Prins Eugen. Sjön. 1891.
Sergej Djagilev har fått sin plats i världens kulturhistoria framför allt som den som organiserat och inspirerat de lysande ”Ryska historiska konserterna” och opera-baletterna ”Ryska säsonger” 1907-1914 i Paris, London och andra städer och den som som har låtit europeiska lyssnare bekanta sig med musik av Nikolaj Rimskij-Korsakov och Sergej Rachmaninov och med Fjodor Sjaljapins genialiska operaföreställningar. Michail Fokin, Vaslav Nijinskij, Anna Pavlova och Tamara Karsavina har blivit legender inom balettkonsten.
Valentin Serov. Affisch för Ryska säsonger. Anna Pavlova i baletten Sylfiderna. 1909.
Det var kostymer och dekorer utförda av konstnärer ur gruppen ”Konstens värld” som skapade den magiska stämningen i Djagilevjs föreställningar – Aleksandr Benois, Lev Bakst, Aleksandr Golovin, Nikolaj Rerich och senare avantgardemästarna Michail Larinov och och Natalja Gontjarova. Den hittills aldrig skådade utformningen av balett-och operaföreställningarna var banbrytande och fick ett enormt inflytande på världens teater- och dekorkonst.
Djagilevs innersta dröm var också att ”höja den ryska målarkonsten till skyarna inför västvärlden” och att för Ryssland presentera de nya strömningarna inom europeisk konst. Den första som presenterade de kända svenska mästarna Anders Zorn, Carl Larsson, Bruno Liljefors m fl för den ryska publiken var just Djagilev.
DJAGILEV OCH ”MIR ISKUSSTVA”- ”КONSTENS VÄRLD”
I slutet av 1800-talet samlades de unga petersburgs konstnärerna Aleksandr Benois, Konstantin Simonov, Mstislav Dobuzjinskij, Lev Bakst, Jevgenij Lanser, Aleksander Golovin, Ivan Bilibin m fl och bildade gruppen ”Mir iskusstva” – ”Konstens värld”. De blev kallade ”retrospektiva drömmare”: in i en tid med varsel om framtida stormar, krig och revolutioner, drömde sig Silverålderns mästare nostalgiskt tillbaka och återskapade Guldåldern i sina verk: i kulturen från 1700-talet och början av 1800-talet sökte konstnärerna den poetiska nyckeln till hela den gångna ryska historiens gåtfulla hemligheter.
Konstantin Somov. Afton. 1900-talets början.
Deras utsökta ypperliga tavlor är sköra som drömmar och det känns som om de i dem återger de flydda epokernas egen doft: det festfyllda känsloladdade och förtrollande teaterlivet, hovbalerna och ceremonierna, fyrverkerier, de sagolikt praktfulla kostymerna, promenaderna i de levande grönskande labyrinterna i Versailles och Peterhofs parker och scener med hövisk kärlek.
De eleganta damerna och kavaljererna liknar persongalleriet i den italienska commedia d’ell arte – Harlekin och Columbina. När konstnärerna skapar sina underbara drömmar om det förflutna iakttar de med mild ironi sig själva och inser att de aldrig kan återvända till det förflutna. Ofta liknar personerna i deras tavlor marionetter som spelar med i en dockteater.
Och samtidigt som de återskapade ”eko från flydda tider” (så hette en av K A Somovs tavlor) banade konstnärerna väg för nya vägar inom målarkonsten. ”Världens konst” var framför allt ett upplysningsprojekt: I den tidskrift med samma namn som de gav ut till sina deltagare fick publiken lära känna de nyaste strömningarna inte bara i rysk utan även utländsk litteratur. Varje nummer av tidskriften var ett riktigt konstverk och utformades av de ledande konstnärerna. Tidskriften gavs ut från 1898 till 1904.
Maria Jakunchikova. Omslag till tidskriften ”Konstens värld”. 1898.
Sergej Djagilev visste hur han skulle intressera de kända mecenaterna Savva Mamontov och Maria Tenisjeva för de nya idéerna och de blev sponsorer för utgivningen. Själv blev han huvudredaktör för tidskriften. Redaktionen förlades till hans hem i St Petersburg.
