ONLINE KONFERENSMATERIAL Den stora segern i ett föränderligt tidevarv. 15 juli 2020.

ONLINE KONFERENSMATERIAL Den stora segern i ett föränderligt tidevarv. 15 juli 2020

MINNE FRÅN ANDRA VÄRLDSKRIGET
I EUROPA: PÅ JAKT EFTER GEMENSAMMA BERÖRINGSPUNKTER

Gueorgui Chepelev/Georgij Sjepelev, historiker, Ordförande för samordningsrådet för ryska landsmän i Frankrike, Universitetslektor vid National Institute of Oriental Languages and Civilizations (Paris)

Sedan mitten av åttiotalet har integrationen och övervinnandet av de gamla gränserna mellan stater och block gått snabbare i Europa. Den motsatta trenden märks också: geopolitiska konfikter och försök från olika politiska krafter att motstå närmandet, skapa nya gränser och till och med fronter. I detta sammanhang är det inte förvånande att fakta från andra världskriget, den största händelsen i den europeiska 1900-talshistorien, som delade vår kontinent för mer än åttio år sedan, återigen blir föremål för debatt och konflikter som måste övervinnas. I den här artikeln vill jag granska några skillnaderna i uppfattningen av andra världskriget i Ryssland och Västeuropa och möjliga sätt att utveckla en dialog om hur vi minns kriget.

För närvarande har Stora fosterländska kriget i Ryssland och Vitryssland blivit den kanske mest slående episoden iv det historiska minnet, som gör anspråk på rollen som nationell ”grundarmyt” och som binder samman de ”sovjetiska” generationerna och värderingarna med det moderna samhället. Andra världskriget upptar inte en sådan plats i allmänhetens medvetande och minne i de flesta europeiska länder, vilket naturligtvis inte måste betyda att krigshistorien ”underskattas” eller helt har ”glömts bort”. Ofta hör man inhemska publicister tala om att man i väst bedriver en politik för systemisk förfalskning av historien om andra världskriget. Utan att förneka att det cirkulerar direkta förfalskningar vill jag betona att vi oftare står inför andra, annorlunda än för oss vanliga, versioner av krigshändelserna, som har sina egna historiska förklaringar. Således spelade bland andra faktorer den europeiska integrationen och antikrigsrörelsen sin roll i att intresset för andra världskrigets historia minskat i en betydande del av Västeuropa, liksom i att historien ”avheroiserats” och framställs på ett äventyrligt och ”frivolt” sätt i populärkulturen. Ett exempel på denna trend kan nämnas i fransk film: filmer om andra världskriget märks knappast för allmänheten idag och den mest ihågkomna ”populära” av dem är Gerard Urys komedi ”The Great Walk” med Louis de Funes och Bourville (1966) och komedin ”Jojo Rabbit” (T. Waititi, 2020). Låt oss jämföra detta med tolkningen av andra världskriget i Ryssland och Vitryssland: filmer om kriget, liksom intresset för ämnet i samhället, ökar nuförtiden, men bland de mest populära verken om kriget hittar vi inte en enda exklusiv komisk lm eller lm baserad på en litterär text.

I de västeuropeiska samhällenas allmänna minne är betoningen på de allierades befrielse av Västeuropa uppenbar (i detta avseendet minns nästan samtliga mina franska studenter filmen ”Rädda menige Ryan”/”Saving Private Ryan” (S. Spielberg, 1998), medan Östfronten snarast är ett episodiskt och ”avlägset” tema, dåligt underbyggt av litterära eller filmiska verk. Temat ”Holocaust”, som blivit ett av de viktigaste i historien om andra världskriget i väst, påminner om en annan viktig skillnad i hur människor i Västeuropa och det sovjetiska rummet minns kriget. De flesta fransmän, främst intelligentsian, anger dokumentären ”Shoah” av Claude Lanzmann (1985) som den viktigaste filmen om andra världskriget. I Ryssland och Vitryssland, i våra dagar, blir förintelsetemat mer och mer märkbart i minnet av andra världskriget, men är ändå underordnat andra händelser i kriget och ockupationen. Det är inte synligt i krigets nationella historiska minne och de viktigaste dokumentärerna baserade på ögonvittnesberättelser Skönlitteratur och film, liksom familjeminnen förblir de viktigaste referensreferenserna. Sådana skillnader finns det många, och bakom dem ligger naturligtvis olika erfarenheter av andra världskriget och samhällenas utveckling under efterkrigstiden. Med ett konstruktivt tillvägagångssätt kan emellertid dessa skillnader spela en stimulerande roll i dialogen mellan olika versioner av historiskt minne, som kan och bör komplettera varandra.

