Marija Pavlovna Avtonomova – en flicka som överlevde belägringen
Jag presenterade mig på telefon för deltagaren i Leningradbelägringen Marija Pavlovna Avtonomova, som idag bor i Stockholm:
– Ordföranden för Ryska riksförbundet i Sverige Lioudmila Siegel har tänkt ut ett bra projekt för 65-årsdagen av den stora segern, nämligen att samla minnen från dem som upplevde kriget och ge ut dem i en bok. Ni, Marija Pavlovna, är den första på den lista som Lioudmila har sammanställt.
Marija Pavlovna blev förvirrad, men svarade på ledande frågor, och vi kom överens om att hon skulle skicka mer detaljerade minnen per post.
Efter ett tag ringde telefonen:
– Ni förstår, jag kommer antagligen inte att skriva någonting. Vem behöver det nu?
Detta ”vem behöver det nu?” kom som en elektrisk stöt för mig. Människor som hade slitit sig levande från krigsårens helvete, varit vid fronten eller överlevt belägringen av Leningrad är inte ens själva medvetna om den historiska etapp som föll på deras lott eller om hjältemodet i de egna bedrifterna. Redan det faktum att en människa vann, inte knäcktes utan överlevde, var en bedrift, som deras efterlevande helt enkelt måste känveta om!
Ungefär så svarade jag Marija Pavlovna och tre dagar senare fick jag hennes minnen, som jag följer här:
”Mina föräldrar bodde i staden Ganja i sovjetrepubliken Azerbajdzjan, där jag föddes den 10 mars 1925. Vi flyttade till Leningrad 1929 och bodde på adressen: Fontanka, hus 58/2, lägenhet 26.
Pappa dog strax före kriget, 1938.
1941, i början av kriget, hade jag gått ut åttonde klass och bodde hemma hos mamma.
Söndagen den 22 juni åkte jag och mina vänner ut till Peterhof. När vi gick genom parken märkte vi en nervositet i den omgivande miljön – militären höll skyndsamt på att gräva några hål djupt inne i parken, men vi visste fortfarande ingenting.
Det var först när vi kom tillbaka till Leningrad och såg enorma folkmassor nära högtalarna som vi fick veta om krigsutbrottet.
* * *
I början fick vi skolungdomar till uppgift att överlämna inkallelseorder från krigskommissariatet. Uppgiften, som vid första anblicken tycktes enkel, var i verkligheten mycket svår, för i varje lägenhet hälsades vi med gråt. När allt kommer omkring var det inga goda nyheter vi levererade utan kallelser till fronten.
Samma sommar samlade vi skolungdomar larver på kålfälten.
Och sedan skickade man oss från skolan (skola nr 206 i Kujbysjevskij-distriktet) att gräva skytte– och stridsvagnsgravar. Jag var med om det två gånger.
Första gången dök det upp tyska flygplan över tåget som vi åkte med och den medföljande militären beordrade oss att snabbt lämna vagnarna och springa så långt bort från bort tåget som möjligt, medan lokföraren manövrerade för att försöka undkomma bombningarna. Kort senare återkom han för att hämta oss.
Man satte av oss på en myr där vi måste övernatta på obekväma tuvor mitt i otroliga myssvärmar. På morgonen förenades vi med andra kvinnor som skulle delta i arbetena och kördes med dem till en närbelägen liten skog.
En obekant officer kom till oss och höll ett tal och lovade att försvara oss till sista blodsdroppen och om situationen försämrades skicka oss alla längre in i landet.
Skolpojkarna skildes ut från oss övriga och fördes bort, varefter ett otroligt tjut av granater utbröt över våra huvuden. Först föll vi till marken, sedan for vi upp och sprang iväg. På vägen måste vi korsa ett djupt dike på en stock som lagts över det. Inte alla lyckades ta sig över, några gled av stocken och föll i diket och kunde bara med stor möda ta sig upp. Snart stötte vi på våra stridsvagnar, av någon anledning halvt nedgrävda i marken, och vi kastade oss fram till militären. De pekade vart vi skulle gå för att komma till järnvägen. Vi var inte hemma förrän sent på kvällen.