Just Djagilev var den viktigaste drivkraften bakom alla de upplysningsprojekt som ”Konstens Värld” skapade. Hans kokande energi, starka karisma, hans sällsynta organisatoriska begåvning och hans förmåga att charma och övertala vem som helst hjälpte till att locka författare och sponsorer till tidskriften och försäkra sig om att berömda ryska och utländska konstnärer deltog i utställningarna. Han såg också till att bjuda in inflytelserika personer till vernissagerna och att sprida det nya projektet i pressen. Aleksandr Benois, som var ledare för ”Konstens värld”, sa: ”när vi konstnärer just har inlett vår diskussion med ”så bra det vore ifall bara…”dök Djagilev upp och genast förvandlades ”ifall bara…” till ” så blev det”.
Konstantin Somov. Porträtt av Sergej Djagilev. 1893.
I denna akvarell av Konstantin Somov är det som om 21-årige Sergej Djagilev tittar djupt in i sig själv och försöker finna sin väg och livsuppgift.
SKANDINAVISK KULTUR MED RYSKA ÖGON
Vid sekelskiftet 1800-1900 vände ryska historiker, poeter och konstnärer sina blickar mot nationella traditioner och folklore: sagor, hjältedikter, folkliga utsmyckningar och dräkter. I dem fann man de ursprungliga gamla skönhetsidealen. Viktor Vasnetsov, Vasilij Polenov och hans yngre syster Jelena Polenova, Sergej Malyutin och andra konstnärer blev grundare av den neoryska stilen inom konsten.
Att vända sig till sina gamla rötter blev vid den här tiden viktigt också för de skandinaviska konstnärerna. Den karga nordiska naturen, folkliga seder och bruk, nationaleposet Kalevala gamla myter och sagor inspirerade Anders Zorn, Carl Larsson, Bruno Liljefors, finlandssvenske Akseli Gallen-Kallela och andra konstnärer.
Akseli Gallen-Kallela. Sampos försvar. 1896.
Skandinaviens konst, som till helt nyligen varit provinsiell, upplevde en klar blomstringstid som Sergej Djagilev kallade ”Nordisk Renässans”: Så fort dessa snölandskap, sjöar, dimslöjor och granskogar dök upp och spred en nordisk stämning öppnades alla dörrar för dessa konstnärer och det nordiska måleriet kom in i Europas liv och intog en egen plats i den europeiska konsten.
1894 utkom Richard Muthers bok «Geschichte der Malerei im XIX Jahrhundert» (Målarkonstens historia under 1800talet). Den väckte sensation. Där fick den skandinaviska konsten för första gången stor uppmärksamhet och det var också första gången de nya banbrytande strömningarna i slutet av 1800-talet – impressionismen, symbolismen m fl fick en viktig plats i konsthistorien.
Leon Bakst. Porträtt av Aleksandr Benois. 1898.
Aleksandr Benois, då ännu en 24-årig avgångselev från St Petersburgs juridiska fakultet, har skrivit det kapitel om rysk konst, som ursprungligen inte fanns med i utgivningsplanen. Man kan bara häpna över hur djärv den unge mannen var som kämpade för att ryskt måleri skulle få en plats och betydelse inom den europeiska konsten och att han lyckades övertala den ärevördige tyske författaren om detta.
Sergej Djagilev hade lidelsefulla drömmar om att förnya den ryska konsten och i Muthers efterföljd var han övertygad om att läsarna måste lära känna allt det unga, friska och begåvade i den europeiska kulturen. När det gällde den skandinaviska kulturen var Djagilev särskilt förtjust över att ”de följde den ”alleuropeiska utvecklingen utan att förlora sin särart” Han önskade att den ryska konsten skulle göra detsamma och brann för idén att visa modern nordisk konst i Ryssland.
Leon Bakst. Porträtt av Sergej Djagilev med sin barnsköterska. 1906.
Så uppstod idén om den berömda Skandinaviska utställningen. Utställningen ägde rum i St Petersburg i oktober 1897 med stöd av ”Sällskapet för de sköna konsternas beskydd”, men utställningens ursprungliga initiativtagare och organisatör var Sergej Djagilev, som vid den här tiden fyllde 25 år. 289 tavlor och grafiska arbeten av nordiska mästare presenterades på utställningen, varav 105 verk av tjugo svenska konstnärer.
”LYCKANS GULLGOSSE”
Ett år innan den Skandinaviska utställningen öppnades i St Petersburg fick den ryske konstnären och konsthistorikern Igor Grabar se skandinaviskt måleri på en internationell utställning i Berlin 1896 och skrev hänfört: ”Nordborna – svenskar, norrmän, danskar och holländare är starkast av alla. De har kommit fram helt nyligen men har hunnit inte bara låta hela konstvärlden tala om sig utan också trängt undan andra och intagit första plats. Centrum i utställningen är utan tvekan Anders Zorn. Han är en av de bästa kännarna av form och kan tillsammans med detta kombinera en lysande, helt exceptionell kolorit. Tecknare brukar inte vara så bra på färger. Zorn är ett slags lyckans gullgosse, som naturen har gett allt som en konstnär bara kan drömma om.”
