Jag är själv förvånad över mitt beslut att säga några ord om Timor Zulfikarov. Han är sedan länge ett stort namn i världslitteraturen. Hans verk har rönt uppmärksamhet bland framstående specialister. Han läses på många språk i världen. Ett av hans mest intressanta verk “Poetens jordiska och himmelska vandringar” fick engelska “Kollets” priset som “den bästa romanen i Europa år 1993″.
Jag är en hängiven läsare av Timor Zulfikarovs böcker. Hans far Kasym var tadzjik och hans mor Ljudmila var ryska. Timor och jag möttes i vår ungdom i Dusjanbe, Tadzjikistans huvudstad. Jag hade då till uppgift att skriva en artikel om hans mor, en lysande filolog, som inte bara var specialist på tadzjikiska språket utan även behärskade alla dialekterna i de olika regionerna i republiken. På den tiden var Timor ung och vacker, gillade unga kvinnor och vi anade väl knappast då att han en dag skulle framstå inför världen som den nye Chodzja Nasredin, den episke folkloristiske hjälten – den muslimska Österns vise man. Med hans röst talar Timor som världsmedborgare, tänkande, såväl skådande in i evighetens djup som iakttagande av sin samtid.
Ja, han flög från topparna av de tadzjikiska bergen och vingarna bar honom till Rysslands huvudstad Moskva. Årtionden senare återvände han till sitt hemland som vuxen man, en ordets mästare som förtrollat miljontals läsare. Idag lever han i underbar samklang med naturen i den vackra bergsravinen Zimtjurud där han skapar sina mästerverk – dikter, sånger, scenarier till konstnärliga och dokumentära filmer.
Timor Zulfikarovs litterära skapande är outtömligt. Har han något favorittema? Finns det något högaktuellt tema som han inte behandlat? På den första frågan har jag svårt att svara. På den andra svarar jag definitivt nej.
Vad tjusar mig mest i Timor Zulfikarovs författarskap? Jag upphör aldrig att fascineras av hans Ord! De är utsökta, ofta oväntade i sin djärva arkitektur. De drar inte läsarens blickar till sig, men diskret, beslöjade inbjuder de till eftertanke. Och sedan skådar du tillsammans med den vise författaren i Chodzja Nasredins skepnad vår mångfacetterade jord och universum, och följaktigen – människan. Och vidare?
Jag vill samla de i min mening mest förtjusande poetiska bilderna, generöst strödda i Timor Zulfikarovs dikter. Jag har samlat en handfull och funderar över var jag skall gömma dessa skatter och bevara dem… De flög upp som små stjärnor och sjönk mjukt ned på en tankfullt framflytande flods lugna yta. Och kanske läser någon annan – liksom jag själv- för andra eller tredje gången…” det isiga nyfödda vattnet”, “källan som liknade ett krulligt hårsvall”, “ord, viga som en leopard”, “ett flygande silvrigt spindelnät”. Om ett människofoster – “det utvecklar sig som en blomknopp i moderlivet”.
Man läser och känner – bakom dessa pärlor ligger inte ett mödosamt arbete från författarens sida. Det verkar snarare som om han med en lätt handrörelse tar fram dem ur en för alla osynlig egen, hemlig luftskattekista.
Och jag skall nämna ytterligare några aforismer ur Timor Zulfikarovs verk, som jag finner intressanta och som visar på hans klokhet och starka sanningslidelse. Här är bara några av dem. “En gevärskula i fosterlandet är sötare än godis i ett främmande land, “Kärlek är guld för de fattiga och vin för de nyktra”. “Bara vilddjuret vrålar på jakt efter ett fett byte, människan kastar sig hit och dit, strövar omkring på jorden sökande efter kärlek” “ju dummare makthavarna är desto skarpare blir bödlarnas knivar”. “De gamla säger; Berömmelse är solen för de döda. Fröken Berömmelse är nu en ung flicka, som man kan kalla på… Om en man betalar henne kommer hon till honom och knackar på hans dörr”. ”Den fattiges hals är den rikes sadel. Och båda drar sig fram till helvetet. Den ene av feghet, den andre av girighet”.
Kärleken är en speciell skälvande del i Timor Zulfikarovs skapande. Ordet “kärlek” kan användas även i allmänmänsklig betydelse. Men med ordet speciell menas här kärleken till en kvinna. Timor Zulfikarov har höjt sig över många poeter, som har besjungit den Stora, Eviga Kvinnan, med vilken mannen som en gud är förutbestämd att ha intimt förhållande, blygt och hemligt för omvärlden. Timor Zulfikarov skäms inte att släppa lös en lavin av känslor över kvinnor: ”Under täcket smeker jag med handen, med läpparna, trycker ömt, omfamnar, smeker den silkeslena huden, hennes levande skälvningar”.
Timor Zulfikarov sysslar inte med politik, men på hans poetiska palett finns ett tillräckligt antal färger för att beskriva det politiska spelet. Med sorg i hjärtat har han skrivit dessa rader: “Över den smaragdfärgade världen, över leende småbarn som sover sin oskuldsfulla sömn i sina vaggor hänger atombombsmolnen som ruttnande vindruvsklasar”. Till dem, som är ansvariga för krig är följande rader riktade: ” Om du stiger upp på morgonen och inte känner något spår av kärlek eller medkänsla gentemot dina medmänniskor, så gå inte ur ditt hus”.
Jag är avundsjuk på dem, som just skall börja läsa en av Timor Zulfikarovs – än så länge – sista liknelser, nämligen den om hur Chodzja Nasredin mötte dem som höll på att bygga Babels torn.
– Vad bygger ni? – frågade den vise mannen.
- Babels torn, – svarade ledaren för arkitekterna – för att vara närmare Gud. Hur det här bygget slutade torde vara bekant för de flesta.
Men författaren har en fortsättning som är aktuell även i våra dagar. När byggarbetarna slutade förstå varandra och byggstenarna föll ned och dödade dem, överlevde bara ledaren för arkitekterna och han sade:
-Chodzja, du odödliga vise man, jag går bort och mitt tornbygge går om intet. Men om tusen år skall vi träffas igen… Och vi skall börja bygga ett nytt Babels torn. Där kommer mina trogna ättlingar närvara…byggarbetarna…mina arvingar…lärjungar … trollkarlarna Dobe, Matsumota, Gates, Mask. Och tornet skall heta D-A-T-O-R.
Och poeten säger med beklagande och smärta: “Och där kommer man att gråta bittert…kvida…stöna Rock-n-roll. Dessa fulla apors samlagsskrik, där orden är otydliga och fula..och där männens fallosar är murkna på grund av narkotika. Och kvinnornas sköten liderliga och ofruktsamma”. Blir det ett tredje Babels torn? – frågar poeten, eller blir det andra tornet en gravsten över mänskligheten.
Timor Zulfikarovs verk kan inte inordnas i poesins vanliga kategorier, som t.ex. folklore eller klassisk poesi. Han har skapat en egen stil ouppnåelig för många andra poesins mästare. Om det är sant att poesin är högre än pyramiderna när det gäller mänsklig skapande genialitet, så är Timor Zulfikarov en av de främsta att nå denna bergstopp.
Till slut. Timor Zulfikarov är nominerad som kandidat till Nobelpriset i litteratur. Om rättvisa sker och han får priset, kommer läsarna att ta emot denna nyhet med gillande eftersom det var – väntat.
Tamara Khetagourova, journalist