* * *
Andra gången förde man oss till en by utan en enda invånare. Vi hade redan börjat gräva stridsvagnsdiken när en soldat kom springande och beordrade oss att snabbt upphöra med arbetet på grund av man väntade bombanfall. Vi rusade alla till byn för att ta våra ryggsäckar och förenades med soldaterna. Ingen orkade springa utan släpade sig fram nästan utan att röra benen. På vägvisarens kommando: ”Rökpaus!” – föll alla omkull i gräset. När han blåste i sin visselpipa reste sig alla och de som inte hade ork att gå blev knuffade i ryggen tills de började röra sig (för att de inte skulle bli kvar i skogen).
För vår säkerhet skull, av fruktan för att tyskarna skulle börja beskjuta vägen, körde de ner oss från vägen och beordrade oss att gå längs dikesrenarna. Snubblande gick vi över tuvor och gropar. Men ingen bråkade eftersom vi förstod vilka bra måltavlor vi skulle vara på en lång rak väg.
I de få byar vi stötte på hälsades vi av bugande kvinnor som bad om bröd.
Så kände jag för första gången i mitt liv marken skaka under fötterna av striderna som pågick i närheten. Från fronten hördes oupphörligen dånande ljud och himlen färgades rosa.
Eftersom tyskarna redan hade skurit av en järnvägslinje fördes vi till en annan, där man satte oss i en godsvagn med träbritsar. Av rörelsen gled brädorna isär och en del åkte till och med ut, men vi var så trötta att vi omedelbart föll ihop på britsarna, utan att känna eller höra något mera.
Vi följde med till stationen i Strelna, där vi sattes av och kunde fortsätta in till staden med spårvagn. Hemma upptäckte jag att jag hade blodiga skavsår på fotsulorna. Men det gjorde inte alls ont och jag ville bara sova. Jag gick till sängs och sov nästan ett helt dygn.
Detta var i mitten av augusti 1941.
* * *
Om jag inte missminner mig hade det vid den tiden redan införts ransoneringskort i staden.
Och vad sysslade vi med? Vi fick i uppdrag att hålla vakt vid vindsluckor och släcka brandbomber. Jag personligen släckte dock bara en som bröt igenom taket och hamnade på vinden. Jag tog den med mina rockärmar och försökte dränka den i en vattentunna, men den hoppade upp ur tunnan och sprutade eld omkring sig. Jag skrek: ”Kom och hjälp! Rädda oss!”
Snart började svälten. Leningradborna flyttade till andra sidan Neva och där, bland kolchosåkrarna samlade de gröna kålblad, de ankomna ytterbladen som lämnats kvar efter skörden.
Hushållsmedlemmar och barn hade rätt till 125 gram bröd om dagen, som de fick på ransoneringskort. Man kunde få två dagar i förskott. Brödet skars i små bitar, beströddes med salt och torkades. Salt hade blivit en bristvara, men som tur var hade vi ett litet lager hemma. Tack mamma.
Var och en gömde sin ranson på något ställe som bara han eller hon visste och försökte så länge som möjligt att inte röra den. Vi rörde oss nära gömställena men försökte härda ut.
Alla hade så kallade ”burzjujki” – plåtkaminer med ett rör som ledde ut på gatan genom ett hål i fönstret.
Tack vare min mors sparsamhet hade vi ved som vi förvarade i rummet. Även ved blev en stor bristvara. Vi förvarade den under ett stort träbord och åt på en kista med en bordsskiva gjord av plankor.
Katter och hundar hade redan försvunnit från Leningrad. De var uppätna. Men stora rödgrå råttor sprang omkring.
En gång gick jag med min mor längs Fontankafloden och på en snödriva på andra sidan järnräcket fick vi syn på ett tjurhuvud som hade gröpts ur ända in på benen. Det hade kunnat bli en utmärkt närande buljong. Mamma hade inte längre kraft att klättra över räcket, så jag gjorde det. Men mamma la plötsligt upp ett högt skrik. Det visade sig att det var ett mänskligt bäckenben.
Människor förhöll sig fullständigt lugnt till döden. ”Jag dör antagligen i morgon”, ”Och jag överlever nog en vecka till”, sådana samtal kunde man höra i livsmedelsköerna.