Anders Zorn. Självporträtt. 1889.
Zorn började sin konstnärsbana som skulptör och fortsatte hela livet att ägna sig åt att skulptera vid sidan av måleriet. Han har skildrat hur han själv arbetar med en byst av sin hustru Emma. Denna tavla finns i det berömda konstmuseet Uffizierna i Florens, där det finns en samling självporträtt av de mest mest berömda konstnärerna i världen. I Uffizierna representeras den ryska konsten av Orest Kiprenskij – han som gjort de mest berömda porträtten av Aleksandr Pusjkin, Ivan Ajvazovskij, Boris Kustodisev och Mark Chagall.
Anders Zorn. Byst av Emma Zorn, konstnärens hustru. 1889.
Och det är verkligen så att den oäkte sonen till en bondkvinna och en ölbryggare från en by utanför den lilla staden Mora har lyckats bli en världsberömd konstnär och välsedd gäst i de mest utsökta salongerna i Paris och London. Förnäma damer, berömda kulturpersonligheter, medlemmar av den kungliga familjen och amerikanska magnater beställde porträtt av honom. Ett mycket skickligt svepande måleri blev hans ”firmamärke och hans makalöst kraftfulla arbetssätt fick hans samtida att häpna.
I Ryssland hade Anders Zorn många beundrare, bl a den ryske impressionisten Konstantin Korovin, som hade blivit bekant och vän med den svenske mästaren i Paris. Där i Paris skapades porträttet av den berömda mecenaten Savva Mamontov. Mamontovs gods Abramtsevo utanför Moskva blev vid sekelskiftet 1800-1900 centrum för det konstnärliga livet, där de mest berömda konstnärerna samlades – V Vasnetsov, I Repin, M Vrubel, V Serov och K Korovin. Det var där som den neoryska stilen föddes. I Mamontovs näringsverksamhet ingick järnvägsbygge. Styrelsen för den ryska järnvägen Moskva-Jaroslav beställde ett porträtt av sin ordförande från den berömde svenske konstnären.
Anders Zorrn. Porträtt av den ryske företagaren och mecenaten Savva Mamontov. 1896.
Porträttet blev färdigt efter totalt tre sittningar När han fick se det färdiga porträttet frågade Mamontov förvånat: Och var är knapparna på kavajen?” varpå Zorn svarade: ”Jag är konstnär och inte skräddare.”Denna mening, som Mamontov många gånger förtjust återberättade, blev ett känt citat.
Året därpå bjöds Zorn in till St Petersburg som Sergej Djagilevs personliga gäst. Han blev den Skandinaviska utställningens ”stjärna”.
DJAGILEV I SVERIGE
Med syftet att lära känna skandinaviska konstnärer och för att välja ut arbeten till utställningen åkte Djagilev till Konst-och Industriutställningen i Stockholm. Prinsessan Jevgenija Maksimilianovna Oldenburg, ordförande för Sällskapet för de Sköna Konsternas Beskydd”. Hon var brorsdotter till den svenske kungen, och gav Djagilev ett brev, som garanterade honom beskydd av prins Eugen, som i Sverige var en känd landskapsmålare och den som organiserade Stockholmsutställningens konstnärliga avdelning. En stor del av de arbeten som ställdes ut på Skandinaviska utställningen i Petersburg var utvalda i Stockholm och stod under beskydd av prins Eugen. Prinsen skänkte också några av sina egna landskapsmålningar. Till utställningen i Ryssland lånades också några tavlor ut av större museer, bl a Nationalmuseet i Stockholm.
Oscar Björk. Porträtt av prins Eugen vid sitt staffli. 1895.
Hela sommaren 1897 reste Djagilev runt till konstnärsateljéer i Sverige, Danmark och Norge. Under resan i Sverige gjorde mötet med Anders Zorn i sin trästuga i Mora och bekantskapen med konstnären och djurmålaren Bruno Liljefors de största intrycken. Senare skrev Djaliv om sina intryck i en stor artikel i tidskriften Severnij Vestik (Nyheter från norr) där det också förekommer många ord av tacksamhet mot prins Eugen.
