolan med profylax och behandling av syfilis i republiken och kom sedan in vid Östsibiriska statliga medicinska institutet i Irkutsk, som stod under ledning av SSSR:s folkkommissariat för hälso- och sjukvård. Där tog hon examen med silverdiplom.
I slutet av 20-talet, när dottern var två månader, skickades Pjotr Georgievitj som deltog aktivt i det sociala livet i landet och ingick i dess politiska elit, som politisk representant till Moskva.
Familjen bodde i ett hus vid representationskontoret. Genrieta Petrovna kommer inte ihåg namnet, men hon vet att grannarna i den stora loggian var den japanska attachéns familj. Den var också kopplad till ett äventyr som nästan höll på att vända Genrieta Petrovnas liv i en helt annan riktning.
Här fortsätter berättelsen med hennes egna ord:
– Faktum är att jag såg ut som en riktig japanska, för min pappa var burjät. Och grannen, frun till den japanska attachén, kunde av någon anledning inte få barn. Vid ett tillfälle försökte hon till och med övertala min mamma att sälja mig, för hennes makes tjänstgöring i Sovjetunionen gick mot sitt slut och skulle de komma hem till Japan med ett litet barn i armarna skulle det inte väcka någon misstänksamhet hos släktingar eller vänner. Men min mamma avböjde naturligtvis och blev bara bestört av ett sådant erbjudande.
Men plötsligt, den dagen när grannarna skulle resa hem, försvann jag ur barnvagnen som ständigt stod utställd på den rymliga loggian. Mamma gick dit och vagnen var tom. Då ringde hon pappa och sedan fick de veta att grannarna skulle resa samma dag och rusade tillsammans till järnvägsstationen och fann mig i den japanske attachéns kupé, snyggt inlindad i en vacker korg. Den gången var det nära att jag hade blivit medlem av en japansk familj.
Sedan inträffade den berömda affären med ”Trotskij och Zinovjevs förenade centrum”, som perifert berörde min pappa. Han var inte inblandad, men vem förstod det då? Pappa arresterades inte, ställdes inte inför rätta, men hans dröm, att studera vid Moskvaakademin för de röda professorerna, kunde inte förverkligas varpå vår familj flyttade till Leningrad, där pappa kommit in vid det sovjetiska finanskommissariatets finansakademi, på dess avdelning för kreditplanering.
* * *
När kriget med Finland började skickades min mamma som militärläkare till fronten. Hon lyckades slita sig loss för att ta hand om mig en dag. Jag minns det så väl: det ringde på dörren och det var min mamma i soldatkappa och pojkstövlar. Förmodligen fanns det inga stövlar för hennes små fötter, så hon var tvungen att klara sig med mina barnstövlar, trots den hemska kylan …
Och jag minns början på Stora fosterländska kriget mycket tydligt. Då var mina föräldrar redan skilda och min far bodde i en annan familj där det fanns två pojkar, mina halvbröder. Pappa arbetade i Leningrads transportorganisationen och efter det finska kriget skickades mor på en tjänsteresa norrut.
Den dagen kriget började var jag och min styvmor Tatiana Aleksandrovna och mina styvbröder, en jämnårig och en bara tre år, på en datja i Martysjkino, en trevlig plats vid Östersjökusten, där Katarina den stora enligt ryktet en gång haft ett sommarhus. Det berättades att hon hade ett litet menageri och att järnvägsstationen skulle ha fått sitt namn av det.[1]
På krigets första dag cyklade jag. Då hade inte alla cyklar, det ansågs vara en lyx, men min pappa skämde bort mig. Så bestämde jag mig för att cykla till stationen, där alla sorters godis såldes i kiosker och bås. Och jag ville ha glass. Jag minns dagen mycket väl, varm, solig och klar! Slående färger! När jag cyklade in på stationstorget stod det en stor folkmassa där och lyssnade dystert på radio, ett långt svart rör längst upp på en pelare. Och på radion tillkännagav de att kriget hade börjat.
Jag minns att jag blev väldigt rädd och skyndade mig tillbaka utan att ha köpt någon glass.