En gång i Jelisijevs livsmedelsbutik på Nevskij prospekt var det en man som i min åsyn slet åt sig ett bröd från en kvinna. Han föll omkull på golvet och täckte huvudet med ena handen men med den andra började han snabbt stoppa bröd i munnen. Kvinnan skrek och de köande skyndade sig att försöka ta ifrån mannen det stulna brödet eller snarare vad som fanns kvar av det. Naturligtvis tog de ifrån honom brödet som han redan sugit på och smulat sönder. Men ni skulle ha sett hans ögon i ett ansikte svullet av blåmärken. Ögonen glittrade av glädje. Han hade ätit!
En annan gång nära Anitjkovbron såg jag hur en okänd man börja halka. Jag skyndade mig till hjälp, och han grep omedelbart tag i den burk som han hade fastbunden med ett snöre runt halsen. Han hade bröd i burken och trodde att jag ville ta ifrån honom det. Men sedan lät han mig stödja och hjälpa honom att ta sig till Pionjärpalatset, som hade omvandlats till en ”mottagning för döende”.
För att komma till Pionjärpalatset måste vi gå några trappsteg och det var mycket svårt för oss. Men när jag samlade mina sista krafter lyckades jag hjälpa mannen ända in. Överallt stod det tvåvåningsbritsar nersmetade av de svältandes diarré, som rann från överslafen till den nedre och vidare ut på golvet.
Bara de som hade ransoneringskort togs emot där. Mannen som jag ledde in hade kort.
* * *
Som jag minns det började massor av män att dö i december. Kvinnorna lite senare – i mars.
I min klass var det tolv pojkar och fyra flickor av dem som stannat i Leningrad som svalt ihjäl. Jag minns hur jag av en slump stötte ihop med en klasskamrat i en portgång. Naturligtvis var det inte längre samma pojke som jag kände från skolan. Liksom alla andra under belägringen såg han mer ut som ett skelett nödtorftigt täckt av hud. Med hjälp av en käpp försökte han ta sig uppför trappan men orkade inte. Han fick syn på mig men skämdes så för sin svaghet att han vände sig bort, och jag vände mig också bort och låtsades att jag inte märkte det. Och även om jag själv inte såg bättre ut tyckte jag mycket synd om pojken som dog kort därefter.
Min mamma och jag fick också slut på våra reserver och började äta detsamma som andra leningradbor. Vi åt ”duranda” – hårda foderkakor – och trälim. Vi försökte också tugga i oss sågspån, men av någon anledning tyckte vi att de var bittra.
Vi kokade en lädersula som mirakulöst blivit kvar i pappas sandaler. Vi kokade den länge utan att den ville ge med sig och först efteråt förstod vi att lädret bearbetades på skofabrikerna så att det blev oätligt.
Av små rester av spannmål kokade vi ”soppa” – en sked spannmål i en kastrull med vatten.
* * *
På våren blev det lite lättare, när det dök all slags grönska och vi började samla gräs och rötter. På radion sände man särskilda program för att tala om vilka rötter som är bäst att samla för att inte förgiftas.
Men min mors kropp var så utmattad att inga växter kunde hjälpa henne. Jag kom in på Oktoberjärnvägens vägningskurser och min mor fördes till sjukhus, där hon dog den 26 juni 1942.
När jag fick meddelandet sprang jag till sjukhuset men hittade inte mamma. Alla döda har redan förts bort och begravts i en grop i Segerparken.
Så jag fick aldrig se min mamma mer, men nu när jag blickar tillbaka på mitt liv, förstår jag att jag bara överlevde tack vare min mammas ranson, som hon gav mig en del av…
* * *
Jag hade ett arbete, att leta efter vagnar med vissa nummer på rangerbangården vid Moskvajärnvägsstationen.
Men snart utfärdades ett dekret att alla måste skaffa fram fyra kubikmeter ved. De som försökte smita fördes till revolutionstribunalen på Fontanka nr. 117 och dömdes som desertörer till 7 års fängelse.
Jag skickades som många andra på skogsarbete. Väl där fick jag inte komma med i den huvudsakliga brigaden, för att jag skulle bli en börda för dem, och en så svag flicka som jag kunde i alla fall bara hugga grenar.
I gengäld fick vi 40 gram mycket tjock hirsgröt på våra ransoneringskuponger. Och i skogen fanns det svamp som vi ständigt plockade.
Jag såg hemsk ut, inkrupen i en gammal kjol utanpå min varma kappa. Alla våra drömmar handlade bara om mat: när kriget slutar (det måste ju sluta någon gång?) ska vi laga en hel hink tjock, tjock, välsmakande, utsökt grynig gröt.