Liksom alla goda exempel på konstkritik från Silveråldern (Aleksandr Benois, Sergej Mokovskij m.fl.) är Sergej Djagilevs artikel större och djupare än memoarer, mer subtil och elegantare än vetenskapliga verk om konst. Det är KONST OM KONST. Jag vill gärna ta med ett stycke ur artikeln så att läsarna känner detta.
Bruno Liljefors. Jägare. 1891.
Den berömde svenske djurmålaren Bruno Liljefors var vän till Anders Zorn och Carl Larsson och bror till den kände kompositören Ruben Liljefors. Han hade studerat vid Kungliga Akademien för de fria konsterna, vanligen kallad Konstakademien, och rest mycket i Europa. När Djagilev berättar om honom i sin artikel ser han honom helt annorlunda och skapar sin egen konstnärliga bild: en bild av en enstöring och asket som lever i en avkrok i vildmarken utan civilisationens välsignelser: naturen öppnar sin dolda karga skönhet, där liv och död flyter samman.
”SKOGLIVETS STRÄNGE POET”
”Under ett förfärligt hällregn” skriver Djagilev, ”medan mörka moln seglade lågt och nästan nuddade topparna på den slumrande skogen åkte jag i en gammal farkost över en stor vild sjö och kom fram till ett litet hus i den täta skogen. Här bodde Bruno Liljefors, en av de konstnärer som inte söker något annat än ett ständigt samtal med naturen. För sådana människor gör det detsamma i vilken tid de lever, kampen berör dem inte, ära och berömmelse lockar dem inte. De har nått fram till det fågelfria liv som på avstånd verkar otroligt. Och jag fick se och började tro på att ett sådant liv är möjligt.”
Bruno Liljefors. Vinternatt i skogen.
Liljefors skildrar skogen och dess otaliga invånare. Vad kan vara enklare och mer ursprungligt än detta? Men konstnären har i sin enkla uppgift gett så många kraftfulla bilder, som ingen ens kommit i närheten av. Han kunde med sitt mest realistiska och okonstlade sätt att uttrycka sig …ge verkligt storartade symboler och uppnå nästan Böcklins krafter. För mig är Liljefors symbolen för hela den nordiska konsten, något slags kraftfull jätte som talar okonstlat med mäktig stämma.
Konstnären var inte hemma. När jag kom hade han gett sig ut till en sjö för att jaga. Regnet föll i tunga droppar, vinden tjöt i skogen och skogen susade med sina höga trädtoppar. Jag gick in i det lilla trähuset som hade låga rum och enkla trämöbler och tiotals sällsynta fåglar, levande och uppstoppade, m a o ett helt fågelrike. Jag beslöt mig för att vänta. Regnet avtog inte, de väldiga granarna svajade och den stora gråa sjön sjöd och väsnades. Jag kände mig ensam och rädd, när jag plötsligt hörde en långdragen signal från en stor klocka som hängde på gården och som underrättade husbonden om att det kommit en gäst. Det verkade gå en lång stund. Husbonden kom inte och ljudet från klockan tystnade. Jag slumrade till. Stormen avtog inte och ute började det mörkna. Jag väcktes av något slags utdraget förskräckligt tjut. Detta var det sista sättet att få hem husbonden från sjön med– man blåste i stora horn.
Bruno Liljefors. Rävungar. 1901.
Herre Gud, en sådan känsla har jag aldrig upplevt. Denna gråa kväll, dessa tunga moln, likt valkyrior som sveptes till Valhall, den mörka skogen och den vemodiga och entoniga klangen från hornen. En båt dök upp på sjön, husbonden hade hört att man kallade på honom och närmade sig. Efter några minuter fick jag syn på en ganska liten, rödlätt och orakad man i väldiga stövlar omgiven av en massa hundar. Hans ateljé var uppe på vinden …och han tog med mig dit för att visa en stor tavla – ”Fällande gäss i skymningsljus” – med svart jord och röd kvällshimmel. Jag måste erkänna att jag tittade mer på honom, på denna för mig märkliga typ, än på hans verk. Jag tittade på hans snälla ögon och leende, på hela hans lilla oansenliga figur med de väldiga vattenfyllda stövlarna, på hans fundersamma blick och den tunga tystnaden som han sällan bröt, när han visade mig något nytt verk När vi kom ner sa han med ett generat leende att han inte hade något att bjuda mig på, eftersom förstärkta inkallelseorder hindrade honom från att skjuta något villebråd till middag och han bad mig dela hans mat med honom. Vi fick en tallrik körsbär.