Och jag kommer också ihåg att havet var klart synligt från fönstret i vår datja och att det hade dykt upp många fartyg vid horisonten. Alla som inte kände till krigsutbrottet frågade varandra av vilken anledning så många fartyg hade samlats.
* * *
Två dagar senare anlände min far och sa att vi omgående måste återvända till Leningrad. Vi återvände och i slutet av sommaren, den 28 augusti 1941, kort före själva belägringen, åkte jag och mina halvbröder med min styvmor Tatiana Aleksandrovna med ett av de allra sista tågen från Leningrad till Krasnojarsk där hon hade avlägsna släktingar.
Vi åkte i godsvagnar, som byggts om till uppvärmda vagnar med rader av två- och trevåningssängar av brädor uppradade längs väggarna. Främst var det daghemsbarn och fruar till militärer med sina barn ombord. Vi åkte mycket länge, det tog nästan två månader att komma till Krasnojarsk eftersom vi måste släppa fram militära echelonger som rusade mot fronten med vapen, mat och manskap. När militären närmade sig kopplades vårt tåg bort från huvudspåret, in på ett stick- eller sidospår, där vi kunde bli stående i flera dagar.
På vägen, på en av stationerna, hände en sak som jag kommer att minnas så länge jag lever. När vårt tåg stannade hoppade alla ut på plattformen för att skaffa hett vatten och mat. På särskilt angivna ställen fick vi hämta ut bröd på brödkuponger, ibland även andra livsmedel, och lokalbefolkningen sålde kokt potatis, grönsaker och frukt.
Vid nästa järnvägsstation hoppade jag ut efter bröd med en påse som jag hade ransoneringskort och en del andra papper och dokument i. Jag fick mitt bröd och lite kex och sprang tillbaka, men tåget var försvunnet! Som sagt brukade man växla in vårt tåg på sidospår för att låta de militära echelongerna åka före västerut utan att stanna.
Men jag visste inte det ännu och blev väldigt rädd! Mitt huvud surrade av tankar: ”Vad ska jag göra utan mina släktingar? Vad kommer att hända med mig nu?”
Gudskelov hittade jag tåget sedan, men fruktan för att bli lämnad ensam minns jag än i denna dag. Som om det hände igår.
* * *
Till slut anlände vi till Krasnojarsk och inkvarterades hos släktingarna som gav oss ett litet rum, som tidigare varit kök. Rummet var så litet att det förutom tre sängar, två stolar och en spis, inte gick in några andra möbler. Det enda lilla fönstret vette ut mot trappan.
Jag började i femte klass i en lokal skola. Jag visste ingenting om min mamma som kämpade på den karelska fronten, inte heller om min far som kämpade på Leningradfronten, och alla tankar handlade naturligtvis om dem. Hur mådde de? Var de vid liv? En ständig oro för dem. Och en ständig hungerkänsla, något som också överlevt till denna dag.
I det lokala officershuset fanns ett kök där de evakuerade en gång om dagen kunde få lika många portioner soppa som det fanns personer i hushållet. “Soppa” var det bara till namnet för i själva verket var det en tjock gryta på pärlgryn. Men det var alla glada för, så jag sprang varje dag till officershuset med en stor kastrull.
En gång minns jag att det redan var kallt och halt ute, det var i november 1942 när jag kom hem med soppa. Jag hade bråttom för att jag var hungrig. Men jag snubblade på något och kunde inte hålla fast grytan, så allt innehållet rann ut på den frusna marken. Jag var rädd. Inte för att jag skulle få gå hungrig, utan för att jag skulle få skäll. Det dröjde innan jag vågade gå hem.
När jag närmade mig huset och tyst steg uppför trappan såg jag genom fönstret att styvmor och hennes söner åt något. Jag tänkte glatt: ”Så bra! Nu ska jag också äta!”. Men när jag kom in i det lilla rummet med ett skyldigt ansikte, hittade jag ingenting på bordet. Bordet visade sig vara tomt, som om det inte hade funnits något på det för några minuter sedan.
Jag var tvungen att lägga mig hungrig.