* * *
Efter att ha uppfyllt min kvot att hugga fyra kubikmeter grenar återvände jag till min gamla arbetsplats, men myndigheterna bestämde att jag skulle skickas på skogsavverkning, medvetna om att jag var föräldralös och inte hade någon som skulle lägga sig ut för mig. Jag blev mycket förolämpad, för varken ledarna själva eller deras barn och släktingar skickades ut i skogen. Dessutom förstod jag att jag redan var fysiskt oförmögen till hårt arbete.
Så jag åkte inte utan tog mina dokument till flodflottans tekniska skola, som ligger på 10:e linjen på Vasiljevskijön. Jag blev antagen men studerade inte så mycket, utan skickades för det mesta att arbeta på fabriken ”Junyj vodnik” (Ung flodskeppare).
Snart kom det beväpnade soldater hem till lägenheten och förde mig till Fontanka nr 177 för att ställas inför rätta som desertör för att inte ha gått till skogsarbetet andra gången. Lyckligtvis för mig visade sig militärdomstolen bestå av riktiga människor, som efter att ha sett min utmattade gestalt och fått veta att jag var föräldralös, rådde mig att inkomma med ett intyg från tekniska skolan. Vilket jag genast gjorde.
Senare, efter att ha klarat examina för 9:e och 10:e klass i förtid, kom jag in på förberedande kurser vid Institutet för järnvägsingenjörer. Men det slumpade sig så att jag istället kom att studera vid Institutet för vattentransportingenjörer. Efter examen där kom jag att i många år arbeta i Chabarovsks flodhamn vid Amur.
Min framtida make träffade jag på tekniska högskolan under belägringen. Han var en av de pojkar som arbetade med förberedelserna för den så kallade ”Livets väg”. Vi lever fortfarande tillsammans och har en dotter och barnbarn.
Marija Pavlovna Avtonomova
Stockholm, Sverige
januari 2010
Ur Wikipedia:
Belägringen av Leningrad – tyska, finska och spanska (Blå divisionen) truppers militära belägring av Leningrad (nu S:t Petersburg) under Stora fosterländska kriget. Den varade från den 8 september 1941 till den 27 januari 1944 (belägringen hävdes den 18 januari 1943) – 872 dagar.
I början av belägringen hade staden bara brist på mat och bränsle. Det enda sättet att kommunicera med det belägrade Leningrad var över Ladogasjön, som var inom räckhåll för belägrarnas artilleri. Denna transportartärs kapacitet var otillräcklig för behoven. Utbrottet av svält i staden, förvärrad av problem med uppvärmning och de förlamade transporterna, ledde till hundratusentals dödsfall bland invånarna.
* * *
Erövring av Leningrad var en integrerad del av den nazityska krigsplanen mot Sovjetunionen, ”Barbarossa”-planen. Den föreskrev att Sovjetunionen skulle besegras fullständigt inom 3-4 månader från sommaren och hösten 1941. I november 1941 skulle tyska trupper ha erövrat hela den europeiska delen av Sovjetunionen. Enligt ”Generalplan Ost” skulle en betydande del av Sovjetunionens befolkning utrotas inom några år, i första hand judar och romer och totalt minst 30 miljoner människor. Inget av folken i Sovjetunionen skulle ha rätt till egen statsbildning eller ens autonomi.
Till utkanterna av Leningrad kom tyskarna oväntat snabbt och kunde utan hinder passera oskadda broar över Neman och Dvina och de försinkades inte heller i de befästa regionerna Pskov och Ostrov. Fiendens pansartrupper kunde under offensivens 18 första dagar tillryggalägga över 600 kilometer (30-35 km per dag) och korsade floderna (Västra) Dvina och Velikaja. Den 5-6 juli ockuperade fiendens trupper Ostrov och den 9 juli Pskov, som ligger 280 kilometer från Leningrad.
* * *
Situationen före belägringen.
Evakueringen av invånarna i staden under hela belägringen var av stor betydelse, även om den var dåligt organiserad och kaotisk. Före det tyska angreppet på Sovjetunionen fanns det inga utvecklade planer för evakuering av befolkningen i Leningrad. Risken för att tyskarna skulle nå staden ansågs minimal och grannlandet Finland ansågs inte vara en allvarlig fiende som kunde inta staden på egen hand. Ändå lämnade de första tågen med evakuerade Leningrad den 29 juni, en vecka efter krigsutbrottet.
