Det var ett budskap som delades av flera deltagare i panelen som bestod av Olle Wästberg, tidigare styrelseordförande i SR, försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L), Svante Werger från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Svenska institutets avdelningschef Kurt Brattby och Martin Kragh, chef för Rysslandsprogrammet vid Utrikespolitiska institutet. På svarandesidan stod Helga Baagoe, kommunikationsdirektör vid SR. Moderator var journalisten Malcolm Dixelius, mångårig Rysslandskännare.

Samtalet inleddes med att Dixelius frågade panelen om det inte fanns ett behov för svensk del av att sända nyheter på ryska. Helga Baagoe förklarade att SR:s beslut byggde på uppfattningen att Radio Swedens verksamhet måste riktas till nyanlända, där många inte bedömdes kunna lära sig att förstå nyheter på svenska inom en rimlig tidsperiod. För att de nyanlända ska ha en chans att komma in i samhället måste SR därför göra denna omprioritering. I SR:s nya definition av Radio Swedens uppdrag ingick därför inte att sända nyheter på ryska, hellre arabiska och somaliska.

Baagoe möttes av missnöjesyttringar från publiken när hon avfärdade den ryska redaktionens egna siffror över hur programmen nådde ut via nätet som sedan 2010 har ersatt de tidigare radiosändningarna.

Svante Werger ville som myndighetsrepresentant inte uttala sig om SR:s redaktionella beslut, men underströk vikten av att det överhuvudtaget fanns redaktioner som kunde ge en korrekt bild av Sverige i Ryssland. För att illustrera detta visade han ett diagram över vilken typ av nyheter om Sverige som förekom i de ryska medierna. Under tiden för ubåtskränkningen förra året såg man en kraftig ökning av skeptiska respektive aggressiva nyheter om Sverige i det ryska nyhetsflödet.

Hur skulle den grafen se ut i framtiden om inga oberoende redaktioner finns kvar som kan rapportera till det mäktiga grannlandet om vad som händer här, frågade Dixelius retoriskt.

Allan Widman ville som politiker inte heller lägga sig i SR:s redaktionella beslut, men ansåg att tajmingen för nedläggningen var mycket dålig. Han påpekade att hela Radio Swedens verksamhet var direktfinansierad av staten fram till 1995, och att det inte hade påverkat den redaktionella integriteten. Sveriges Radio var väl inte mindre självständigt då?

Olle Wästberg, som i en artikel här har uttryckt kritik mot nedläggningen, påtalade att Radio Swedens publik inte bara finns i Ryssland. En stor och viktig del bor i Baltikum, Vitryssland, Ukraina och de övriga forna sovjetstaterna. Mot bakgrund av det informationskrig som Ryssland bedriver mot Sverige är behovet av en oberoende rysk redaktion riktad till utlandet större än någonsin.

”Nu blir de enda ryska sändningar Sverige sänder ut ryska propagandakanaler riktade till Baltikum som går via Astra-satelliten och distribueras genom Kaknästornet, som i sin tur ägs av statliga Teracom”, konstaterade Wästberg.

Eftersom SR-ledningen mot redaktionens protester bestämt sig för att lägga ned de ryska sändningarna kom samtalet in på alternativa finansieringsformer. Idén presenterades om att en del av radio- och TV-avgiften kunde avsättas till en ”pott” öppen för alla mediebolag som vill delta i en upphandling av tjänsten, och där den bästa redaktionen skulle få uppdraget att producera sändningarna på ryska.

Som förebild nämndes en satsning i Lettland, där två redaktioner startats för att via nätet bedriva oberoende journalistik riktad till en rysktalande publik. Både Martin Kragh och Kurt Brattby kunde tänka sig att deras respektive institut i olika former kan stödja den här typen av produktion i andras regi, för UI:s del till exempel med research.

Hoppet för den ryska oberoende journalistiken om Sverige lever därmed fortfarande. Åtminstone i den fria delen av världen.

ERIK THYSELIUS är journalist, projektledare vid Timbro medieinstitut och deltar i årets upplaga av Utrikesakademin, tankesmedjan Frivärlds utbildningsverksamhet.

Källa

2016