* * *
Jag visste inte att min mamma sökte efter mig. Hon hörde att jag hade skickats inåt landet, men visste inte i vilken riktning. Det fanns ingen att fråga, för pappa kämpade på en annan front och kommunikationen mellan dem hade avbrutits. Mamma försökte på egen hand ta reda på var jag fanns.
Under krigsåren fanns en stad sär man samlade all information om de evakuerade i ett arkiv. Som jag nu minns stadens namn var det Buguruslan. Så min mamma vände sig dit för att få hjälp.
Och hon fick hjälp!
En sen kväll, eller det kanske till och med var natt, knackade det kraftigt på fönstret, och det var som om något hade kastat mig i sängen. Jag for upp i bara trosorna som jag sov i eftersom jag inte hade någon pyjamas då och rusade till fönstret. Och det var mamma! I en militärrock och med en ryggsäck över axlarna.
Så mycket skrik, glädje och tårar det blev! Mamma lever! Mamma hittade mig! Mamma övergav mig inte! Och så många presenter hon hade med sig! Ett stort runt bröd. VITT! Jag minns fortfarande doften och smaken, och så mjukt det var! Hon hade också alla slags koncentrat, spannmål, svart bröd och konserverad köttstuvning!
Sedan tvättade min mamma mig, kammade lössen ur håret och tog mig med sig. Detta hände i slutet av 1942 eller tidigt 1943.
* * *
Resan till militärsjukhuset i Archangelsk, där min mamma tjänstgjorde som biträdande medicinsk chef, tog mycket lång tid. Inte lika länge som när vi åkte till Krasnojarsk, men cirka tre veckor. På vägen drabbades vi av ett stort problem: matcertifikatet försvann. Antingen stals det eller också glömde min mamma det när hon hämtade ut livsmedel eller tappade det. Och vi lämnades utan minsta bit bröd.
Men våra grannar i vagnen hjälpte oss, gav oss att äta så mycket de kunde avvara. Främmande människor delade med sig av bröd, ister, potatis och lök. Kanske visade de sig från sin bästa sida för att mamma hade officersuniform. Dessutom fick de under resans gång höra vår historia.
Slutligen kom vi till min mors sjukhus, sjukhuset för lätt sårade Nr 2529. Det var beläget i en enorm byggnad i det tidigare pedagogiska institutet. Rymliga salar, omvandlade till avdelningar, överallt steril renlighet, mat flera gånger om dagen och efter ett hungrigt liv i evakuering tycktes verkligheten mig som en saga.
Men mamma sa: ”Nu får du fri kost och logi, så du måste arbeta.” Så dök den första posten upp i min arbetsbok: ”Anställd som volontär.” Då var jag bara tretton år gammal.
Först arbetade jag på en ögonläkarmottagning, där huvudsakligen trakompatienter behandlades. Min uppgift var att tvätta de medicinska instrumenten och redskapen som användes för att tvätta ögon.
Jag kunde inte arbeta där länge, jag tyckte inte om det och berättade det för mamma så jag förflyttades till en tandläkarmottagning. Där anförtroddes jag allvarligare uppgifter, som att förbereda en blandning för fyllningar. Jag hällde ett pulver på glas, droppade i en speciell lösning och rörde ihop det till en trög massa för tandfyllning som jag snabbt höll fram när tandläkaren bad om det.
Så genomlevde vi vintern. Jag studerade på morgonen och arbetade på eftermiddagen. Men jag vill också berätta att jag studerade sång. Före kriget, när jag var sju år gammal, blev jag antagen till barnkören i Leningrads pionjärpalats och deltog ständigt i alla konserter och var till och med solist i ensemblen.
Jag älskade att sjunga, fortsatte att sjunga under kriget, och när jag arbetade på ett sjukhus uppträdde jag med mina favoritvisor inför de sårade.
* * *
Våren 1943 kom nyheten att vårt sjukhus skulle upplösas. En del patienter skrevs ut omedelbart, andra lämnades för att slutföra sin behandling, men alla visste redan att en del av sjukhuset hade överförts till ett ambulanståg, i vars personal min mor och jag ingick. Själva tåget flyttades till andra vitryska fronten.
