Sofia Zaborovskaja, veteran från Stora fosterländska kriget. Allt för fronten!

Sofia Aleksandrovna Zaborovskaja föddes i en välbärgad familj den 25 maj 1919. Fadern var chef för järnvägsstationen Datjnoje vid Odessa-järnvägen. På den tiden likställdes järnvägsanställda med militär och gick i en särskild uniform med gröna tränsar. Liksom militärer förflyttades de då och då till ett annat objekt och 1920 överfördes hennes far och hans familj till Veselinovo järnvägsstation, där han och hela hans hushåll 1921 insjuknade i tyfus. Lössen, fruktansvärda bärare av den farliga sjukdomen, förökade sig med otrolig hastighet, och det fanns inga progressiva metoder att bekämpa dem förutom kokande vatten och hett järn. Vid den tiden fanns det redan ett vaccin, men det räckte inte till alla. En fältskär, som bjudits hem av den fjortonårige sonen i huset, tappade fattningen när han såg familjens eländiga situation och sprang jämrande iväg för att skaffa vaccin:

– Be för er far, barn. Han mår riktigt dåligt.

Men allt gick bra. Alla tillfrisknade och tackade den gamle Valentin som heroiskt hade tagit hand om hela familjen. Snart förflyttades familjen åter till en annan bostadsort och bodde ett tag på stationen Trekratnaja, där Sonja[1] började i första klass. Varje dag gick det lilla barnet till skolan som låg tre kilometer hemifrån. Sonja trampade tillsammans med de andra barnen på den ojämna vägen i höga gummistövlar, men pölarna i den leriga vägen var så djupa att leran rann in genom stövelskaften.

Och i Odessa rådde det hungersnöd 1932–33. Sofia Aleksandrovna minns det ännu med fasa.

– Människor dog som flugor, säger hon. De samlade gräs och rötter, kokade dem och dog inte bara av hunger utan också av förgiftning.

Naturligtvis drabbade inte detta stationsmästarens familj. De var mätta, men Sonja hade en väninna som hette Dusia. En dag kom hon till Sonjas gård med hinkar för att hämta vatten, och Sonjas mamma märkte hur sjukligt svullet barnet var.

– Varför är du så svullen? frågade hon Dusia medlidsamt.

– Jag har inte ätit någonting på länge, klagade hon.

Sonjas mamma rusade in i huset och kom ut med mat på en tallrik. Flickan tog en sill och började stoppa den i munnen.

– Sluta! skrek Sonjas mamma, – sluta! Så där kan du dö. Vi går in i huset. Jag ska mata dig och ge dig mat att ta med. Är ni många syskon?

– Elva, viskade flickan.

Sonjas mamma lade varje dag en smörgås i sin dotters portfölj, och den byttes i skolan mot en ”makucha” från Dusia. ”Makucha” var en foderkaka, ett block av solrosfrön som återstod efter att oljan hade pressats ut. Sofia Aleksandrovna minns fortfarande smaken av ”makucha” som räddade många från svält under hungersnöden och under kriget.

Sonja gick ut tionde klassen i Voznesensk, där tonåringar som bodde långt från skolan bodde på ett internat. Hon fick omedelbart arbete som kassör på Trekratnoje järnvägsstation, men 1938 gick hennes far i pension och hela familjen flyttade till Voznesensk, där hon träffade sin framtida make Bogdan. Förälskade gifte de sig den 11 juni, och den 22 juni började kriget, som slungade de första granaterna mot Ukraina. Området började aktivt evakueras under ihållande tyskt bombardemang. Förstörelse av järnvägarna, som var landets viktigaste artärer och tillhandahöll ammunition, utrustning och arbetskraft, var det fientliga flygets främsta mål. Flygplanen jagade tågen och riktade sina bomber mot dem och sköt med maskingevär efter kvinnor, åldringar och barn som försökte fly.

– Jag såg stympade kroppar blandade med jord, säger Sofia Aleksandrovna. Tarmarna, armarna och benen hängde på buskar som växte längs vägen.

– Jag minns att en äldre man stod med uppspärrade ögon och blickstilla under raiden, när alla försökte trycka sig mot marken. Han blev omedelbart ett mål, och alla kröp bort från honom för att han inte reagerade på ropet att lägga sig på marken. Sedan, när gamarna flugit bort, närmade vi oss honom och konstaterade med fasa att han var död för länge sedan men hade stelnat i upprätt läge.

Sofias familj var den sista som evakuerades. Som av ett under klarade sig alla. Deras tåg kunde under ihållande bombardemang ta sig fram till ett färjeställe vid Södra Bug, där de snabbt fick gå ombord på en väntande pråm. Tyska flygplan surrade girigt på jakt efter offer, strålkastare fångade dem i hårkorset och luftvärnskanonerna sköt.

Det dånade otroligt och den dagen hällregnade det också. Sonja hängde ifrån sig sin drypande våta uniformsrock och gick någonstans. När hon kom tillbaka hittade hon inte rocken som tillhörde järnvägsuniformen.

De tyska trupperna följde dem bokstavligen hack i häl och ledningen samlade alla järnvägsanställda och skickade dem till Moskvaregionen för att bygga en ny järnvägslinje. Efter ankomsten inkvarterades de först i ett pionjärläger sju kilometer från byggarbetsplatsen. Klockan sex på morgonen gick alla som kunde hålla i en spade till skogs för att hugga träd, rota upp stubbar, lägga grus och skapa en banvall. Det här var människor som aldrig tidigare deltagit i fysiskt arbete, som stod på näsan av trötthet, drabbades av svåra smärtor och illamående, men som envist utförde uppgiften och likställde spaden med ett gevär. Alla förstod mycket väl att detta var deras bidrag till segern.