Vi kan också notera ”annorlunda” versioner av andra världskriget på ett annat plan, relativt bekant för Västeuropa, men ovant för den postsovjetiska sfären, sådana som framläggs av författare som sympatiserar med nazisterna, förnekare och mer ”måttliga” apologeter för en ”objektiv” syn på det tredje riket. Hundratals författare till böcker på olika nivå, från soldatminnen till historiska verk, har bidragit till att utveckla en bild av ett ”rent” Wehrmacht och till och med försvar av SS. För Frankrikes del kan under den sista tredjedelen av det tjugonde århundradet Robert Faurisson, som trots sina åsikter länge kunde behålla sina universitetstitlar, betraktas som ett typexempel på en ”förnekare”. I efterkrigstidens Frankrike undgick nazisten och före detta SS-mannen Marc Augier, som skrev under pseudonymen Saint-Loup, inte bara dödsstraff (amnesti), utan blev en uppmärksammad författare och vann nästan Goncourt-priset… Han och hans ideologiska bröder publicerade böcker om sina militära erfarenheter på stora och respektabla förlag i Frankrike. I Tyskland har det dykt upp många publikationer i denna anda; vi kan också nämna Wilhelm Landig, en före detta österrikisk SS-man vilken efter kriget blev författare till esoteriska nynazistiska böcker som blev populära i vissa läsekretsar. Naturligtvis argumenterade västerländska historiker och politiker med de ideologiska arvtagarna till Tredje riket och nazismen och deras läsare har lyckligtvis begränsat inflytande, men i bokhyllor och på webbplatser har deras idéer överlevt till denna dag och förblivit tillgängliga för en läsande allmänhet. Legitimeringen av denna trend (lyckligtvis relativ) har också underlättats av det faktum att uppgiften att förena Västeuropa – ekonomiskt såväl som militärt – under efterkrigstiden delvis lösts genom att blunda för det nazistiska förflutna och faran för en återgång dit. Politisk tolerans mot ”avvikare” och skydd av yttrandefriheten har ofta spelat i händerna på de ideologiska arvtagarna till Tredje riket (Låt oss exempelvis komma ihåg att Noam Chomsky försvarade Faurissons rätt att uttrycka sina idéer).

Det bör noteras att ett betydande antal västerländska politiker, historiker och publicister såg en större fara i efterkrigstidens Sovjetunionen än i det förstörda Tredje riket, och ansåg det nödvändigt att ytta betoningen i detta sammanhang till kritik av Sovjetunionen och dess roll i andra världskriget (ibland med stöd av verkliga fakta som historiker känner till eller genom att överdriva dem). Denna matris är uppenbar i många verk i masskulturen: ta till exempel filmen ”Enemy at the Gates” (J.-J. Annaut, 2001) med en karakteristisk kritisk blick på Röda armén och dess kommando, eller samma ”Jojo Rabbit” (T. Vaytiti, 2019), där de amerikanska soldaterna i finalen inte lägger märke till filmens lille hjälte i tysk militäruniform. Sovjetiska soldater tänker skjuta honom på stället men en Wehrmacht-officer (!) räddar honom från döden.

