Det är inte lätt när man är över nittio.
Jag minns min ungdom så långt borta,
likt en saga, likt en dröm,
som såge jag den i en kikare,
en kikare som vänts bak och fram.
Solomon Kazimirovskij
Så formulerade den nittiotre år gamle Solomon Saveljevitj Kazimirovskij i poetisk filosofisk form sin attityd till ett liv som varat nästan ett sekel, fullt av händelser som utspelats i ett stort land och som han deltagit i. Denna energiska, outtröttliga person med en regissörs professionella minne har något att komma ihåg och berätta om sitt liv. Som den dramatiker och poet han är citerar han sina dikter, som han skrivit både i skyttegraven och i samband med de viktigaste händelserna i Sovjetunionen.
Solomon Kazimirovskijs har en ovanlig biografi, liksom de flesta som har uppnått betydande framgång i livet. Han föddes 1915 i Bobrujsk, en liten vitrysk stad inom det judiska bosättningsbältet. Hans nästan analfabetiske far tillverkade penslar, och hans penslar var alltid efterfrågade av målare. Det innebar inte alls att familjen levde i överflöd. Inte varje dag kunde de äta kött. Solomonns mamma var bokslukare och spelade upp sagor för barn på ett underhållande sätt. Och dessa enkla sagor, som hon läste för sina barn på fredagar, minns Solomon Saveljevitj med tacksamhet än i denna dag.
Jag tror att det var den poetiska framställningen, säger han, och det enkla och spännande materialet om den ädle rånaren Bojtre som väckte min önskan att bli skådespelare. Från tidig barndom drömde jag om att få en publik att lyssna. Efter att ha samlat likadana pojkar omkring mig berättade jag min mammas sagor för dem och spelade upp hjältarna för dem.
Minnen från små lerhus, som det hans farfar bodde i, krokiga kullerstensgränder och det trähus där hela hans familj levde, rör fortfarande hans tankar. Han uttrycker det i poetisk form, levande och konkret, med ömhet och kärlek:
Jag minns en trottoar i barndomen
som sken efter ett regn
och gnistrande kullerstenar,
som löper nedför en kulle.
Hästkärrorna mullrade högt
Som åska, men utan blixtar.
Pojkarna jagade ikapp dem
hängde sig fast bakom lasten.
I närheten fanns gator och gränder
helt utan beläggning
och vagnar som inte alls mullrade
utan gick till navet i sand.
Så de kallade platsen Peski (sand).
En trakt som vissnat utan grönska.
Alla mina släktingar bodde
på den lösa sanden.
Inte en dag utan fattigdom
många barn vid bordet.
Men så vänskapligt vi festade
på potatis och surmjölk.
Jag var ett med den skaran
ett livligt barfotabarn…
Den älskade moster Chava
hade mammas ögon…
Dikten säger ingenting om det faktum att det i denna lilla stad fanns flera konstcirklar där arbetare samlades på kvällarna och repeterade teaterföreställningar under ledning av amatörregissörer. Sedan nio års ålder var Solomon känd för den lokala allmänheten för sin förmåga att deklamera och pojken deltog i alla föreställningar han kunde för att visa upp sig, då han drömde om att bli en berömd skådespelare.
När Solomon var tretton år gammal besökte en teatergrupp som turnerade södra Ryssland under ledning av Miron Barskij hemstaden Bobruisk. Pojken, som fascinerades och bokstavligen förtrollades av det professionella uppförandet av pjäser, bestämde sig för att be om att få komma med i Barskijs grupp. Han kunde redan skriva på ryska och skrev ett brev där han informerade om att hans föräldrar var analfabeter, att de ansåg att teater bara var ett tidsfördriv, varpå han bad att få bli med i gruppen, eftersom han inte kunde leva utan teater. Barskij tog barnets bekännelse på allvar och sa att de skulle återkomma till saken när Solomon var minst femton år gammal, och brevet skulle vara lösenord när de träffades igen. Mötet skulle aldrig äga rum, men den äldre brodern stal brevet och läste det högt när hela familjen satt vid bordet. Djupt förolämpad tog den lilla pojken ett lerkrus med varm cikoria från bordet och kastade den mot sin brors huvud. Och om inte denne omedelbart hade satt sig ned vet man inte hur detta vredesutbrott slutat. Tanken på självmord dök upp i det rastlösa barnets huvud, men ersattes snart av beslutet att rymma hemifrån. Fadern hittade pojken i Minsk hos släktingar, straffade honom inte, utan tycks ha börjat behandla sin sons passion med stor förståelse. Några år senare anlände en judisk republikansk vitrysk teater till Bobrujsk och i dess skådespelarskola antogs Solomon Kazimirovskij som den ende av ett hundratal sökande. Fadern kallade aldrig mer sin son för komiker, clown eller dumskalle.