Bruno Liljefors. Sträckande gäss. 1894.
Den här tavlan fanns med på Skandinaviska utställningen i St Petersburg. Nu finns den i Pusjkinmuseet för bildande konst i Moskva
Denne man lever så enkelt i en avkrok i Sverige och avstår utan problem från de bekvämligheter som vi tycker är så oumbärliga. Han har smält in i naturen och förvandlats till en vild växt . Han har bevarat sin barnsliga och lyhörda själ och sin fina känsla för det vackra. Hans hela liv består av två akter – att ta in naturen och att återge den. Utanför detta existerar han inte.”
”EN NORDISK BONDE MED EN ARISTOKRATS TUNNA HÄNDER”
Djagilev tillbringade några oförglömliga dagar i en by på ”sjön Siljans backiga stränder” som gäst hos Anders Zorn. I kontrast mot den ”vilde jätten och enstöringen” Bruno Liljefors tecknar Sergej Djagilev en bild av Anders Zorn som en ”nordisk bonde med de tunna händerna hos en aristokrat” Zorn är en världsberömd artist och för honom finns inga gränser” skriver Djagilev. Han förkroppsligar ett lejons styrka, han är den mest lysande virtuosen av de samtida konstnärerna och saknar motstycke vad beträffar tekniken.”
Anders Zorn. En skål i sällskapet ”Idun”. 1897.
Gud vet hur han växte upp och hur han utvecklades…Hans far var en enkel bonde och modern arbetade då fortfarande på åkern. Dalarna är det enda landskap i Sverige, där man bevarat de gamla folkdräkterna i sin ursprungliga form, där hemslöjden blomstrar och där det inte finns en enda bondstuga, som inte har tavlor med folklig konst hängande på väggarna. Med en sällsynt ömhet älskar konstnären Mora, denna lilla plats vid stranden av den stora djupa sjön, med en sexhundraårig kyrka och en luft som är mättad av sägner om Gustav Vasa, en omtyckt svensk hjälte. Inte långt från den gamla kyrkan, som Zorn köpte när bönderna ville göra om den, har han byggt sitt hus. Där bor han merparten av sitt liv, efter att ha rest runt i världen…För mig var det outsägligt märkligt att se honom hemma hos sig i den för mig oväntade miljön efter all den strålande prakt som omgivit oss när jag sett honom i Paris salonger och i Londons sällskapsliv, eller i galleriet med världsberömda konstnärers porträtt i Florens Ufficiernaa.
Anders Zorn. Midsommardans. 1897.
Framför allt häpnade Djagilev över den berömde svenske mästarens enkelhet och förmågan att snabbt ställa om sig. Lika lätt som han bytte sin vanliga enkla bonddräkt av mörkt kläde till ett elegant engelskt klädesplagg när han väntade sin ryske gäst, kunde Zorn med sina rötter fast i sitt fosterlands jord förvandla sig till en känslig konstnär i sina samtal med Djagilev. Zorn var djupt sammanlänkad med livet i en familj, där man glömde sig själv och dansade på folkliga fester, men i sina samtal med Djagilev förvandlades han till en känslig konstnär.
I Zorns hus lägger Djagilev märke till hur också inredningen är en blandning av hemtrevliga bondmöbler och en utsökt jugendstil och hur väl den ursprungliga folkkonsten flyter ihop med elegant engelsk stil: ”Zorn har med sina egna händer byggt färdigt huset, följt hur varenda spik har slagits i, gjort målningar till varenda dörr, och har med långa penslar gjort dekorationer på de väldiga skärmarna i sin ateljé…Först tog han in mig i den stora matsalen, som var täckt från golv till tak med tavlor med motiv från böndernas liv och hyllor med gammalt svenskt glas, Det stod granar i hörnen och det fanns en väldig kakelugn. Sedan förde Zorn in mig i gästrummet. Där kände jag mig genast förflyttad till England med en behagfull Walter Crane och med sirligt Liberty-möblemang. Allt var storslaget och elegant utfört och allt bar en prägel av ett trivsamt trähus.
Anders Zorn. Afton. 1891.
Dagen därpå visade den svenske mästaren Djagilev med stolthet original av Rembrant och Jusepe de Ribera ur sin samling och samtidigt gick han åter in i sin ”hypostas” och erbjöd sin ryske gäst att komma med på segelbåten för att hämta konstnärens döttrar och hustru, som arbetade ute på åkern.