Det kan vara på sin plats att notera att minnet om kriget i Västeuropa ofta används av motståndare till den ”ryska regimen” i enlighet med den enkla principen ”om en politisk motståndare är för, då är jag emot”. I det sammanhanget reduceras andra världskrigets historia av vissa västerländska författare till polemik mot hur samtida ryska politiker använder sig av den och man undviker frågor om verkliga krigshändelser. Dessa författares sympati för ”motståndare till den totalitära regimen” bland nationalistiska rörelser på Sovjetunionens territorium anmärkningsvärd och den kan ha en öppet revisionistisk tendens att dölja att sådana rörelser agerat kollaboratörer, deltagit i folkmord och har nazistiska sympatier. Lyckligtvis är det oftare journalister snarare än historiker som hänger sig åt sådan retorik.

Under den ”socialistiska” tiden kunde sådana publikationer och filmer naturligtvis inte få bred distribution i Östeuropa och Sovjetunionen. Men efter avlägsnandet av förbud, formella såväl om informella, uppstod en hel strömning av författare med denna inriktning även här. Som ett resultat av den nya ”ideala regulatorn” – marknaden – presenterades tiotals och hundratals texter av ”Reichssoldater” och dekonstruktörer av ”sovjetisk mytologi” som nyheter. De släpptes utan kommentarer av professionella historiker som ”dokumentära” verk och upplevdes ofta som ”mer sanningsenliga”. Uppgiften att kritiskt analysera dessa texter bör bli en gemensam uppgift för historiker, forskare och aktivister för offentliga minnesprojekt från olika länder.

De ”nygamla” versionerna av andra världskriget spirade också under vingarna av nationalistiska rörelser i Östeuropa och det postsovjetiska territoriet – ett typiskt exempel på detta är förhärligandet av OUN, UPA och andra nationalistiska organisationer i Ukraina, särskilt sedan en koalition kom till makten 2014 med stöd av extremhögern. Under decennierna efter perestrojkan har stat och samhälle på postsovjetiskt territorium har både staten och samhället negligerat det faktum att med en försvagning av den politiska kontrollen uppifrån kommer en våg av olika ideologier och trender att uppstå, inklusive öppet människofientliga, mer eller mindre skickligt förklädda. Man behöver inte betvivla att denna process påverkat Ryssland (jag minns mitt intryck av ett besök i en stor bokhandel i Moskva för några år sedan: enorma hyllor med memoarer av Wehrmachtsoldater och officerare och inte långt därifrån ett bord med litteratur om den ”judiska frågan”) … Därmed står våra samhällen nu inför en gemensam uppgift, att kritisera och bekämpa nazismens idéer och dess smygande rehabilitering. Och i detta arbete är det utan tvekan möjligt och nödvändigt att förlita sig på studier av västerländska historiker (främst tyska och amerikanska) för att påvisa det ohållbara i försöken att ”rehabilitera” Wehrmacht och Tredje riket (1).

Allvarliga förändringar har också skett inom den journalistik som behandlar kriget – ett politiskt engagemang, en ta heder och är av den ”sovjetiska myten”, eller rehabilitera den, får ofta gå före objektivitet och kritiskt tänkande – och detta märks på båda sidor av den nygamla ideologiska frontlinjen. Författarna till artiklar och böcker om andra världskriget har fått en vidare läsekrets, men den publicistiska konstruktionen av en händelse, med lösryckta detaljer och utelämnande av fakta som inte passar in i författarens ideologiska plattform, har tyvärr blivit regel för många (och naturligtvis inte bara i de post-sovjetiska länderna: det räcker med att läsa böcker och artiklar av några moderna västerländska ”sovjetologer” om andra världskriget).