”Efter att ha kastat mig in i teaterlivet”, berättar Solomon Saveljevitj, ”insåg jag plötsligt med fasa att jag, som var så kortväxt och varken hade absolut gehör eller en vacker baryton, inte hade några framtidsutsikter på teaterscenen, så jag bestämde mig för att söka in på pedagogiskt institut.” Den unge mannen hade redan avslutat två års pedagogiska studier, när Moskvas statliga judiska teater kom till Minsk på turné och utlyste ett intagningsprov till sin teaterskola. Naturligtvis kunde Solomon Kazimirovskij inte missa en sådan chans. Michoels själv godkände provet, och Solomon hämtade sina dokument från institutet och åkte för att studera i Moskva. Missnöjd med sina studier vid teaterskolan skulle han snart fatta det viktigaste beslutet i sitt liv: att söka in på det ryska teaterinstitutets regilinje och samtidigt ta examen vid det pedagogiska institutet i Moskva. I december 1935 fattade Solomon, ännu inte tjugo år fyllda, ett annat stort beslut. Han gifte sig med en nittonårig flicka, med vilken han sedan skulle tillbringa hela femtiotre år fulla av glädje och problem. Hon blev hans vän och hustru och gav honom två vackra barn.
Regilinjen på GITIS leddes av Boris Jevgenievitj Zachava, regissör vid Vachtangov-teatern vars föreställningar det var praktiskt taget omöjligt att få biljetter till. Gorkijs ”Jegor Bulytjev” med medverkan av Sjtjukin, Pogodins ”Aristokrater” med medverkan av Simonov, Gogols ”Revisorn” och många, många andra, vilket fick pressen att tala om honom som en stor regissör. Den blivande unge regissörens möte med så stora skådespelare som V. Katjalov, M. Astangov, O. Pyzjova och Nemirovitj-Dantjenko satte en outplånlig prägel på en känslig students själ och de kom att fungera som förebilder i regissörens fortsatta svåra arbete. Det sista läsåret avslutades med en statlig tentamen och ett examensarbete i form av en uppsättning vid en av stadens teatrar. Mest av allt intresserade honom ett erbjudande från den vitryska republikanska teatern, vars direktör ville att Solomon Kazimirovskij skulle regissera Molières pjäs ”Läkare mot sin vilja”. Examen ägde rum den 20 juli 1940. Kursledaren B. E. Zachava gav alla skådespelare och den unge regissören högt betyg. Plötsligt frågade examenskommissionens ordförande Radlov:
– Vad tror ni, skulle Molière själv ha tillåtit sig använda era pantomimer, interludier och frivoliteter?
– Utan tvekan, svarade den nykläckte regissören genast. – Om han hade kommit på dem, tillade han småskrattade.