DEN SKANDINAVISKA UTSTÄLLNINGEN
De verk som Djagilev valt ut anlände till Ryssland och den 11 oktober 1897
öppnades den Skandinaviska utställningen i den lokal som tillhörde Sällskapet för de Sköna Konsternas Beskydd i Petersburg. På den skandinaviska utställningen fick besökarna se ett tidigare osett panorama av svensk, norsk och dansk konst. På personlig inbjudan från Djagilev anlände Anders Zorn och den berömde norske konstnären Frits Thaulow.
20 svenska mästare skickade sina verk till utställningen – däribland prins Eugen, Anders Zorn, Carl Larsson, Bruno Liljefors, Karl Nordström m fl.
Publiken och kritikerna var hänförda över Anders Zorns tavlor och etsningar. Han var redan vid den här tiden en världsberömd konstnär.
Anders Zorn. Röd strumpa. 1897.
”Röd strumpa” och etsningen ”Omnibus” presenterades på Skandinaviska utställningen tillsammans med andra verk av Zorn.
Anders Zorn ”Omnibus. Etsning. 1892.
Prins Eugens landskap togs emot med stor värme. Till detta bidrog även hans höga titel. Djagilev som hade en känslig näsa för nya strömningar hade under sin resa i Sverige också lagt märke till Karl Nordström. Sju verk av denne konstnär presenterades på utställningen.
Karl Nordström. Havrefält i Grez. 1885.
Karl Nordströms akvareller med scener ur familjelivet framkallade publikens sympatier. Nordström var inte känd i Ryssland före utställningen.
Det enda som förvånade publiken var en naken kvinnogestalt i ”Ateljé i det fria”: ett verk av Carl Larsson, där han experimenterar med den gemensamma benämningen för målning utomhus – ”Målning i det fria” (en plein d´air). Det var inte alla besökare som tittade så uppmärksamt att de såg staffliet längst nere i högra hörnet och förstod att den nakna kvinnan stod modell åt en konstnär. Bruno Liljefors ”Berguv” väckte t o m skräck i några av besökarna genom sin omedelbara hotfulla styrka.
Carl Larsson. Målning i det fria. 1899.
Bruno Liljefors. Berguv i skogens djup. 1895.
Det känns som om det är själva natten, den mörka skogen och klipporna som föder fram den jättelika fågeln – den förkroppsligar den stränga och hotfulla nordiska naturen, som liksom ”inte ser” människan.
Det var bara några verk som såldes på utställningen. Priserna var europeiska och ouppnåeliga för ryska köpare. Men intrycken av bekantskapen med den skandinaviska konsten, särskilt med Anders Zorn och hans sätt att arbeta offentligt inför publik, som han gjorde i Ryssland, visade sig göra intryck på de riktigt stora mästarna – Konstantin Korovin, Valentin Serov, Filipp Maljavin, Abraham Archipov m fl.
ZORN I RYSSLAND
I sin egenskap av Djagilevs personliga gäst slog sig Zorn ner i utställningsföreståndarens lägenhet under sin vistelse i St Petersburg. Senare skulle Zorn med värme minnas hur hjärtligt han blev mottagen i Ryssland, hur ”vännen Djagilev hade planerat ett program för två veckor framåt”. Men det var inte alla former av den ryska gästfriheten som föll svensken i smaken, som t ex traditionen att kyssa en kär gäst på bägge kinderna när man träffades. Både upprörd och med humor mindes han: ”alla män kysste mig men inte en enda kvinna”. Det fanns också en del komiska situationer: På en middag där han var inbjuden bleknade Zorn av förskräckelse och vägrade bestämt att äta den berömda störsoppan, därför att han tog fisken som flöt på tallriken för en orm.
Anders Zorn. Baderska. 1897.
Den här tavlan har Zorn tillägnat sin ryske vän Konstantin Korovin. Den hänger nu i Pusjkinmuseet för bildande konst i Moskva.
Konstnärer, mecenater och aristokrater hyllade den berömde konstnären i mun på varandra. Om en sådan tillställning berättar Konstantin Korovin, en annan av Zorns ryska vänner:
”Zorn, jag och Polenov blev inbjudna till en kväll hos furst G M Golitsyn. Han var visst guvernör i Moskva vid den här tiden. Fursten kom själv och bjöd in Zorn och oss. Hans hustru Sofia Nikolajevna Golitsyna tecknade och målade. Det var mycket folk på festen, många damer ur societeten. De kom för att titta på den berömde utländske konstnären.