Det allmänna intresset för andra världskrigets historia växer och det besvaras med ett öde av material om detta ämne i media och sociala nätverk – ofta grunt och av låg kvalitet. Amatörhistorikernas legitimiteten och deras tillgång till en miljonpubliken via sociala nätverk och media har blivit mer än uppenbara. Ta till exempel en undersökning 2014 från den ryska TV-kanalen ”Dozjd” om huruvida hade varit bättre att överlämna Leningrad till nazisterna ”för att rädda hundratusentals liv”? Det är svårt att säga vad författaren till denna formel vet om historien när han eller hon förmår bortse från frågan vad som hänt med civilbefolkningens öde (och först och främst judarna) om staden hade ockuperats liksom bortse från vilken vändpunkt i krigsförloppet det skulle ha varit om det största industricentret och Östersjö ottans hamn gått förlorade och hur många ytterligare förluster i människoliv det skulle ha orsakat… Alltför enkla svar på komplexa frågor kan man naturligtvis finna även på den andra sidan av de ideologiska barrikaderna. Vi står inför en gemensam demokratisering av det historiska minnet och en skenbar lättillgänglighet, som ibland innebär en risk för direkt profanering av den historiska sanningen.

Men är det nödvändigt att uppmana staten att lösa sådana konflikter ”ovanifrån”? Jag tror att det kommer att vara mycket nyttigare för civilsamhällen i Europa att lära sig att självständigt förstå sin historia och lösa konflikter kring den. Historiker bör allvarligt fundera över hur deras arbeten sprids i samhället, och samhället bör lära sig regler och metoder för historisk forskning. Liksom glömska och politisering, är status av ”civil religion”, vars postulat och detaljer inte diskuteras – och en sådan status börjar minnet av kriget i Ryssland att få ibland – är en allvarlig fara för våra samhällen.

Trots den uppfattning som ryska publicister ofta har om den ”västerländska” synen på andra världskriget, hittar vi faktiskt en mosaik av olika minnesversioner som bildas och byggs om bland annat i enlighet med geopolitiska förändringar på kontinenten. Minnet av andra världskriget i olika länder inkluderar olika trender och betonar olika ämnen. Så byggs det till exempel i Frankrike det runt fyra huvudteman – de Gaulle och ”Det fria Frankrike”, motståndet, landsättningen av de allierade i Normandie och Frankrikes befrielse samt Förintelsen. Accenterna är annorlunda i de tidigare axelmakterna (där arvtagare till de motsatta politiska krafterna under kriget fortfarande är närvarande på det politiska området) och i länder som förblev neutrala. Allvarliga skillnader mellan minnet av kriget i olika länder kan också tjäna som drivkraft för att lösa kofliktsituationer: i Frankrike nns det monument över sovjetiska motståndskämpar, i Tyskland och Österrike – över Röda armésoldater, men till skillnad från Polen och de baltiska länderna, talas det inte öppet om att riva dem och det kommer sannolikt inte att ske. Många andra teman spelar en enande roll, inklusive naturligtvis Förintelsen och avvisande av nazism och rasism.

När det gäller den postsovjetiska sfären i Östeuropa är det inte heller här möjligt alla gånger att tala om ett gemensamt minne av kriget:

Ukraina bedrivs en tuff politisk och till och med väpnad kamp kring frågan, i de baltiska länderna befästs föreställningen om kriget som ”två ockupationer”, vilken ställs emot den mer ”sovjetiska” tolkningen av kriget som de rysktalande grupperna i dessa länder gör. I Ryssland dominerar den offciella minnesversionen grundad på den tidigare ”sovjetiska”, kompletterad med många nya ”ryska” teser, men samtidigt finns det andra, alternativa versioner, som presenteras både i media och i böcker.