* * *
Den första evakueringsvågen.
Den allra första etappen av evakueringen varade från den 29 juni till den 27 augusti, då Wehrmachts styrkor hade erövrat järnvägen som förbinder Leningrad med regioner öster om staden. Denna period kännetecknades av två saker:
– invånarnas ovilja att lämna staden;
– många barn från Leningrad evakuerades till distrikt i Leningradregionen. Detta ledde sedan till att 175 000 barn skickades tillbaka till Leningrad.
Under denna period lämnade 488 703 personer staden, varav 219 691 var barn (395 091 evakuerades men 175 000 återfördes senare) och 164 320 arbetare och anställda evakuerades tillsammans med bl.a. 86 stora krigsmaterielfabriker.
* * *
Den andra evakueringsvågen.
Den andra evakueringsperioden hade tre etapper:
– Evakuering över Ladogasjön med båt till Novaja Ladoga och sedan till Volchovs järnvägsstation på landsväg;
– evakuering med flyg;
– evakuering över Ladogasjöns is.
Under denna period evakuerades 33 479 personer med båt (varav 14 854 personer inte var bosatta i Leningrad), 35 114 fördes ut med flyg (varav 16 956 inte var bosatta i Leningrad), 36 118 personer (inte bosatta i Leningrad) marscherade i kolonner över Ladogasjön eller åkte med oorganiserade fordon från slutet av december 1941 till den 22 januari 1942, samt 554 186 personer på ”Livets väg” från den 22 januari 1942 till den 15 april 1942.
Totalt evakuerades cirka 659 000 människor under den andra evakueringsperioden – från september 1941 till april 1942 – främst längs ”Livets väg” över Ladogasjön.
* * *
Tredje evakueringsvågen.
Från maj till oktober 1942 fördes 403 000 människor ut ur staden. Totalt evakuerades 1,3 miljoner människor under belägringen. I oktober 1942 slutfördes evakueringen av alla människor som myndigheterna ansåg det nödvändigt att ta ut.
* * *
Belägringens följder.
Några av de avmagrade människor som fördes ut ur staden stod inte att rädda. Flera tusen människor dog av svältens följder efter att de transporterats till inlandet. Läkare lärde sig inte omedelbart att ta hand om svältande människor. Det förekom att människor dog efter att ha fått en stor mängd mat av bra kvalitet, vilket visade sig i stort sett fungera som gift för en utarmad organism. Samtidigt, konstaterar enhälliga forskare, kunde mycket fler ha dött om inte myndigheterna i de regioner där man placerade evakuerade hade gjort extraordinära ansträngningar för att ge dem mat och kvalificerad medicinsk vård.
* * *
Början på livsmedelskrisen.
Ideologin från den tyska sidan:
I Hitlers direktiv 1601 av den 22 september 1941, ”S:t Petersburgs framtid” (Weisung Nr 1a 1601/41: ”Die Zukunft der Stadt Petersburg”) heter det entydigt:
”1. Führern har beslutat att utplåna staden Petersburg från jordens yta. Efter segern över Sovjetryssland kommer det inte att finnas den minsta anledningen till att denna stora stad ska fortsätta att existera…
- Det är tänkt att belägra staden med en tät ring och genom beskjutning med artilleri av alla kalibrar och kontinuerligt bombardemang från luften jämna den med marken. Om det till följd av den situation som uppstår i staden kommer ett meddelande om kapitulation ska detta avvisas, eftersom problemen i samband med befolkningens vistelse i staden och dess livsmedelsförsörjning inte kan och inte bör lösas av oss. I detta krig som förs för rätten att existera är vi inte intresserade av att bevara minsta del av befolkningen.”
Generalöverste Alfred Jodl, chef för den tyska krigsmaktens operativa stab (OKW), uppgav i sitt vittnesmål under Nürnbergrättegångarna:
”Under belägringen av Leningrad informerade fältmarskalk von Leeb, befälhavare för den norra armégruppen, OKW att strömmar av civila flyktingar från Leningrad sökte sin tillflykt till tyska skyttegravar och att han inte kunde föda och ta hand om dem. Führern utfärdade omedelbart en order (nr S.123 daterad den 7 oktober 1941) att inte ta emot flyktingar utan tvinga dem tillbaka till fiendens territorium.”