Konstantin Korovin. Porträtt av furstinnan Sofia Golitsyna. 1886.
Det här porträttet är det som societetsdamerna pratar om i Korovins berättelse.
Gästerna slog sig ner vid ett stort runt bord för att dricka te.
”Sånt måleri det har kommit nu. Hemskt. Det går inte att förstå någonting”, sa en dam. ”Bara kladd och kludder! Det är förfärligt. Jag var nyligen på en utställning i Petersburg. Det sas att det var impressionister. Man hade målat en höstack och kan ni tänka er att den var blå… Det är ju omöjligt, vi har ju hö och jag tror att det är grönt överallt, inte sant? Men hans var blå. Och kladd och kludder. Man sa att det är en berömd konstnär som är impressionist, fransman. Jag tycker det är fruktansvärt!. Det är bra att ni inte är impressionist..hoppas att vi inte har några. Gudskelov!”
Jag ser att Zorn blinkar.”Ja. Men också Velázquez är impressionist, furstinnan”, sa han.
”Är det sant?” sa damen förvånat.
”Ja. Och han” – Zorn visade på mig – ”är impressionist”.
”Men vad säger ni?” Damerna var åter igen förbluffade. ”Och det som gick så smidigt när han målade Sofis porträtt.”
På hemvägen frågade Zorn mig:
”Var det där högsta societeten?”
”Ja!” svarade jag.
”Så märkligt!”
Aleksandr Golovin. Porträtt av operasångaren Fjodor Sjaljapin i rollen som Holofernes i operan Judit. 1880.
Men det fanns förstås också helt andra intryck. Enligt Korovins vittnesmål blev Zorn berörd av Sjaljapins sång och av tavelsamlingen i Pavel Tretjakovs galleri i Moskva. ”Zorn tittade länge på tavlorna, särskilt Surikovs, och sa: ”Jag ser något speciellt i i den här samlingen konstverk. Det finns några rent ryska särdrag i dem.
Vasilij Polenov. Vinter. Imotjentsy. 1880.
Studie som hänförde svenske mästaren. Den föreställer famijen Polenovs gods i Karelen.
När den svenske mästaren var gäst hos Vasilij Polenov, som målat ”En gård i Moskva” och den stora duken ”Kristus och synderskan”, blev han inte begeistrad över dessa berömda arbeten utan tittade på den tavla som hängde bredvid på väggen – ”Vinter i Oletskiguvernementet (Polenovs hemby). Det var en stor studie som föreställde trästugor med en stor skog bakom.
”Vad detta är vackert” sa Zorn. ”Vilka fantastiska färger!”
PORTRÄTTET SOM ALDRIG BLEV AV
I Ryssland påbörjade Zorn på beställning ett porträtt av furstinnan Maria Tenisjeva. Maria Tenisjeva var beskyddare och mecenat. Tenisjevs gods Talasjkino nära Smolensk blev centrum för pånyttfödelsen av ryskt hantverk och skapandet av den neoryska stilen.
Teremokhuset i Talasjkino ritat av Sergey Malyutin. 1901.
I Talasjkinos verkstäder skapade Ilja Repin, Konstantiin Korovin Michail Vrubel, Nikolaj Rerich, Sergej Malyutin och andra mästare möbler och vardagsföremål i en stil hämtad från rysk folkkonst och dekorerade musikinstrument för Talasjkinos berömda balalajkaorkester. Denna orkester fick guldmedalj på Världsutställningen i Paris 1900.
Balalajka dekorerad av Michail Vrubel. 1899.
Talasjkinskijs balalajkaorkester. Fotografi. Slutet av 1800-talet.
I orkestern spelade böndernas barn. I sista raden i mitten står Maria Tenisjev.
Furstinnan grundade ett Museum för forntida ryskt hantverk i Smolensk och i Petersburg studerade unga konstnärer på hennes bekostnad i en studio under ledning av Ilja Repin.
Tenisjeva har samlat en underbar kollektion av akvareller. Två av dem hon förvärvade hon på Skandinaviska utställningen. Senare skänkte hon sin samling till Ryska museet i Sankt Petersburg.
Man skulle kunna tro att arbetet med att avbilda en så färgstark kvinna skulle tilltala den svenske konstnären. Men porträttet blev lyckades inte. Varje gång Zorn fattade penseln fick han huvudvärk. Någonting hos Tenisjeva framkallade hos honom en obetvinglig motvilja. I ett brev till sin hustru Emma antydde konstnären t o m att furstinnan hade lesbiska böjelser.