Ju närmare vi kom fronten, desto mer fruktansvärda och täta blev bombningarna. Tyskarna såg stora sanitära kors målade på vagntacken, men bombade ändå.
Under bombningarna beordrade tågchefen alla att hoppa ut ur vagnarna, springa iväg, lägga sig på marken och inte röra sig. Men min mamma höll mig hårt mot sig och sa att hon inte tänkte hoppa ut någonstans. Om vi var dömda att dö, sa hon, är det bättre att vara tillsammans.
* * *
Vi kom till Duminitjistationen i Vitryssland, där vi lastade ur och vårt sjukhus kom att benämnas PChG-570 (fältkirurgiskt sjukhus) och sjukhuspersonalen blev arméanställda.
Explosionerna vid fronten mullrade helt nära och det anlände en kontinuerlig ström av sårade. Vårt sjukhus, tillsammans med staben och andra tjänster, räknades till 2:a echelonen. Första hjälpen på slagfältet gavs av sjukvårdsbataljonerna som låg direkt vid frontlinjen. Och sedan evakuerades de sårade till oss. Vi gjorde allt vi kunde och skickade sedan patienterna längre in i landet.
Tåget bombades ständigt. En gång, under en kraftfull bombning, körde mamma ned mig i en källare medan hon själv rusade till tåget, till sina sårade. En fruktansvärd syn mötte henne. Man hade bombat flera förband, bland annat en kanonbesättning, och överallt låg det avskurna armar, ben, huvuden, sönderrivna kroppar och blod. Luften var full av skrik och stön. När flygplanen försvann lämnade jag mitt gömställe och sprang till tåget. Det var första gången jag såg en så fruktansvärd syn.
* * *
Men de sovjetiska trupperna ryckte fram, och vi förflyttade oss med fronten och nådde Polen, där sjukhuset förlades till en herrgård i Brzezno. En stor egendom, rymliga mangårdar och alla möjliga extra flyglar och annex.
Jag arbetade som förbandssköterska. Först tog jag försiktigt bort det gamla bandaget, slet inte av det, utan blötte upp det med en manganlösning. Sedan behandlade jag såret med en speciell lösning, av någon anledning minns jag lukten av bensin, tog bort sårskorpan från sårens kanter, och först därefter applicerade jag, på läkarens inrådan, den nödvändiga salvan. Patienterna köade alltid för att bli behandlade av mig. De sårade visste att jag inte rev av de gamla intorkade bandagen utan tog av dem så försiktigt och smärtfritt som möjligt.
Det var då jag fick nog av alla sår. Före krigsslutet fanns det många ansikts- och käkskador. En hemsk syn som jag tvingades se en gång men kommit ihåg resten av mitt liv: en patient som i stället för underkäke hade en gummipåse.
Den unga poetessan Nadezjda Sjtjegolkova från S:t Petersburg tillägnade några rader sjuksköterskorna på ansikts- och käkavdelningen. Herregud, hur kunde hon, som föddes ett kvartssekel efter segerdagen, känna så subtilt?
”Två olika band i flätorna,
två himlar i ögonen – blå,
är du inte rädd, sjuksköterska,
bland de ansikts- och käkskadade?
Och, larver i kokonger av bomull,
De ligger på sängarna – kroppar …
Här är alla bara soldater
En gång fanns ett huvud…
Och var och en, som en kattunge,
upplockad i regnet,
Du stryker dem med din fina handflata …
”Vi lever, snälla du, vi lever” …
(http://zhurnal.lib.ru/s/shegolxkowa_n_s/medsestrichka.shtml)
* * *
Men fronten rörde sig västerut, vi följde den och snart kom vi tillsammans med min mors sjukhus till Berlin.
Berlin befriades den 2 maj[2], före den officiellt tillkännagivna Segerdagen. Jag och mamma gick tillsammans med hennes underläkare och en dokumentärfilmsregissör ut för att titta på den tyska huvudstaden.