Utan tvekan finns det sedan länge behov av en kritisk analys av olika versioner av europeiskt historiskt minne och av en dialog mellan dem (med undantag för pronazistiska och rasistiska). Mycket har redan gjorts i denna riktning. I Europas historia har länder med olika politiska system redan utvecklat en gemensam syn på nazismen och dess brott i andra världskriget. Vi talar framför allt om Nürnberg-rättegångarna, som blev det rättsliga resultatet av andra världskriget och nazismens nederlag. Men känner de vanliga moderna västeuropeiska eller ryska medborgarna att besluten från Nürnberg är bestämmande för deras syn på andra världskriget? Det moderna offentliga medvetandet förlitar sig mer på litterära texter, minnen, känslomässiga och filmiska bilder än på juridiska dokument… Man kan notera även andra exempel på kontakter mellan västeuropeiska och postsovjetiska versioner av minnet av kriget. Bland väljare från kommunistpartierna och andra europeiska vänsterrörelser kvarstår således minnet av Sovjetunionens roll i nazismens nederlag. I Ryssland uttrycker ofta ”liberala” politiker och publicister åsikter om det fosterländska kriget som ett kapitel i den stalinistiska repressiva regimens historia.

Låt oss också notera vilka ämnen som enligt vår mening är lovande för en internationell dialog om minnet av kriget i Europa. Bland dem först och främst Förintelsen, i vilken o ren till överväldigande stor del skördades på Sovjetunionens territorium2. Ryska och västerländska historiker samarbetar redan aktivt i sin forskning, men på samhällsnivå har denna dialog ännu inte organiserats. På masskulturens område blev K. Chabenskijs film ”Sobibor” (2018) [2], trots en del svagheter, ett steg mot en dialog mellan ”sovjetiska” versioner (främst associerade med militära bragder och väpnad kamp) och ”västerländska” versioner av minnet av kriget och Förintelsen.

Till skillnad från den ”heroiska” versionen av kriget, kännetecknande för generationer av stridande (denna linje är tydligt synlig i rysk filmkonst, som aktivt bearbetar den än idag), ligger tonvikten annorlunda hos de överlevande i civilbefolkningen – deras minne handlar mer om o er och om o ren och om sökandet efter räddning. Detta minne blir allt tydligare i den postsovjetiska sfären och det är tydligt synligt i västeuropeiska samhällen. Här finns utrymme för dialog, även om varje sida främst känner till ”sina egna” offer och vet mindre om de ”främmande”. Franska skolbarn och studenter känner till exempel ofta till siffrorna för Sovjetunionens förluster – 27 miljoner – men inser inte att de flesta av dem är civila och känner inte till ett enda namn på offren. Namnen på västerländska o er för nazismen, som är bekanta för dem, är emellertid också mycket få: några kämpar för den franska motståndsrörelsen och Anne Frank. Men hur många namn på civila offer för kriget är kända för den genomsnittliga ryska studenten eller skolbarnet? Jag är rädd för att många inte kommer att kunna namnge någon utom Tania Savitjeva. Låt mig påminna om Daniil Granins och Ales Adamovitjs ”Blockadbok” och ”Jag kommer från en brinnande by” av Ales Adamovitj, Janka Bryl och Vladimir Kolesnik som berättade om den sovjetiska civilbefolkningens tragedi under kriget. Idag kan och bör detta gap fyllas.

Ett annat viktigt ämne för dialog är den gemensamma kampen mot nazismen, sovjetmedborgare som deltog i den europeiska motståndsrörelsen, de västallierade och den andra fronten, västeuropéer i den sovjetiska partisanrörelsen och i Röda arméns led. Låt oss komma ihåg temat vapenbröder i kampen mot nazismen i den östeuropeiska filmkonsten på den socialistiska tiden – den sovjetiska ”Sjutton ögonblick av vår” av Tatiana Lioznova, den polska ”Fyra pansarsoldater och en hund” av Andrzej Chekalsky och Konrad Naletsky, den östtyska ”Mamma, jag lever” (Konrad Wolf, 1977). Hur många filmer har dykt upp om detta ämne de senaste åren? Frågan är retorisk: de mest anmärkningsvärda inhemska minnesprojekten (inte bara filmiska) visar kriget nästan uteslutande från sovjetisk sida – och man kan inte låta bli att beklaga detta gap, som kan och bör korrigeras.