Men i mitten av december 1941 närmade sig tyskarna Leningradchaussén och det förband där hela Sonjas familj arbetade överfördes till Zagorsk och placerades till en början i klostret där. Alla helgonreliker hade gömts undan eller transporterats till en annan plats och i salen fanns ett stort antal tomma inglasade nischer. En gång rusade Sonja och hennes vän in i salen för att hämta några saker och upptäckte förbluffat att det låg nya ”helgon” i nischerna. Men eftersom alla kände varandra till utseendet utbröt skratt.

– Vi var unga, minns Sofia Aleksandrovna, och trots alla krigets fasor ville vi leva och åtminstone någon gång glädja oss och skämta.

Snart hade man fått fram uppvärmda godsvagnar och de som arbetade med järnvägen flyttades dit. De inreddes med britsar, för femtio personer i varje vagn. Alla låg alltid åt samma håll och om så bara en vände sig, måste alla andra göra det. En dag kopplades en sådan vagn på ett tåg som var på väg till Sibirien och där satte man en far och en son, som spelade gitarr och vrålade förbrytar- och oanständiga visor. Men när de usla artisterna tog av sig sina kavajer såg alla med skräck att de hade hela kolonier av löss på sina kroppar, som omedelbart spred sig över hela vagnen.

På en av stationerna nära Sverdlovsk gick Sofias man och köpte bröd. Han hade bestulits på både ransoneringskort och dokument. Hennes far gick för att leta efter Bogdan, men tåget åkte utan dem och den gravida Sonjas förtvivlan visste inga gränser. Männen kom visserligen ikapp tåget sedan, men Sonja och hennes väninna, som gått ut för att köpa mat, upptäckte att tåg redan rörde sig. De började springa efter det på syllarna och till deras lycka uppstod något problem som gjorde att tåget stannade till så de kunde återvända säkert till sin vagn.

Vintern 1942 lastades tåget ur vid stationen Chomutinko, och hela familjen inkvarterades i en av stugorna. En gång eldade värdinnan i spisen och stängde spjället för tidigt innan hon lämnade huset. Sonja, som andades in kolos, tappade medvetandet och föll i armarna på sin man och far när de återvände. Det förblev oklart om detta var en slump eller ett avsiktligt skurkstreck.

– Den där dagen, minns Sofia Aleksandrovna, hade jag en profetisk dröm. Telefonen ringde och någon okänd sa med oförskämd röst:

– Se så, kalla på Bogdan!

Och på morgonen den 23 februari 1942 kom inkallelsen och min man gick ut i kriget. Snart startade man kurser för bilförare på den orten och Sofia tog en sådan kurs och arbetade sedan under nästan hela kriget som lastbilschaufför. Hon körde lätta lastbilar som säkrade oavbrutna leveranser av granater, uniformer och mat till fronten.

Den 26 juni föddes hennes son och hon skrev omedelbart till Bogdan om det. Han var naturligtvis glad och drömde om att få se sin pojke efter kriget, men i sitt sista brev meddelade Bogdan att han var i Kaukasus, att det pågick fruktansvärt blodiga strider och att bara tre man ur hans kompani hade överlevt. Sedan hördes ingenting från honom. Sonja väntade och hoppades i hela sex år efter krigets slut, men han kom aldrig.

När det började inträffa avbrott i bilarnas bensinförsörjning byggdes en del av bilarna om med gengasaggregat. Bilarna drevs med brinnande ved och några av förarna fick bli bilmekaniker. Sofia Aleksandrovna började reparera bilar, hjälpa kolchosbönder och arbeta i ett grönsakslager. En dag såg hon hur spannmål rann ut ur ett hål i en vagn. Hon hittade en kvist som hon stoppade in i hålet, tog sedan upp kornen på marken och tog med sig hem.

– Var har du stulit vete? frågade hennes mamma skräckslaget.

– Jag har inte stulit det, började dottern förklara sig och berättade hur hon räddat en spannmålsvagn.

Först 1947 fick Sofia Aleksandrovna och hennes familj möjlighet att flytta till Tjisinau, där hon många år arbetade på en skola som biträdande ekonomichef. Efter att förgäves ha väntat på Bogdans återkomst gifte hon sig två gånger, födde en son och en dotter, Svetlana, som hon återförenades med 2007 genom att flytta till Stockholm och som hon för närvarande hjälper att uppfostra två barnbarn.

Sofia Aleksandrovna var aldrig i eldlinjen, sköt inte och räddade inte sårade. Hon utförde heroiskt sitt arbete bakom fronten och glömde inte för ett ögonblick att hennes man och hon, på bästa sätt, skulle hjälpa fronten och göra allt för att påskynda segern.

Regeringen uppskattade Sofia Aleksandrovnas förtjänster och tilldelade henne medaljen ”För tappert arbete i Stora fosterländska kriget 1941–1945”, medaljen ”Fosterlandets försvarare” och fem jubileumsmedaljer.

Trots sin höga ålder försöker Sofia Aleksandrovna hjälpa sin dotter med hushållsarbetet och skriver, som samtida med epoken, på en bok där hon vill berätta om sitt liv och om människor, som i de flesta fall aldrig kommer att kunna läsa hennes hågkomster.