Snarare kan man förmoda att just den för Zorn ovanliga typen av kvinna som Maria Tenisjeva var – oberoende, självständig och målinriktad och med ledaregenskaper – irriterade den svenske konstnären.
Anders Zorn. Porträtt av konstnärens hustru Emma. Läsande. 1887.
Zorns hustru Emma var en flicka från en rik judisk familj, som kunde försvara sin kärlek till den då fortfarande fattige och inte särskilt berömde bondpojken mot sina välbärgade föräldrars vilja. Hon ägnade sig helt och hållen åt sin make och förlät honom både hans stormiga fester med sina vänner och de många dragningarna till andra kvinnor – både bondkvinnor och aristokratiska damer. Antagligen var detta hennes kvinnliga list, det var så hon kunde bevara sitt äktenskap med den berömde konstnären.
Maria Tenisjevan däremot såg inte familjeliv som sin livsuppgift utan upplysningsprojekt. Med det hon kunde attrahera både sin man, en storföretagare, andra sponsorer och framför allt konstnärer. Det var inte en slump att Michail Vrubel avbildade henne som en rasande valkyria.
M. A. Vrubel. Valkyria. Porträtt av Maria Tenisjeva. 1899.
Men en sådan kvinnotyp väckte inga sympatier hos Anders Zorn, som var van att dominera över alla. Porträttet kom alltså att bli ofullbordat…Men förutom av Vrubel blev Maria Tenisjeva porträtterad av många ryska konstnärer – Ilja Repin, Valentin Serov, Konstantin Korovin m.fl.
”EN STÖRRE TRIUMF HAR JAG ALDRIG HAFT ”
Den 26 oktober ordnade Sergej Djagilev och Savva Mamontov en bankett till Anders Zorns ära i en av Petersburgs dyraste restauranger, ”Donon”. Repin överlämnade till gästen en bankettmeny, som han själv målat i akvarell och som gjorde Zorn förtjust, och höll ett entusiastiskt tal från de de ryska konstnärerna, där han kallade Zorn för ”konstens Paganini”. I sitt svarstal utbringade Zorn en skål för den mest berömde ryske konstnären och skänkte honom sin etsning. Djagilev talade om den skandinaviska konstens betydelse. Efter honom följde andra tal och skålarna flödade som en outsinlig flod. Den svenska konstnären badade i vågor av entusiastisk uppmärksamhet. Zorn skrev i ett brev hem: ”Allt gick bra – en större triumf har jag aldrig haft”.
Tatjana Ilina, konstvetare, medarbetare i Tretjakovgalleriets vetenskapliga upplysningsavdelning, författare till böcker och artiklar.
2022
Mera publikationer
- Шедевры русского искусства https://rurik.se/vesti-iz-russkih-nko/26544
- Семь веков древнерусского искусства https://rurik.se/old-events/26205
- Третьяковская галерея: история создания и шедевры коллекции https://rurik.se/news/24086
- Tretjakovgalleriet: samlingens tillkomsthistoria och främsta mästerverk https://rurik.se/nyheter/24268
- Русский музей в Петербурге. История создания https://rurik.se/news/22825
- Ryska museet i S:t Petersburg från upprättandet till nutiden. https://rurik.se/nyheter/23711
- Кремлевские звезды https://rurik.se/news/19451
- Сергей Дягилев. К истории русско-шведско связей https://rurik.se/news/28423
- Русские художники на Балтийской выставке в Мальмё (1914) и судьбы их картин https://rurik.se/news/21901
- Ryska konstnärer på Baltiska utställningen i Malmö (1914) och tavlornas öden https://rurik.se/nyheter/21981
- Русские художники на Балтийской выставке в Мальмё (1914) и судьбы их картин. Николaй Рерих https://rurik.se/news/22308
- Ryska konstnärer på Baltiska utställningen i Malmö (1914) och tavlornas öden: Nikolaj Roerich https://rurik.se/nyheter/22536
- Шедевры русской живописи. Русский авангард https://rurik.se/old-events/27538
- Первая лекция для шведско-русской аудитории на двух языках: вебинар о Русском музее в Петербурге https://rurik.se/news/22679
- Москва в изобразительном искусстве https://rurik.se/news/21267
- Выдающийся русский просветитель Иван Бецкой, сын князя И. Трубецкого и шведской баронессы https://rurik.se/old-events/27111