Staden såg kuslig ut, överallt var det ruiner. Vi gick också in i riksdagshuset, som jag minns för det varma golvet. Före reträtten brände nazisterna alla dokument, varför golvet i riksdagen var mycket varmt men tätt täckt av aska. Aska, aska, fast grå aska överallt.
Och jag minns fortfarande all möjlig rysk graffiti på riksdagshusets väggar.
* * *
Efter kriget började jag på Krasnojarsks regionala musikskola, tog examen och fick diplomet ”Ensemblens solist”. Därefter lyckades jag få anställning vid Leningrads regionala filharmoniska sällskap som med en liten konsertbrigad turnerade i hela Sibirien och centrala Ryssland liksom framförde sånger av sovjetiska kompositörer i de baltiska republikerna.
Pappa, som hade sårats under kriget och legat flera dagar i ett träsk nära Mjasnyj Bor, kunde aldrig återhämta sig och dog 1948 av lungsäcksinflammation.
Min mamma överlevde min far med 20 år och ligger begravd i samma grav som honom på Bogoslovskoje-kyrkogården i S:t Petersburg.
Jag tvingades efter min sons födelse att byta arbetsplats och fick en tjänst vid Sjtjelgunovas kulturhus för synskadade och blinda. Faktum är att jag har en säker diktion och min röst passade perfekt för mikrofonen. Alltså anställdes jag på Kulturhuset för att spela in olika litterära konstverk på band för synskadade och blinda. På min lott föll att för avdelningen ”Utländsk litteratur” läsa in fantastiska nya böcker av utländska författare, varav de flesta då var okända för mig.
Men en dag kom en ljudtekniker och sa att Leninstadion hade utlyst en tävling om tjänsten som uppläsare vid sportevenemang. Det var den 15–16 juni 1964.
Jag bestämde mig för att även jag skulle pröva lyckan. Jag kom och där var många deltagare, män och kvinnor i olika åldrar.
De frågade vem som skulle gå först? Och jag tänkte: ”Vad väntar jag på? Jag har erfarenhet av uppläsning.” Så jag gick först.
De gav mig tidningen ”Sovjetsport” och sa åt mig att läsa direkt från en tidningssida. Jag började läsa direkt ur tidningen. När jag var klar och gick, såg jag att folk började skingras. Och regissören Anatolij Jevsejevitj Gnutov sa till mig: ”Kom till jobbet imorgon”.
* * *
Det var så Genrieta Petrovna blev sportuppläsare och hon kom att arbeta som sådan i 33 år. Till den första frosten arbetade hon med fotbollsmatcher och närmare vintern fylldes rinkarna med vatten för hockeymatcher.
Pokrovskajas röst blev välkänd och seriösa experter tilldelade henne den skämtsamma hederstiteln ”Levitan i kjol”.[3]
Genrieta Petrovna var värd för matcherna med alla de berömda sovjetiska lagen i högsta ligan vid den tiden. Hon blev bekant med berömda idrottsmän i fotbolls– och hockeylag. Han minns väl öppningen av 50-årsfirandet av den stora oktoberrevolutionen i Leningrads sportpalats, då en symbolisk nyckel till evenemanget överlämnades i händerna på de världsberömda konståkarna Belousova och Protopopov.
Förutom fotbolls– och hockeymatcher kommenterade Genrietta Petrovna konståkning, unionsmästerskapet i gymnastik och till och med två boxningsmatcher, där kvinnor inte alls släpptes in. Ibland blev hon inbjuden att kommentera festliga patriotiska sportevenemang.
Den 24 februari 1984 tilldelades hon som första sovjetkvinna titeln Ryska rådsrepublikens hockeydomare.
Genrieta Petrovna, som har arbetat inom idrotten i 33 år och varit synnerligen direkt inblandad i sovjetsportens start och utveckling, har många intressanta minnen, som hon förhoppningsvis kommer att meddela läsarna av vår tidning.
Sverige
Alla Smolina
Den 24 april 2010
[1] ”Martyska” betyder markatta. Ö.a.
[2] De sista resterna av tyska förband tillfångatogs den 7 maj. Ö.a.
[3] Jurij Levitan var krigsårens mest kände nyhetsuppläsare i radio. Ö.a.