Den 22 juni 1941 gick de flesta unga människor som studerade vid institutet i en patriotisk impuls till krigskommissariatet för att försvara sitt hemland med vapen i hand. Men där fick Solomon besked om att han skulle evakueras till Alma-Ata med ”Unga åskådares teater” och tjänstgöra där tills han blev inkallad till den aktiva armén. I augusti inkallades han till tjänstgöring i Alma-Atas infanteriskola, varefter han skickades som biträdande politisk instruktör till Kazanzjik i Turkmenistan där den 79:e skyttebrigaden var under bildande. Den kom att strida i Sovjetunionens södra regioner, bl.a. i omgivningarna av Rostov-vid-Don. Efter ett och ett halvt år ombildades skyttebrigaden som stärkts i strid till 221:a skytteinfanteridivisionen. När Solomon Kazimirovskij tjänstgjorde i så framskjutna positioner kunde han inte förstå varför det fanns så många politiska instruktörer, agitatorer, partiorganisatörer osv. som inte avgjorde stridsoperationernas gång utan ibland hamnade i vägen för dem. Hans uppgift var att i tid skaffa fram nyheterna från Sovinformbjuro och vidarebefordra innehållet till befälet och de meniga. Alla väntade otåligt på dessa nyheter och stämningen bland folk skiftade med innehållet i dem. Solomon Saveljevitj berättar om sin militära vardag: ”I tredje bataljonen dog den biträdande politiske instruktören i strid. Han var en stridande officer som inte gömde sig bakom soldaternas rygg och var därför mycket respekterad. Bataljonen hade fått uppgiften att storma gården Stachanovskij. Chefen för den politiska avdelningen, överste Galkin, beordrade mig att ersätta den avlidne. När attacken började var jag den förste som hoppade upp ur skyttegraven och sprang längs diket för att ingjuta mod i soldaterna. Plötsligt kom bataljonschefen som visade sig vara i närheten, slog mig till marken och ropade med en röst som inte var hans egen:
– Vad är det fråga om? Vill du verkligen dö så lätt? Du gjorde dig till en levande måltavla. Du ska visa soldaterna med handen!
Och hela denna tirad uttalades med sådant oanständigt språk att det än idag gör ont att minnas. Gården intog vi naturligtvis och följande morgon rapporterade bataljonschefen Zaprudskij hur de politiska instruktörerna skött sig under striden. Jag trodde att jag nu skulle få ovett och bli utskrattad, men han sa istället att förste löjtnant Solomon Kazimirovskij hade utmärkt sig när han med dödsförakt var den förste att hoppa upp ur skyttegraven. Han inspirerade sina underlydande med sitt exempel och hjälpte soldater som kommit efter att ta sig upp ur skyttegraven, vilket underlättade stridens lyckade utgång, sa löjtnanten.
* * *
Det var redan 1944 och divisionen deltog nästan inte i några aktiva stridsoperationer. Utan att för ett ögonblick glömma att han var utexaminerad från VGIK, det statliga filminstitutet, organiserade Solomon Kazimirovskij amatörföreställningar och en orkester bestående av professionella musiker med högre utbildning. Alla väntade otåligt på dess framträdanden. Soldaterna satt på en stor äng och skrattade hjärtligt åt interludierna som hämtats ur tidningen Krokodil, sjöng med när artisterna framförde populära sånger och lyssnade med intresse till Konstantin Simonovs nya dikter framförda av professionella recitörer. Solomon Saveljevitj ger oss i poetisk form sin uppfattning om soldaterna som försvarade moderlandet.
Mörkhåriga och ljushåriga,
ännu helt skäggfria.
De är inte bortskämda av ödet,
har inte kysst några läppar.
De rökte sin grova tobak,
skämtade oanständigt,
kämpade argsint,
föraktade feglingar.
Och på natten suckade de och
tänkte på mamma.
Våren 1944 överfördes divisionen från den 1:a ukrainska fronten till Karelen och skickades i januari 1945 till Ostpreussen. Efter att ha inkvarterats i byn Spullen (idag Fevralskoje) gick kapten Solomon Kazimirovskij ut på gatan och hörde plötsligt att någon spelade Chopin. Han såg sig omkring. Utanför ett hus satt en löjtnant vid ett piano och spelade inlevelsefullt med slutna ögon. Ett pianolock brann bakom honom och värmde pianistens rygg. Denna surrealistiska scen mindes Solomon Saveljevitj för resten av sitt liv.