Låt oss också notera temat om räddarna av förföljda, både ”världens rättfärdiga” och de som hjälpte krigsfångarna som flytt från lägren – hjältar som förenar olika folk och länder. Jag kan inte undgå att rekommendera filmen av den engelska regissören Christopher Menaul ”Another Mother’s son” (2017), som berättar den verkliga historien om hur den engelska kvinnan Louise Gould räddade en sovjetisk krigsfånge som hade rymt ur ett läger på den tyskockuperade ön Jersey.

Slutligen kan och bör tabubelagda ämnen som ”glömts” av både samhällets minne och av historiker, historiens ”fula” sidor – först och främst brott mot civilbefolkningen, behandlas i gemensamma diskussioner och forskning. Sovjetiska krigsfångar och deporterade på västeuropeiskt territorium är ett sådant ämne. Tiotusentals döda sovjetiska krigsfångar begravdes i Frankrike, men det här ämnet är praktiskt taget frånvarande från det offentliga minnet. Den franska dokumentär filmaren Dominique Ennequin kallade sin film om sovjetiska och polska krigsfångars öde och deporterade civila för ”Memory Blackout” (2012) [3] – så lite minns man i Moselregionen dessa offer för den nazistiska regimen som begravdes där. Ämnet våld mot kvinnor under kriget, som man inte talar tillräckligt om vare sig i den postsovjetiska sfären eller i många länder i Västeuropa, kan och bör också bli ett gemensamt ämne för forskare och organisationer i våra länder.

Att glömma eller ”sudda ut” minnet om krigets svåra sidor inom ramen för skapandet av ett alleuropeiskt minne och byggandet av ett förenat Europa fungerar e ektivt i vissa fall (de fransk-tyska relationerna under efterkrigstiden ger många exempel i denna riktning). Oss tycks emellertid att en gemensam kritisk analys av krigshändelserna mot bakgrund av universella mänskliga värden och avvisandet av krig och våld är en mer användbar metod. I det avseendet har de postsovjetiska samhällena en betydande potential. Inhemska författare och regissörer har skapat betydande verk i denna riktning, som ligger nära deras västerländska kollegors forskning, men som tyvärr fortfarande sällan ses i ett gemensamt retrospektiv, trots att det rör sig om en rad filmer och texter förenade av gemensamma teman och tillvägagångssätt: att visa enkla människors tragedier när de blir o er för kriget (”Tranorna flyger” av Michail Kalatozov (Sovjetunionen, 1957), ”Descended from Heaven” av Natalia Trosjtjenko (SSSR, 1985), ”Life is Beautiful” av Roberto Benigni (Italien, 1997); ”En mai, fais ce qu’il te plaît” av Christian Carion (2015)). Filmer om motstånd genom att rädda svaga och förföljda är t.ex. ”Den tolfte mannen” av Harald Zwart (Norge, 2017), ”Dunkirk” av Christopher Nolan (2017), ”My little sister” av Aleksandr Galibin (Ryssland, 2019). Filmer om behovet och förmågan att övervinna blint hat och komma ut ur kriget är ”Sashka” av Aleksandr Surin (Sovjetunionen, 1981), som bygger på en berättelse av Vjatjeslav Kondratiev om en ung soldat i Röda armén som med all sin kraft försöker rädda lika unga tyskar som tillfångatagits av honom från att skjutas, en historia som påminner om ”My Land” av Martin Zandvliet (Danmark – Tyskland, 2015). ”Hacksaw Ridge” av Mel Gibson (USA, 2016) bygger på den verkliga historien om en sjuksköterska som vägrade att ta till vapen och drog ut sina egna och ”andras” sårade ur striden. Det muntliga minnet om krig och ockupation har också en stark laddning av mänsklighet, avvisande av våld och en önskan och en förmåga att bakom den allmänna bilden av ”fienden” se konkreta krigsförbrytare och (ett fåtal) räddare [4].