I ett anförande i München den 8 november 1941 sa Hitler:
”Leningrad har inget att hoppas på. Staden kommer förr eller senare att falla. Ingen kan bryta belägringen. Leningrad är dömd att dö av hunger.”
* * *
Belägringens faktiska början.
Belägringen anses ha börjat den 8 september 1941 då Leningrads landkommunikation med resten av landet bröts. Stadens invånare hade dock förlorat möjligheten att lämna Leningrad två veckor tidigare: järnvägsförbindelsen avbröts den 27 augusti och tiotusentals människor samlades vid tågstationer och i förorterna och väntade på ett möjligt genombrott i öster.
Situationen försvårades ytterligare av det faktum att Leningrad i början av kriget översvämmades av minst 300 000 flyktingar från de baltiska republikerna och ryska närliggande regioner.
Stadens katastrofala livsmedelssituation blev tydlig den 12 september när en inspektion och redovisning av alla livsmedelsreserver slutfördes.
Ransoneringskort infördes i Leningrad den 17 juli 1941, det vill säga redan före belägringen, men detta gjordes bara för att skapa ordning i försörjningen. Staden gick in i kriget med normala livsmedelsförråd. Ransonerna var höga och det fanns ingen brist på mat innan belägringen började.
Första gången livsmedelsransonerna sänktes var den 15 september. Dessutom förbjöds från den 1 september fri försäljning av livsmedel (en åtgärd som kom att gälla fram till mitten av 1944). Samtidigt som den svarta marknaden fortsatte att fungera upphörde den officiella försäljningen av livsmedel i så kallade kommersiella butiker till marknadspriser.
I oktober kände invånarna i Leningrad en uppenbar brist på livsmedel och i november en verklig hungersnöd. De första fallen av medvetslöshet av hunger på gator och arbetsplatser inträffade liksom de första fallen av död av utmattning och därefter även de första fallen av kannibalism.
I februari 1942 dömdes mer än 600 personer för kannibalism och i mars över ett tusen.
Det var extremt svårt att fylla på livsmedelsförråden: att försörja en så stor stad med flyg var omöjligt och sjöfarten på Ladogasjön stod tillfälligt stilla på grund av kylan.
Samtidigt var isen på sjön fortfarande för svag för att bilar skulle kunna köra på den. Alla dessa transportslag stod under ständig fientlig beskjutning.
Trots de ytterst låga brödransonerna hade svältdöden ännu inte blivit ett massfenomen och huvuddelen av de döda var offer för bombningar och artilleribeskjutning.
Invånarnas ransoneringskort.
Beräknat på grundval av den faktiska konsumtionen uppgick de viktigaste livsmedelsförråden den 12 september (siffrorna anges enligt redovisningen från handelsavdelningen i Leningrads stadskommitté, frontkommissariatet och Röda fanans östersjöflotta) till:
– spannmål och mjöl för 35 dagar;
– gryn och makaroner för 30 dagar;
– kött och köttprodukter för 33 dagar;
– matfetter för 45 dagar;
– socker och konditorivaror för 60 dagar.
Med tanke på belägringen av staden införde myndigheterna i Leningrad från 20 november följande livsmedelsransoner:
– för arbetare – 250 gram bröd per dag;
– för tjänstemän, anhöriga och barn under 12 år – 125 gram vardera;
– för personalen vid de paramilitära vaktstyrkorna, jaktförband[1], yrkesskolor och fabriksskolor, som åtnjöt förhöjd ranson – 300 gram;
– militärer i första linjen – 500 gram.
Samtidigt bestod upp till 50 procent av brödet av agnar och orenhet så att det var nästan oätligt. Alla andra livsmedel hade nästan upphört att delas ut.
På det allunionella växtodlingsinstitutet i staden fanns det en unik samling spannmålsprover, som förblev intakta, även om många i personalen som vakade över dessa prover själva dog av svält.
Alla Smolina, 16.01.2010
Översättning Stefan Lindgren, 2020
Sverige
[1] Istrebitelnye otrjady – paramilitära förband som bekämpade sabotörer, fientliga fallskärmsjägare, spioner, kollaboratörer liksom desertörer, banditer, spekulanter och plundrare. Ö.a.