Efter den slutliga segern över det nazistiska Tyskland avancerade han till major, stationerades i 39:e arméns politiska avdelning och förflyttades till Transbajkal nära gränsen till Mongoliet. Kriget med Japan varade inte länge. Sovjetunionens överlägsenhet var så uppenbar att 39:e armén inte mötte något allvarligt motstånd från fienden. Det fanns dock grupper av fanatiker som inte ville lägga ner vapnen, och det ledde till oförsvarliga förluster av manskap.
Japans kapitulation ingav hopp om en snar demobilisering, och Solomon Saveljevitj började skriva en rapport till högre ort och förklara att han inte var en karriärofficer utan en regissör som drömde om att få återvända till sitt civila yrke. Emellertid bestämde en medlem av militärrådet, general Bojko, annorlunda och Solomon Kazimirovskij utnämndes till chef för skolan vid Sovjetunionens ambassad i Manchuriet. Och även om hans levnads– och arbetsförhållanden blev sådana att man någon annanstans bara kunde drömma om dem törstade han fortfarande efter ett ”civilt liv”. Och bara tack vare en lycklig slump, efter åtta års aktiv tjänst i armén, demobiliserades innehavaren av ”Röda stjärnans” och ”Stora fosterländska krigets” ordnar samt många medaljer, majoren Solomon Kazimirovskij.
Ett nytt, inte alls enkelt skede av hans liv kunde börja. Sedan han förflyttats till ledningen för arméns politiska administration i Kujbysjev åkte han först med sin son till Alma-Ata för att besöka sin far och graven efter modern som 1944 hade dött av cancer. På kyrkogården berättade sonen för honom att när han och hans mor besökte mormodern på sjukhus hade hon bett dottern om en sak: ”När du träffar pappa, säg honom att jag väntade och väntade på honom, in i det sista.” Inte heller hann hon träffa sina båda söner, som stupat under de första krigsåren.
I Moskva förklarade Kommittén för konstnärliga frågor likgiltigt för honom att han under den tid som förflutit hade mist sina kvalifikationer som regissör och troligen inte skulle kunna arbeta vid teatern längre. Solomon Saveljevitj kunde knappast hålla tillbaka sin ilska, men lyckligtvis fanns inga tunga föremål till hands. När han skulle lämna kontoret bad han att få bli kopplad på telefon till Sjtjukins teaterskola. Plötsligt hörde han sin älskade lärare Boris Jevgenjevitj Zachavas röst: ”Kom hem till mig i morgon ska vi pratas vid.” Konversationen med läraren slutade med att Zachava gick in i sitt arbetsrum och efter en stund kom ut med ett utlåtande som slutade med orden: ”Jag tror att kamrat Kazimirovskij i samband med sin demobilisering från sovjetarmén är fullt förtjänt av att erbjudas möjlighet till ett fullvärdigt skapande arbete. Ryska rådsrepublikens folkartist, professor B. E. Zachava.”
När den ansvarige tjänstemannen hade läst utlåtandet sa han att i Vitryssland, där Kazimirovskij hade börjat sin teaterverksamhet, fanns inga lediga platser, men att han kunde erbjuda honom arbete vid Republiken Dagestans ryska teater.
Till sist, efter så många års frånvaro från teatermiljön, återfick regissören, fanatiskt förälskad i sitt yrke, glädjen att leva på scenen, andas den specifika lukten av kulisser och njuta av det särdeles rika och specifika teaterlivet. Solomon Kazimirovskij bestämde sig för att starta med en ukrainsk vaudeville ”Sjelmenko densjtjik” [1]. Han var tvungen att förstärka teatertruppen med flera ledande artister och framgången överträffade alla förväntningar. Förutom att föreställningen måste spelas 3-4 gånger i veckan, kände man igen skådespelarna på gatan och i basaren och behandlade dem enligt kaukasisk sed. Som Solomon Saveljevitj sa: ”Själen bad om arbete.” En efter en föddes uppsättningar på teatern som kunde tävla med de bästa produktionerna vid landets ledande teatrar. Det var föreställningar av verk som annars bara sattes upp i de största städerna, såsom ”Brottet” av Boris Lavrenjov, ”Jegor Bulytjev” av Maksim Gorkij, ”Tanja” av Aleksej Arbuzov, ”Två herrars tjänare” av Carlo Goldoni, ”Sista hållplatsen” av Erich Maria Remarque och många andra.