För en dialog mellan olika versioner av historiskt minne skulle det enligt vår mening vara nyttigt att ägna mer uppmärksamhet åt specifika mänskliga öden och berättelser. Listan över namn på hjältar och krigsoffer som vi känner till är orimligt kort – både i den post-sovjetiska sfären och i Västeuropa. Jag anser att skolbarn och vuxna i Västeuropa och postsovjetiska länder bör känna till Anne Frank och Tania Savitjeva liksom tonårspartisanerna Volodja Dubinin och Marat Kazej, soldaterna i Röda armén liksom Normandie-Niemens-skvadronen, om norrmannen Max Manus, den franska pojken Guy Mok, som sköts av nazisterna, motståndsledaren Jean Moulin, Franz Jägerstätter, en österrikisk bonde som vägrade att slåss för Tredje riket och lyda nazisterna och avrättades för det; medlemmarna i organisationen Vita rosen, om den engelska kvinnan Louise Gould som räddade en sovjetisk krigsfånge till priset av sitt eget liv – och många andra.

Dialog mellan versioner av det historiska minnet och skapandet av ett gemensamt europeiskt minne av kriget är naturligtvis möjlig. Under de senaste åren har jag era gånger blivit inbjuden till minnesevenemang ägnade minnet av sovjetiska partisaner i Pas-de-Calais (Frankrike) och kunnat se hur detta minne omsorgsfullt bevaras av ortsbor och aktivister. Ett av de mest rörande minnena från mitt arbete som historiker är inspelningen av berättelser av vitryska och ryska kvinnor som överlevt ockupationen och bestraffningsoperationerna och berättade om sina vänners och grannars tragiska död i Förintelsen. Nyligen hade jag möjlighet att presentera detta material på en konferens vid universitetet i Tel Aviv, och jag såg hur mina israeliska, västeuropeiska, vitryska och ryska kollegor och lyssnare reagerade starkt på denna samman flätning av tragedier som förenar våra folk. Historiskt har det blivit så att praktiskt taget inte en enda familj på det som idag är postsovjetiskt territorium skonades av kriget, och att behålla detta minne är vår plikt gentemot dem som inte längre kommer att kunna berätta någonting. Och naturligtvis spelar här diaspororna särskild roll. Objektivt är de broar mellan civilisationerna och deras projekt som mobiliserar det nationella historiska minnet gör det tillgängligt och förståeligt i andra länder.

När nationella versioner av minnet av kriget utvecklas i utrikespolitiska myndigheter och andra statliga ”minnesinstitutioner”, och de första personernas tal och parlamentsresolutioner blir de viktigaste referenstexterna, är risken att det historiska minnet underordnas politikernas intressen alltför stor. Folkets diplomati, vetenskapliga och offentliga horisontella projekt och kommunikationer, som inte är beroende av ändrade stämningar i toppen och geopolitiska koflikter, bör få säga sitt i dialogen. Projekt som satsar på en dialog på grundval av familjers och enskilda personers minnen, kommer att underlätta att bakom de sammansatta bilderna och siffrorna se hjältemodet hos konkreta människor som bidrog till nazismen och räddningen av människoliv – och andra konkreta individers personliga ansvar för krigsförbrytelser.

Bland sådana projekt bör noteras rörelsen ”Odödliga regementet” i dess folkliga version, som rörelsen uppstod i Tomsk. Den är redan väl representerad i de rysktalande diaspororna utomlands, och har blivit ett bra exempel på en internationell dialog om minnesmetoder och idéer [5]. I fem år har det ”Odödliga regementet” marscherat i Paris under paroller om försvar för freden och minnet av hjältarna och o ren för andra världskriget. Traditionellt bär kolonnen dussintals flaggor från de länder som krigshjältarna, o ren för nazismen och deras ättlingar tillhörde. Vi förenas av det gemensamma minnet om segern över nazismen och kriget, av gemensamma värderingar – humanism, engagemang för dialog, ömsesidig respekt, avvisande av nazism, främlings entlighet, rasism och våld. Jag tror att dessa idéer bör vara grunden för en dialog och ett gemensamt europeiskt hem – och om vi lyckas bygga det tillsammans kommer det att vara det bästa monumentet över o ren och hjältarna från andra världskriget.