Våren 1952 besökte direktören för Sverdlovsk dramatiska teater kollegerna i Dagestan och skickade sedan ett telegram med ett förslag till Solomon Kazimirovskij att komma dit som regissör. Efter att ha avgått från sin tjänst kom Solomon Kazimirovskij full av förhoppningar till ett möte i Kommittén för konstnärliga frågor. Till sist kallade tjänstemannen in honom på sitt kontor och mumlade dystert:
– Vad vill ni?
Solomon Saveljevitj räckte fram telegrammet.
– Vi kan inte anförtro er en så stor rysk teater.
Solomon Kazimirovskij, som knappt kunde hålla tillbaka sin ilska, svarade:
– Jag har hört att partiets centralkommitté ”förvisade” er till konsten. Finns det verkligen så många antisemiter som du där?
– Försvinn! skrek tjänstemannen.
Solomon Kazimirovskij sade:
– Du kan beröva mig mitt arbete, men du kan inte skrämma mig. Jag gick igenom hela kriget i infanteriet, men jag vet inte var du var!
Mycket svåra dagar kom, kampen mot ”rotlösa kosmopoliter” var i full gång. Pengarna tog slut och vid denna tidpunkt föddes en dotter i familjen Kazimirovskij, och Solomon var redo att ta vilket arbete som helst. Vid denna tid kom direktören för Irkutsks teater för unga åskådare N. Lysenko till Kommittén för kulturfrågor i Moskva. Han erbjöd Solomon Kazimirovskij tjänsten som chefsregissör, och som ny ”chef” vågade han sätta upp så seriösa ”vuxna” föreställningar som ”Optimistisk tragedi” av Visjnevskij och ”Les Miserables” av Hugo på ungdomsteatern. I regissörens nya vision av Shakespeares ”Hamlet” framstod prinsen som en romantisk, modig, ädel man med ett sarkastiskt skarpsinne som gjorde stort intryck. Under ett gästspel i Kiev spelades föreställningen 17 gånger för utsålda hus i en teatersal med 2 500 platser. Sedan Solomon Kazimirovskij satt upp Vladimir Majakovskijs ”Badhuset” flyttade han till Ochlopkovs dramatiska teater i Irkutsk, men vid premiären av denna föreställning, när fosforkvinnan i slutscenen skulle leda alla till kommunismen, kollapsade aluminiumtrappan som ledde till ett ”gnistrande fjärran” och alla skådespelare föll till golvet med den. Flera skådespelare fick allvarliga kontusioner och nästa dag blev ledningen inbjuden till en välkänd institution som ville veta om det förelåg ett ideologiskt sabotage. På grund av att Solomon Kazimirovskijs dotter inte tålde det sibiriska klimatet tvingades han i augusti 1957 att lämna teatern som han älskade och flytta tillbaka till den ryska teatern i Dagestan som chefsregissör. Sådana underbara föreställningar inför överfulla salonger som ”Tanja” av Arbuzov, ”Talanger och beundrare” av Ostrovskij, ”Hunden i höet” av Lope de Vega, ”Jegor Bulytjev” av Maksim Gorkij och ”Sista hållplatsen” av Erich Maria Remarque passade organiskt in i teaterns repertoar. Det bör noteras att inte alla teaterkollektiv klarar så krävande uppsättningar.
1959 lämnade Solomon Kazimirovskij Machatj-Kala när han erbjöds en tjänst som chefsregissör vid Krasnojarsks regionala dramatiska teater. Efter att ha tillträtt tjänsten var Kazimirovskij mycket nöjd med truppens professionella skicklighet, och publiken bejakade glatt till och med uppsättningen av en sådan kultpjäs som Pogodins ”Den tredje patetiska”. De motstridiga åren på sextiotalet manade den skapande intelligentian till fritt tänkande och redan uppsättningen av ”Hamlet” i översättning av den misshaglige Boris Pasternak var en utmaning för systemet. Chefsregissörens uttalande inför den församlade ensemblen ”Länge leve Pasternak!” hälsades med applåder men kunde på nytt utsätta honom för möten med människor som övervakade propaganda för ”skadliga” tankar. Solomon Saveljevitj glömde bort att vara försiktig och lekte bokstavligen med elden när han anförtrodde sin dagbok förtvivlade ”skadliga” tankar:
Hur ska man lämna, slå sig fri från flocken,
från marschen, från takten, från paradens glans,
och åtminstone en gång göra ett fritt snedsprång,
och gå vilken väg som helst,
gömma sig från maktens allseende öga
från den förgängliga allmänna lyckan?
Efter fyra års kreativt arbete fick Solomon Kazimirovskij en inbjudan att leda den kirgisiska republikens ryska teater i Alma-Ata. Där satte han upp Sjtocks ”Leningradskij Prospekt” och en helt ny version av Shakespeares ”King Lear”. När han beskrev scenen där narren dör förklarade regissören:
– Innan han nått toppen faller narren och förvandlas i publikens åsyn till en liten föräldralös klump. Jag upplevde kriget och såg hur soldater som dödats när de gått till anfall låg på slagfältet lika obemärkta som sådana, liksom skrumpna klumpar. Och det förekom aldrig att publiken besvarade den scenen med annat än stående ovationer.”
60-talet gick. Solomon Kazimirovskij blev inbjuden till Saratovs regionala teater där man ville att han genast skulle sätta upp en pjäs om något historiskt-revolutionärt tema. Saratovteaterns ensemble besvarade beställningen från regionens partikommitté med att sätta upp Lavrenjovs pjäs ”Brottet”. Det bör noteras att Oleg Jankovskij, utexaminerad från Saratovs teaterskola, spelade huvudrollen i Jakov Voltjeks pjäs ”Domstolskrönika”, medan Aredakov spelade rollen som Sokrates i Edvard Radzinskijs pjäs. Den kraftfulla ensemblen gjorde det möjligt att förutom ovanstående pjäser även uppföra Schillers pjäs ”Maria Stuart” med skådespelerskan Sjutova i titelrollen. Och även om Solomon Kazimirovskij efter ett tag flyttade hem till Jakub Kolas vitryska statsteater i Vitebsk skulle ”Maria Stuart” lysa länge på regionteaterns scen i Saratov.
Vid den här tiden kom det fram en hel serie pjäser om Vladimir Ilitj Lenin, skrivna av dramatikern Michail Sjatrov. Bilden av Lenin skilde sig avsevärt från den bild som tecknats av Pogodin. Solomon Kazimirovskij föreslog truppen att sätta upp Sjatrovs pjäs ”Den sjätte juli”. Vitryska teaterencyklopedien skattar denna föreställning och regissören Solomon S. Kazimirovskij mycket högt. 1968 tilldelades regissören Kazimirovskij, skådespelaren Sjmakov och konstnären Nikolajev den vitryska socialistiska rådsrepublikens statspris, och den akademiska publikationen ”Teatralnaja Belarus” ger en kort information om regissörens kreativa verksamhet. Den säger att ”för Solomon S. Kazimirovskijs arbete är en konstnärlig position karakteristisk, en önskan att identifiera det ideologiska innehållet i pjäsen, dess huvudidé. Hans föreställningar kännetecknades av psykologiska synsätt och sökandet efter en uttrycksfull scenisk form. I vitryska författares verk försökte han bevara den nationella koloriten och belysa folktraditioner. Under sitt arbete inom teatern satte han upp 19 föreställningar som alltid gick för fulla hus. Som en följd av en konfliktsituation lämnade Solomon Kazimirovskij, en principiell person som inte kan uthärda gemenheter, in sin avskedsansökan och reste till Irkutsk, där han bokstavligen möttes med öppna armar. Förutom att sätta upp dramatiska föreställningar inbjöds han till Irkutsks musikteater att sätta upp ”En romans på landet”, en humoristisk vaudeville av komediförfattarna Ratser och Konstantinov. Den följande pjäsen ”Bröllop i Malinovka” hade inte mindre framgång.