1 Jag vill nämna ett antal verk av historiker (särskilt sådana som handlar åt kriget på östfronten och ockupationen av Östeuropa och Sovjetunionen), som kan användas för en första bekantskap med den omfattande västerländska historieskrivningen om andra världskriget: verk av Omer Bartov (Omer Bartov «Hitler’s Army: Soldiers, Nazis, and War in the Third Reich», New York, Oxford, Oxford Paperbacks,
1992; «The Eastern Front, 1941-1945: German Troops and the Barbarization of Warfare», Houndmills, New York, Palgrave Macmillan, 2001); Christian Gerlach «Kalkulierte Morde: die deutsche Wirtschafts-und Vernichtungspolitik in Weißrußland 1941 bis 1944». Hamburg, Hamburger Ed., 2000) om ockupationen av Vitryssland; Karel C. Berkho «Harvest of despair. Life and Death in Ukraine under Nazi Rule», Cambridge et al., The Belknap press, 2004) och Wendy Lower («Nazi Empire-building and the Holocaust in Ukraine », Chapel Hill, The University of North Carolina Press, 2005) om ockupationen av Ukraina och Holocaust på dess territorium. Beträ ande Wehrmachts roll och Tredje rikets utrotningspolitik är en bok från Hamburger Institut für Sozialforschung (Hg.) otvivelaktigt värdefull, «Verbrechen der Wehrmacht. Dimensionen des Vernichtungskrieges 1941-1944. Ausstellungskatalog». Hamburg, 2002. De som läser franska kan konsultera två översiktliga verk: Christian Bachler «Guerre et exterminations à l’Est. Hitler et la conquête de l’espace vital. 1933-1945». Paris, Tallandier, 2002), som handlar om förintelsekriget i Östeuropa och på SSSR:s territorium, och Gaël Eismann, Stefan Martens (dir.) «Occupation et répression militaire allemandes. 1939-1945. La politique de «maintien de l’ordre» en Europe occupée» (Paris, Autrement, 2007), där Tredje rikets ockupations- och repressiva politik beskrivs i alleuropeisk skala. En introduktion till temat om våld mot kvinnor från soldater i den anti-hitlerska koalitionen kan Miriam Gebhardts bok rekommenderas: «Als die Soldaten Kamen. Die Vergewaltigung deutscher Frauen am Ende des Zweiten Weltkriegs», Deutsche Verlags-Anstalt, München, 2015 (i engelsk översättning: «Crimes Unspoken. The Rape of German Women at the End of the Second World War», Cambridge, Polity press, 2017, på ryska: Мириам Гебхардт «Когда пришли солдаты. Изнасилование немецких женщин в конце Второй мировой войны», Москва, Росспэн, 2018.

2 Som inledning till temat Holocaust på SSSR:s territorium man Ilja Altmanns verk rekommenderas: «Жертвы ненависти. Холокост в СССР 1941-1945 г.» (Москва, Фонд «Ковчег», 2002), och encyklopedien «Холокост на территории СССР» (red. Ilja Altmann, Moskva, Rosspen, 2009.

3 Dominique Hennequin «Trou de mémoire» (Nomades TV, 2012).

4 Se t.ex. Kargin A.S., Kulagin A.V., Mironichina L.F., Sjepelev G.A.: «Из первых уст. Великая Отечественная война глазами очевидцев» (Moskva, Gosudarstvennyj respublikanskij tsentr russkogo folklora, 2010).

5 Bessmertnyj polk. Offciell hemsida för rörelsen «Odödliga regementet»: https://www.moypolk.ru (27.07.2020).

Översättare Stefan Lindgren

MERA