Solomon S. Kazimirovskij bodde i Irkutsk i ungefär tio år. Hans son Edward bodde och arbetade också där. De sägs att naturen brukar vila sig på barnen, men detta händer uppenbarligen inte när kända föräldrar ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt sina barn. Den underbara familjemannen och kärleksfulla fadern Solomon Saveljevitj kunde ingjuta kärlek till konst och vetenskap i sina barn. Hans son är doktor i fysisk-matematiska vetenskaper, en av de största specialisterna inom sitt område, och hans dotter Natalia, som för närvarande bor i Sverige, har haft enastående framgång som pianist och musiklärare. Hennes elever deltar i internationella pianotävlingar och en artikel om henne har publicerats i den största svenska tidningen.
1985 firade paret Kazimirovskij sitt guldbröllop och tre år senare förlorade han sin älskade hustru. Detta slag av ödet visade sig vara så starkt att Solomon Saveljevitj hamnade i ett extremt allvarligt tillstånd på sjukhus. Han accepterade läkarens råd att åka till Sverige för behandling och fick de svenska myndigheternas tillstånd till det. För närvarande bor Solomon S. Kazimirovskij i Stockholm, skriver poesi och håller på att avsluta en memoarbok som han med sin typiska humor kallar ”Inte så lätt när man är över 90”, där han berättar om händelserna, som han varit kallad att bevittna och delta i. En levnadsglad person, fortfarande aktiv och energisk, ger oss i sin dikt ”Spegeln” en mästerlig lektion i kärlek till livet:
Jag tror inte jag behöver skynda mig
dit där det är mörkt, fuktigt och ingen sol.
Och livet är mig så intressant.
Det vita ljuset har inte stört mig.
Naturligtvis känner jag ofta saknad.
Sörjer de förtjusande skuggorna.
Men än vill jag inte ge upp
mitt världsliga jäkt.
När Solomon Saveljevitj fyllde nittio år fullkomligt rasade det in telegram och brev. Telefonen tystnade inte för en minut. Han gratulerades av personalen vid I. Sonovas akademiska teater i Saratov, Ordföranden i Ryska riksförbundet i Sverige Lioudmila Siegel och många andra, och jag skulle vilja citera hälsningarna från Rysslands folkartist Aleksandr Kaljagin:
”Käre Solomon Saveljevitj, jag gratulerar Er på Er födelsedag! Den här underbara dagen vill vi, hela teatersamfundet, uttrycka vår tacksamhet för Ert osjälviska arbete och Er uppriktiga och inspirerade inställning till arbetet. I många städer i landet, varhelst Ni har satt upp dina fantastiska föreställningar, minns man Er som en konstnär med stor fantasi, som inte bara kan hantera dramaturgi med säker hand utan också kan arbeta tillsammans med skådespelare och se likasinnade människor i dem. Era föreställningar har alltid väckt genklang i staden, regionen och landet. Ni kände och visste subtilt hur Ni kunde kommunicera i samklang med samtidens stämningar och förväntningar. Jag gratulerar er varmt till 60-årsdagen av segern i Stora fosterländska kriget. Jag önska Er hälsa och lycka. Med djupaste respekt, Aleksandr Kaljagin”.
Mikhail Khanin, 2008?
(I artikeln används utdrag och citat ur Solomon S. Kazimirovskijs manuskript ”Inte så lätt när man är över 90 år” och från en diktsamling av honom.)
[Foto ur familjearkivet.]
[1] ”Densjtjik” är en soldat som arbetar som betjänt hos en officer. Namnet ”Sjelmenko” alluderar på ”sjelma” (skälm). Ö.a.
